måndag, april 30, 2007

Svårt för Brors

I dag spekulerar DN om en röd-grön koalitionsregering och Henrik Brors skriver "Svårt för Sahlin att lägga om politiken". Han snuddar vid två axiom när borgerliga kommentatorer skriver om SAP. Det ena är att höga opinionssiffror är ett hinder mot "förnyelser" och förändringar av socialdemokratin. Men det är ju helt fel. Erfarenheten säger att när det går bra för SAP kan det ske viktiga kursändringar. När det är kris knyter sossar däremot ihop sig till igelkottar.
Det andra axiomet säger att "förnyelse" är att gå till höger. Inte till mitten, för där befinner sig SAP redan. Utan till höger. Det tar Brors och andra DN-liberaler som givet. En orubblig sanning. Men är det så? Är Sahlin predestinerad att gå högerut? Jag är inte säker. Det enda man med säkerhet kan säga är att de inte förstår sig på socialdemokratin.
Det Brors och andra gör är att de försöker krympa utrymmet för det politiskt möjliga.

söndag, april 29, 2007

Skuggstrid

Jag har haft långt avbrott i bloggskrivandet. Sorry. Det har varit mycket jobb med nya Arena, går till tryck i veckan, och dessutom har jag kört kamikazeprojektet att läsa Robert Fisks 1100 sidor monstruösa Mellanösternbok Det stora kriget för Mellanöstern och skrivit recension för Expressen. Tiden och energin för annat har varit slut.

När jag inte jobbat har jag smält de sköna recensionerna av min nya bok The Crazy Swede. Här några länkar: Svd, Expressen, G-P, DN.

I Washington vet jag inte vad dom smälter. Bush förbereder veto mot kongressens villkor för nya pengar till kriget i Irak: att trupperna dras tillbaka under 2008.
Bush huvudvärk är att han inte har folket med sig. 59 procent av amerikanarna tycker att augusti 08 är bra tidpunkt för att ge upp och åka hem. Att lägga veto kan isolera partiet ännu mer och grundlägga ett sämre val 08 än 06.
Demokraternas dilemma fångas perfekt i en artikel av Elizabeth Drew i NY Review of Books (10/5): "They [the dem] want to bring an end to the war in Iraq without being held responsible for how it ends. A key Democratic strategist told me: "We don´t want to own this war. IT´s Bush war, and we want him to keep owning it."
Det är Vietnam som spökar. Det var demokraternas krig – och det krossade partiet för decennier. Irak är republikanernas krig – och dom närmar sig panikbranten, bara några meter till så...
Det kan verka cyniskt. Men är strategiskt rätt.
Ett tecken på partiets försiktiga strategi är att kraven inte alls är ordentligt tillbakadragande, utan omgruppering. De flesta ska hem, men många vara kvar för att jaga "al-Qaida", skydda amerikanska trupper och utbilda irakiska.
Men allt det där spelar ingen roll. Bush kommer lägga in veto.
Syftet är att a) skapa opinion, b) förbereda valet 08 och c) samla ihop och ena det egna partiet bakom skarpa skrivningar där Pelosi och Reid helt enkelt nu kan pressa in dom motvilliga i en partilinje.

Trist att Irak helt skymmer det demokraterna borde ta itu med i kongressen: ojämlikheten. Nya siffror från i mars visar att klassgapen nu vidgats till samma nivå som på 1920-talet. En undersökning visar att det faktiskt är skillnad vem som är president. Mellan 1948 och 2001 satt fem demokratiska och fem amerikanska presidenter. Under alla republikaner ökade ojämlikheten. Under fyra av fem demokrater minskade den. Jimmy Carter är det enda undantaget. Den avgörande skillnaden är makroekonomisk politik: under demokratiskt styre var tillväxten i genomsnitt 30% högre och arbetslösheten 30% mindre.
Viktigast i USA nu är att höja minimilönen och reformera arbetsrätten så anställda kan organisera sig utan att få sparken.

torsdag, april 19, 2007

Rösten från Blacksburg

Det kändes som att debatten om konsumism och superdyra handväskor fördes i ett ganska syrefattigt och stängt glasrum. Men så slog verkligheten plötsligt in. Oväntat och brutalt.

Jag ser Cho Seung-Huis självmordsvideo, inspelad i pausen mellan dödandet på Virginia Tech. Det är en amerikanisering av de martyrvideos som självmordsbombare i Mellanöstern brukar göra. Det är det ena som är intressant. Det andra är vad han säger. Först en massa om hur plågad han kände sig. Men sedan kommer inlägget i svensk konsumismdebatt, han tittar neråt ibland och läser från manus, lite upphetsad men påfallande cool med tanke på vad som händer:

"Did you want to inject as much misery in our lives as you can, just because you can? You had everything you wanted. Your Mercedes wasn´t enough, you brats, your golden necklaces weren´t enough, you snobs, your trust fund wasn´t enough, your vodka and cognac [...] You had everything."

Rösten når till Stureplan, till Biblioteksgatan och Östermalm. En påminnelse om nåt som är lätt att glömma.

tisdag, april 17, 2007

Lågpriskonsumtionsångest

Konsumtionsdebatten är i någon mening slätstruket flack om privat ångest. Jag känner igen mig i den uppladdade dubbelkänslan av upphetsning och tvivel när jag köpt nåt dyrt – senast en soffa och en ny kostym. Kanske mest för att det är ett sånt event att shoppa dyrt. Det är verkligen medelklassens ångest. Vi som sällan har råd. Men i varje fall har råd NÅNGÅNG. Men so what? Inte särskilt intressant, egentligen.
Det som saknas hos både Nina Björk och Sisela Lindblom är en skarpare politisering. Sisela kämpar i intervjuerna för att det ska politiseras. Men händer det?
Ja, om man säger att motstånd mot konsumtion är politik. Och så kan man klart säga. Men är det radikalt? Progressivt?
En uthålligare miljö med radikalt mindre konsumtion i rika länder? Säkert.
Men en rättvisare värld? Hm. Jag undrar. Jag bara ställer frågan. Vi köper kläder och prylar tillverkade i fattigare länder av lågavlönade arbetare. Vad händer om vi slutar shoppa? Drabbas dom rika? Dom fattiga?
Europa är en värld där hjulen snurrar för att vi konsumerar (inte längre för att vi producerar). För bara 50 år sedan var tillväxtens motor att det tillverkades stålbalkar. Nu att vi går till shoppinggallerian. Konsumtion ger tillväxt och tillväxt är förutsättning för fördelningspolitik – även på global nivå. Konsumtionsmotståndet känns helt enkelt oreflekterat. Eller rättare sagt: reflexartat, men kanske inte så relevant ur ett jämlikhets- och rättviseperspektiv.
Nej, jag fixar inte att ta debatten ett steg framåt. Bara frågor och en stark känsla att den snurrar åt fel håll. Berör den centrala huvudnerven i den globala ekonomin, i den postmoderna kapitalismen. Men slinter på grundfrågorna: rättvisa och jämlikhet. Det blir liksom bara privat moralism och privat ångest.
Och en annan sak: I vintras drabbades jag av akut konsumtionsångest. Inte för en extremdyr handväska. Men för att kläderna jag köpte som julklapp till mina föräldrar på Indiska och H&M var så chockerande billiga. Dom prislapparna har förföljt mig sedan dess. Det mest omoraliska av allt är låga priser – inte lyxpriser.

söndag, april 15, 2007

Demokratidödare

Har varit bortrest och nergrävd i arbete (med ny Arena) och tappat bloggtempo. Men vaknade i dag. Bilderna från först Moskva och sedan Petersburg är oacceptabla. Först slår Putinmaskineriet undan benen för media och människorättsorganisationer, nu står den politiskt organiserade oppositionen – liberaler, kommunister, syndikalister, socialdemokrater – i tur. Stenhårda svartklädda kommandopoliser trummar på sina sköldar och trycker ner fredliga demonstranter. Inga stenkastare. Inga som tänder molotovs. Bara självständigt tänkande medborgare. Tyvärr deprimerande få.
Det som händer är parallell till alla de bilder som kablats ut från Zimbabwe senaste tiden. Ryssland är en potentiell stormakt. Zimbabwe är ett litet land. Men i de internationella tidningarna och magasinen jag läser och bläddrar i bevakas övergreppen i Zimbabwe mer noga än de i Ryssland. (Ja, det gäller även Arena).
Det som nu händer i Ryssland är dubbelt oroande. Jag är övertygad att mindre demokratiska eliter i andra delar av Europa och USA noga studerar hur Putin lyckas avskaffa demokratin utan stora protester. Alla verkar fortfarande tro att landet är demokratiskt. Det är maktens moderna trick. Det handlar inte om Putins personliga makt, utan att skapa en marknadsekonomi med skenbar demokrati, att formatera en matris för andra länder, ett system, en struktur större än bara Putin. Scary.
Jag väntar med spänning på Carl Bildts kommentarer. Mona Sahlins. Tony Blairs. Jag gissar att inga kommer. Scary.

tisdag, april 03, 2007

Fackets nederlag

Matchen om opinionen blev oavgjord i matchen Hotell- och Restaurangfacket mot Wild ´n Fresh och tusen högerlobbyister. I varje fall enligt en opinionsundersökning facket gjort. Det är ett mirakel.

Matchen om hur konflikten beskrevs i nyhetsjournalistiken förlorade däremot facket tvåsiffrigt. De gjorde rätt och hade argumenten. Men lyckades inte få reportrarna att fatta. Nu blev den bestående bilden en av överviktiga gubbar på jakt efter en ung driftig kvinna. Stridens verkliga bakläxa är fackförbundets skandalösa inkompetens när det gäller att bilda opinion och informera. Typiskt för många LO-förbund. Kanske alla. Det är ett missbruk av medlemmarnas pengar och förtroende. Svårt att förstå vad det beror på. Kanske arrogans, en överlägsen attityd, rädsla, okunskap och en falsk föreställning att journalister är fiender man inte kan lita på. Det är 2007 och fortfarande förstår inte facket att man kan vinna en strid med bara ord. Om man vet hur de ska användas.
Första gången jag fick info från facket var veckan efter att blockaden upphört. Då kom några tunna innehållslösa sidor från LO-distriktet på Västkusten.

Att opinionen ändå var delad i två jämna block säger mycket om det potentiellt starka stöd som finns för kollektivavtal, fackligt arbete och den svenska modellen.

Mångkulturåret

Många har skrivit grinigt om Mångkulturåret. Var blev verksamheten, har de undrat. Men jag tror Yvonne Rock och de andra som jobbat med året varit smartare. De har inte satsat på stora manifestationer. De har valt att få igång samtal på instutionerna, i sammanhangen där konstnärer finns. Jag tror faktiskt det är ett år som kan leva vidare, eftersom det bidragit till att sätta högre fart och målmedvetenhet på en process som redan fanns.
I dag hålls en stor avslutningskonferens på Moderna Muséet. Jag ska medverka och hålla tal (!). Just det, ett gammeldags tal i talarstol. Du kan läsa det här om du vill.

måndag, april 02, 2007

Boken är här

Nu är min nya bok "The Crazy Swede" på väg ut. Du kan läsa ett extra långt och ganska oredigerat kapitel ur boken på min hemsida. Det ligger där som ett slags bonusmaterial tillsammans med litterturlistan (som inte finns i boken).

Boken ser himla fin ut. Recensionsdag är 23 april men den kommer nog finnas ute i bokhandeln från nästa vecka eller så. Nervös? Klart. Mest för att jag hoppas att den ska sälja lite mer än mina tidigare.

I väntan på Newt

I början av året fanns en hoppfull retorik i USA om kriget i Irak. Man satsade på ny strategi för att säka Bagdad och få ner våldet. Men våldet fortsätter. Siffrorna från mars har just kommit in. I helgen såg jag den turkiska actionfilmen "Vargarnas dal". Där spinns drömmar och myter om nationell renhet i norra Irak. Turkmenerna ska få sin revansch på kurder och araber. Landet faller sönder. Rensas etniskt. Får nya gränser i städer och landskap.

Och det påverkar även politiken i USA. Det är fascinerande och lite omskakande att se hur det republikanska partiet faller sönder. Bakerkommissionen var ett försök att få presidenten att underordna sig partiet – och därmed möjligen rädda det. Men Bush valde sin egen väg.

Nu är det hela presidentvalskampanjen som är på väg att kollapsa för republikanerna. John McCain har länge framstått som den givna kandidaten. Lite för liberal i moralfrågor för partihögern – men ändå acceptabel. Stenhård i Irakfrågan. Men nu rasar hans kampanj ihop. Det finns starka nätverk i partiet, till och med i hans hemstat, som motarbetar honom. Iställer har Rudy Giuliano seglat upp. Men hur sannolikt är det att partiets högerflank, de kristna aktivisterna, accepterar honom? Jag tror alla väntar på att en gammal kär politiker ska göra comeback: Newt Gingrich. Han ligger där och lurar, har börjat röra sig i media...

Republikanerna har i 20 år varit ett hårt centralstyrt disciplinerat parti. Helt annorlunda en demokraterna. Men nu håller inte längre centrum. Allt bara flyter. Och väntar på Newt mytomanen. Läget är egentligen osannolikt. Men det påminner om tillståndet i det demokratiska partiet när trycket från Vietnamkriget – som var demokraternas krig – blev för tungt att bära.