onsdag, februari 28, 2007

Kairo, pt 2

Konferensen i Kairo anordnades av Arab & African Research Center. En organisation, eller ett nätverk, som leds av vänsterekonomen Samir Amin. Vi var femtio deltagare från Egypten, andra arabiska länder och några européer som skulle prata relationen mellan vänstern i Europa och arabvärlden. Det var många långa utläggningar om världsläget och USA-imperialismen och Globaliseringens fasor. Särskilt från de arabiska deltagarna. De flesta tillhörde den generation som identifierade sig med den arabiska nationalismen. Men nu blåst helt lost i den moderna världen.

Det är lätt att skriva sarkastiskt och giftigt om den här gruppen herrar - många tidigare aktiva i olika kommunistpartier. Men jag tycker mest de är sorgliga gestalter, som hämtade ur en pjäs av Tjechov. Jag har mött generationen förut i olika arabiska städer, på hotell och caféer. Dom kan hålla storslagna utläggningar om världsläget. Men inte säga ett dyft om konkret lokal politik. Det blir tröttande i längden. Tänk er tre dagar simultantolkade utfall mot USA-imperialistisk globalism utan en enda idé vad som kan göras politiskt. Inget om de egna politiska projektens misslyckande. Jag tänker på dem som alla de stora nederlagens tempelriddare.

Men det fanns naturligtvis undantag. Några yngre akademiker från Turkiet och Förenade Arabemiraten fräste till sist ifrån. Medan européerna såg allt mer utmattade ut. Och visst är det häftigt att under några dagar möta akademiker och intellektuella från Khartoum, Tunis, Kairo, Beirut, Damaskus och andra städer.

Samir Amin var den naturliga mittpunkten. Oerhört vänlig och sympatisk. Men med politiska idéer som inte alltid känns så toppenintressant. Själv hamnade jag i meningsutbyte med honom efter ett inlägg han haft om demokrati. Då ordnade han så jag fick hålla en diskussionsinledning på konferensens sista panel. Äntligen blev det lite snack om bristen på arabiska demokrati. Det verkade jobbigt för tempelriddarna. Men de yngre vaknade till liv.

Man måste kunna ställa frågan varför Latinamerika demokratiserats och gått till vänster. Medan arabvärlden gått till höger och djupare in i diktaturträsken. Men den frågan har varken Amin eller resten av de äldre herrarna något svar. Deras vänster verkar måttligt intresserad. Men det finns ju en annan yngre demokrativänster i Kairo - tyvärr inte närvarande.

måndag, februari 26, 2007

Kairo i mörker

Att komma till en riktig världsstad är alltid lika omtumlande. Det som att bada i människokroppar. Kairo är så. 16 miljoner invånare. Hela stan ser ut att leva på övertid, på väg att falla samman, och ändå fungerar allt. Kom hem i natt. Var bara där tre dagar, på en konferens arrangerad av Samir Amin om förhållandet mellan Europa och arabvärlden.

Kairo ska nog ses i mörker. Då dammet, sprickorna i de fallfärdiga husen, de sönderkörda gatorna och slitna människorna inte är lika uppenbara. Hela stan verkar tycka det. Med mörkret går den in i ett annat liv. Vänligare. Upplyst av miljontals lampor i olika färger. Då kan man ännu drömma om en tid när den var stor och präglades av optimism. Samir Amin är präglad av den tiden. Nasser, Arabförbundet, Bandungkonferensen, panafrikanismen, den arabiska nationalismen och socialismen. Vi åker buss genom staden och han berättar om att när han växte upp hade den en miljon invånare. Inne på den fint nyrenoverade krogen Riche hänger fotografier på kända gestalter från den eran: musiker, författare, skådespelare, det var en epok när Kairo var en av världens filmcentrum. Männen flockades utanför de stora biograferna, när musikavsnitten kom sprang alla in för att lyssna.

Att åka taxi genom mörkret, de ändlösa människomassorna, över Nilen och flodens små öar, bort mot Giza har en känsla av magi. Det är märkligt hur vissa städer laddas av magi - andra inte. Nu är Kairo i dagsljus en nergången stad, plågad av en auktoritär regim och IMF:s och andras krav på avregleringar och anpassningar. I Sydamerikas städer har reaktionen kommit och de nyliberala recepten lagts i arkivskåpen. Men Kairo, Egypten, hela Mellanöstern är kvar. Hårt pressade av USA:s Krig mot terrorismen och krav global maktdominans. På hotellrummets teve ser jag Dick Cheney ännu en gång hota med krig mot Iran.

Ska försöka hinna återkomma i morron om själva konferensen. Men kanske dröjer några dagar, massor att göra nu med att redigera nya Arena.

måndag, februari 19, 2007

Så här ser den ut


I månadsskiftet mellan april och maj kommer min nya bok. Så här ser omslaget ut.

Och så här låter baksidestexten:
"Vad är det som fascinerar oss med den ensamme mannen på en öde ö? Vad är det som i århundraden lockat tusentals män att ge sig ut på äventyr i jakt på det äkta och oförstörda?
Anders Svedlund blev 1971 känd för ett ögonblick efter att ha rott från Australien till Madagaskar över Indiska oceanen. Han var föräldralös sedan tio års ålder och hade ett havererat äktenskap bakom sig. Hans roddbåt "Roslagen" blev hans öde ö.
Per Wirtén tecknar här ett personligt porträtt av en ensam man på pilgrimsresa mot sitt ursprungliga jag. "The Crazy Swede" är också berättelsen om fantasierna kring den starke individen som den gestaltats genom odödliga äventyrare från Robinson Crusoe till Thor Heyerdahl. I vår tid bleknar denna individ bort. Han försvinner bortom horisonten."

Och här är ett citat ur boken, som ligger på ena innerfliken:
"Ensamheten var starkast under nätterna. Det var då rädslan smög sig på. De stora vågorna, som ofta kom ensamma och utan förvarning, kunde vara fasansfulla. Båten slogs varje gång undan som av en örfil från en jättegestalt. Den kastades bakåt och vreds minst ett kvarts varv, innan vågen lika hastigt försvann. Det gällde därför att alltid vara på sin vakt för havets ljudskiftningar. Ljudet från annalkande jättevågor var lätt att känna igen. Det öronbedövande braket var mest skräckinjagande när han halvlåg i den trånga akterkajutan, inlindad i sovsäcken och med huvudet på en reprulle med bara några decimeter till kajutans tak. Under honom var tusentals meter av svart mörker. Och runtomkring honom havets ödemarker. En del framrusande vågor beskrev han senare som "fräsande rovdjur". Det var som att sova på en savann där marken alltid rörde sig."

torsdag, februari 15, 2007

Sexköpsdebatten

Häng med i debatten om prostitution och den svenska sexköpslagen. Den började i Arena (3/06) när Susanne Dodillet skrev om tysk lagstiftning där prostitutionen legaliserats av samma partier som stod bakom sexköpslagen i Sverige. I nr 5/06 riktade Petra Östergren ett hårt angrepp mot den svenska vänsterns och feminismens sätt att se på frågan. Sedan kom hennes bok "Porr, horor och feminister". Det blev en hel del artiklar i dagstidningarna, många skarpt kritiska till hennes bok.

I nya Kvinnovetenskaplig Tidskrift (4/06) fortsätter diskussionerna med tre mycket bra texter. Hanna Olsson tecknar en politisk bakgrund till sexköpslagen. Hon var ju huvudsekreterare i den berömda Prostitutionsutredningen som tillsattes 1977. Den moderata enmansutredaren ville inte offentliggöra de delar av utredningen som sedan skapade debatt, de där prostitutionen beskrevs genom intervjuer. De delarna stencilerades upp och spreds ändå.
Susanne Dodillet följer upp artikeln i Arena med en jämförelse av de idétraditioner som kan förklara varför tysk och svensk vänster gått diametralt motsatt väg i frågan.
Och så avslutas numret med en kort text av den italienska forskaren Daniela Danna som undersökt svensk lagstiftning, först med beundran men sedan allt mer kritiskt och nu har hon landet i slutsatsen att sexköpslagen vilar på felaktig grund.

De här texterna finns inte på nätet. Och tidningens hemsidor är en mess. Till nästa nummer ska den byta namn till Tidskrift för Genusvetenskap www.tgv.mah.se. Men den hemsidan är ännu inte öppen. Den gamla finns på www.tegeve.se. Där kan man i varje fall beställa. Gör det, för det här numret är klart läsvärt från pärm till pärm!

onsdag, februari 14, 2007

Utrikes utan politik

Jag har läst Carl Bildts utrikespolitiska deklaration. Den är blek som en tulpanstjälk. Det känns som att regeringen abdikerat från utrikespolitiken. Texten är förbryllande fri från politik. Inga konkret förslag om de stora brännande konflikter hela världen talar om: USA:s uppladdning runt Iran, kriget i Irak, Palestinakonflikten. Och inget om USA:s övergrepp i skuggan av kriget mot terrorismen, inget om hur EU ska se ut eller vilka principer som ska gälla för fortsatt utvidgning. Hela världen diskuterar. Men Sveriges regering har ingen åsikt, ingen politik. Det enda Bildt bidrar med är att fred och försoning är bra.

Samtidigt tittade jag i socialdemokraternas alternativa deklaration. Vilken skillnad! Mycket saknas där också. Men där finns ju politiken, idéerna, förslagen och den kritiska hållningen.
Darfur är symptomatiskt. Bildt pläderar för fred, frihet, försoning, förhandlingar och allt annat fint - som en söndagsskolmagister eller Alf Svensson vid kaffet. SAP brännmärker istället folkmordet, föreslår att regimen i Khartoum ska dras inför den internationella brottsmålsdomstolen och diskuterar embargo mot de oljebolag som är verksamma i Sudan.

Jag träffade PM Nilsson i Studio Ett för att diskutera den försvunna utrikespolitiken. Jag tror PM har rätt när han säger att Bildt lever kvar i 1990-talet och inte uppdaterat sig. Han tror fortfarande att de stora striderna är att Sverige ska med i EU och bejaka globaliseringen. Dags att vakna. Det är andra frågor som gäller nu (som t ex USA:s globala maktambitioner). Men det har Bildt inte hängt med på. Tiden har passerat honom. Och det är nu så uppenbart att det blivit pinsamt.

I debatten skämtade Urban Ahlin (s) om att Bildt var äldre. Han fattade säkert inte hur rätt han hade. Samma sak när Birgitta Ohlsson (fp) gick upp och fräste loss med sin vrede över tillståndet i världen. Den vreden, den kritiken, den viljan att förändra ligger bortom utrikesministerns världsbild.

Regeringens svaga punkt är Bildt. Inte bara för hans sliriga syn på etik och näringslivskontakter. Utan mest för hans brist på politik.

måndag, februari 12, 2007

Skotsk separation

I sommar blir det ett par semesterveckor i Skottland. Vi har precis tömt våra bankkonton och bokat hus på västkusten. Intressant tid för just Skottland. I maj är det val till det skotska parlamentet. Det verkar bli framgång för nationalistpartiet SNP.

Bekanta från London som besökt Sverige under vintern har upprymt förklarat att när vi åker dit på semester kan Skottland redan förklarat sitt oberoende från Storbritannien. Kanske redan bestämt att de vill in i eurosamarbetet.
Så snabbt går det nog inte. SNP bildar förmodligen koalition med liberalerna som är mer försiktiga. Egentligt stöd har de bara från De gröna. Men nåt händer. Det mest förvånande är att en majoritet av Englands befolkning (59%) tycker det är bra om Storbritannien delas i två och Skottland försvinner.

Jag brukar inte gilla nationella separatister. Men det som är intressant med utvecklingen i Skottland är hur ointressant nationalism blivit i Europa. En av kontinentens värsta ideologier har väldigt snabbt svalnat. Om Skottland varit på väg mot självständighetsförklaring för 30 år sedan - tänk punk, Thatcher och Falklandskriget - hade hela Europa skakats av krisstämning. Stirriga folkmassor hade samlats på båda sidor gränsen. Nationalistiska demagoger hållt brandtal och hela ön satts i brand.
Nu sker det mer förstrött. Stämningen är lätt road och de flesta mer nyfikna än oroade. Är det ens nationalism som driver fram självständighet? Eller är det såren och minnena efter Thatcheråren, trötthet på ett London som driver krig i Irak, att Edinburgh tänker sig en annan politik (läs: mer vänster) än vad London gör?

Det första tecknet på att den gamla nationalismen tappat greppet var när Tjeckoslovakien delades i två. Med en oerhört nationalistisk regering i Slovakien befarade många konflikt. Men tjeckerna sa bara hej då, och inget mer.

Jag menar inte att nationalismen försvunnit från Europa. Men att den svalnat, tappat sin religiösa prägel och blivit rätt pragmatisk, en praktiskt fråga att lösa och hantera i likhet med tusen andra problem.

Att skriva optimistiskt samtidigt som delar av gamla Jugoslavien fortfarande är nära krig (Kosovo) är kanske vansinnigt. Men jag kan ändå inte låta bli. Nåt har hänt. Kanske att Europatanken och Unionen ändå förändrat kontinenten på ett djupare sätt än vi tänker.

torsdag, februari 08, 2007

Grå himmel

Så här börjar Barbara Ehrenreich en artikel i nya Harper´s Magazine: "I hate hope. It was hammered into me constantly a few years ago when I was being treated for breast cancer: Think positively! Don´t lose hope! [...] Hope? What about a cure?"

Senaste dagarna har jag läst Ben Watts bok "Patient" (Modernista) på ett sätt som jag sällan läser böcker. Den har gripit tag på ett oförklarligt sett. En mycket enkel bok om hans svåra och dramatiska sjukdom under en sommar. Detaljerat beskrivet med kateter och dropp och operationer och narkos – och smärtan, chocken att vara nära slutet bara 29 år gammal. Han tunntarm ruttnar bort och det tar veckor innan läkarna förstår vad som händer.
Ämnet är upplagt för melodramatik och tårar. Men Ben Watt skriver mjukt och sakligt. Jag tänker: så här är det och det kan hända mig.
Jag har inte kunnat släppa boken. Att läsa är som att krypa ner i en håla där man ligger ihopkurad med bara författarens röst. Och hans kropp för det är en extremt kroppslig text full av hud, piss, spyor, galla, blod, tarmar, hål i magen.

Ben Watt var nog den första utländska musikern jag intervjuade när jag jobbade på Schlager (på telefon och min engelska var hopplös). Han hade träffat Tracy Thorn, men jag tror inte Everything But the Girl ännu fått fart. Jag minns när jag läser. Jag lyssnade på hans skivor ända från debuten. Tracy´s också. Kanske är det därför jag blir så berörd. Han är fyra år yngre än jag.

Jag varvar Ben Watt med Martina Lowdens långa "Allt" (också Modernista). Den är också sorglig, mitt i språkfyrverkerierna som känns som en mask för att dölja en oförmåga att verkligen tala, verkligen skriva.

Det är dystert.

Ehrenreich slutar så här. "To be hope-free is to acknowledge the lion in the tall grass, the tumor in the CAT scan, and to plan one´s moves accordingly."

onsdag, februari 07, 2007

Slut på sallad

I går gav ägaren till den berömda salladsbaren i Göteborg upp. Det hade varit bättre om hon skrivit på kollektivavtalet. I dag följer Dagens Nyheters ledarsida upp med en förväntad drapa om att fackföreningsrörelsens förmåga att ta strid om avtalen behöver begränsas. Så klart. Jag hör på tidningskrönikan att en moderat tidning i Norrland, missade vilken, liknar striden vid våldtäkt där kostymklädda farbröder från facken jagar unga flickor i salladsbarer. Vilket hat!

Kontentan i högerkritiken är att småföretag med mindre än tio anställda ska undantas arbetsrätten. Rätt drastiskt. Men kritikerna tänker inte långt. Då kommer avtalen ersättas med detaljerade lagregleringar, som i många andra länder. Är det bättre? Då försvinner den unika flexibilitet den svenska modellen erbjuder. Med avtal kan ju allt förhandlas.

Med lagregler skulle tjejen i Göteborg inte mött blockadvakter som delade ut flygblad. Hon skulle iställets släpats till domstol. Idén om en offentlig politisk arena för kraftmätningen mellan löntagare och företagare skulle ersatts med advokater och åklagare. Ungefär som i USA.

Ett annat argument för kollektivavtalen är naturligtvis rättvis konkurrens. Ingen ska kunna smita ner sina kostnader. Konstigt att inga borgliga ledarsidor tänker så långt. Heder åt Mats Hulth, vd för arbetsgivarsidan, som i dag påpekar just det.

Det är inte stormkul att försvara blockader mot små företag. Men den här gången hade ju fackförbundet rätt.

måndag, februari 05, 2007

Iran? Never.

USA:s uppladdning mot Iran känns surrealistisk. Landet har förlorat i Irak, är politiskt avklädda och utan idé om var de ska ta vägen.

Samtidigt som nyhetsnotiserna tickat in har jag läst en lång redogörelse för de diplomatiska förvecklingarna runt Irans kärnteknologiska ambitioner – anrikning av uran för kärnkraft eller kärnvapen, eller ingen anrikning alls - i den alltid läsvärda Middle East Report av Asli Ü Bali från Yale Law School. (MER är den överlägset bästa infokällan om Mellanöstern. Jag har säkert prenumererat i snart 20 år.) Det är en svindlande artikel, och svår att hänga med i genom alla turer hit och dit.

Det är tre parter inblandade. Iran, USA och EU-3 (dvs Frankrike, UK och Tyskland). Sedan ett halvt år även FN:s säkerhetsråd. Och i bakgrunden kommer regelbundna rapporter och rekommendationer från IAEA som övervakar att ickespridningsavtalet följs.

Påfallande i alla krångliga turer är att USA vid några avgörande tillfällen faktiskt gått in mellan EU-3 och Iran för att få samtalen att spåra ur. EU erkände Irans rätt att utveckla kärnkraft tidigt under förhandlingarna. Och när de sent på hösten 2004 såg ut att rulla rätt provocerade Colin Powell fram en ny konflikt. När IAEA försökt hålla dörrar öppna har USA dundrat på med sanktionskrav.

Det är som att Mahmoud Ahmadinejad och George W Bush trissar upp varandra, förenade av problem med sina väljare och förlorade mellanval.

USA har nu tvingat in FN:s säkerhetsråd i ett knepigt läge med krav (resolution 1696) på att Iran måste upphöra med anrikningen, oavsett vad uranet ska användas till, annars blir det sanktioner. Resolutionen kom i skuggan av Israels krig i Libanon. Problemet är att enligt ickespridningsavtalet har Iran rätt att anrika uran för kärnkraft så länge de låter IAEA genomföra sina inspektioner. Och IAEA har inte visat någon direkt entusiasm över USA:s aggressiva politik.

De som påpekar att rävsaxen påminner om den som gillrades inför Irakkriget har rätt. Det är därför deprimerande att EU-3 vek sig och lät USA få fram en sådan skarp resolution. Sanktioner känns inte särskilt smarta. De kommer knappast gynna demokratikrafter i Iran och inte lätta på konfliktläget. De är bara dåliga.

Jacques Chirac lär ha sagt att ett Iran med kärnvapen är att föredra före krig. I dag menar Dagens Nyheter på ledarsidan att han har så fel att han måste sagt fel. Men det är klart Chirac har rätt.

Risken är inte bara krig utan även att ickespridningsavtalet nu pajar ihop totalt. Ungefär som USA genom kriget i Irak fick alla förhoppningar (minns nån?) om en bättre reglerad internationell rättsordning att kollapsa.

Vad är det USA vill uppnå? Nån som fattar? Ett till svidande politiskt, diplomatiskt, militärt och i förlängningen ekonomiskt nederlag?

Om Bush lyckas provocera fram en militär konflikt så kommer han samtidigt utlösa en akut konstitutionell kris i USA.