DN:s kapitulation

Jo, jag måste skriva en sak till. De senaste dagarna har jag med stigande förvåning följt radions exemplariska bevakning av hur svenskar torterats i Etiopien och förhörts av CIA. Säpos och även UD:s roll verkar allt mer mystisk. Nog för att man luttrats av olika regeringars arrogans (bl a Anna Lindhs) under USA:s krig mot terrorismen. Men det här verkar återigen beröra en massa viktiga nervtrådar.
Men vad gör Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter? Under de här dagarna har de inte skrivit en rad! Inte en enda ledarkommentar! Total tystnad på kultursidan!
Det måste utgått order om total tidningstystnad.
En bra tidning biter samman och försöker överträffa konkurrenten. DN lägger bara ner månadens största nyhet, som om inget hänt. Varför fortsätter jag läsa den?

USA vänder

Jag har tjatat i många texter att demokraternas svepseger i mellanvalen i november förra året var tecken på att något faktiskt hänt i USA. Eller kanske att något händer.
Analyserna av valet fortsätter dugga in. Senast en riktig tungviktare: Ruy Teixera i nya numret av Dissent. Teixera förutspådda för några år sedan utifrån demografisk analys att USA var på väg mot en stabil liberal demokratisk majoritet. Hans bok "The Emerging Democrativ Majority" kan bli en riktig klassiker. Naturligtvis menar att en valanalys stödjer hans bok (som han skrev med John Judis). Men det intressanta i hans artikal är när han ställer frågan om väljarkåren nu mer medvetet kantrar åt vänster. Svaret är dubbelt. En överväldigande andel väljare identifierar sig fortfarande som konservativa eller moderata. Men i praktisk politik verkar kantringen brant.
Demokraternas nyinvalda har verkligen opinionen med sig. Enligt en opinionsundersökning i Wall Street Journal har en höjning av minimilönen stöd av 77 mot 11 procent. Att upphäva skattesänkningar för oljebolagen 59 mot 25 procent. Federal finansiering av stamcellsforskning 56 mot 26 procent. Andra visar starka majoriteter för demokraternas skattepolitik. En Gallup visar att 79 procent skulle stödja demokraterna om de försökte få genom någon form av sjukförsäkring för alla.
Men samtidigt dröjer misstänksamhet mot statlig politik kvar. Och även om alla verkar tröttna på krav om sänkta skatter är stödjet för höjda ännu svajigt.
Frågan är nu om demokraternas presidentkandidater vågar driva de här frågorna, eller fegar ut i gammal clintonism.

Avkristning USA

I dag skriver Niklas Ekdal i DN om Richard Dawkins ateistangrepp på religionen "The God Delusion". I torsdags skrev jag i Sydsvenskan några rader om den, men mer om Christopher Hitchens rätt ointressanta försök, "god is not Great", att surfa på samma våg av ateistiska bestsellers i USA. De är skrivna i skuggan 11 september och den kristna högern i USA, men är också svar på frammarschen av religiösa grupper med politiska anspråk i många länder som Indien, Israel, Iran, Europa och USA. Jag och Ekdal är nog ganska överens men hamnar ändå i lite annorlunda slutsatser.
I helgen såg jag amerikansk statistik som är både förvånande och uppmuntrande. Och som motsäger schablonen att USA bara blir mer och mer kristet och förvirrat. En undersökning från universitetet CUNY visar att andelen sekulära och icke-kristna (andra religioner) fördubblades under 1990-talet. Och från universitetet i Chicago kommer uppgifter att de som besöker kyrkan/synagogan en gång om året eller mindre ökat från 29 till 38 procent av befolkningen sedan 1972. Medan de som går dit en gång i veckan eller ungefär så ofta minskat från 41 till 33 procent.
De grupper som kallas sekulära, ickeutövande eller icke-kristna är sammantaget de religiösa tillhörigheter som växer snabbast i USA. Vem kunde tro det? Men det kan kanske förklara Dawkins försäljningssiffror.

The Crazy Swede

Erik Tängerstad är historiker vid högskolan i Visby. Men undervisar på distans eftersom han bor i Baskien. Vi har träffats då och då och haft kontakt med varandra flera år. Nu senast läste jag hans superba förord till nyutgåvan av Frantz Fanons klassiker "Jordens fördömda".
När min bok "The Crazy Swede" kom ut upptäckte Erik att vi hade en person gemensamt: Roddar-Anders eller Anders Svedlund. Den underliga och tragiska person min bok handlar om. Eriks pappa var sjömanspräst i Lima och Anders Svedlund bodde där under några månader före den sista oceanrodden, den över Stilla havet. Erik var tonåring och blev naturligtvis fascinerad. Vem blev inte det?
Han har sedan funderat över vem Anders var och vad han egentligen representerade, varför hans öde berörde så djupt. Efter att ha läst min bok skrev han ett långt mail som verkligen är läsvärt. Och sedan utväxlade vi några mail med varandra. Du kan läsa dom här.
Det här är väl mest för er som läst min bok. Om du inte gjort det kan du beställa den direkt från mig till juste pris.

Modern stupstock

Långt bak i nya Guardian Weekly fastnar jag för en notis om skamstraffens återkomst i USA. I tre delstater tvingas sexdömda nu köra omkring med gula registreringsskyltar. I den lilla staden Attalla har en kvinna nu dömts för snatteri att stå på det stora shoppingområdet med en stor sandwichskylt med texten: "I am a thief I stole from Wal-Mart". Hon ska stå där två lördagar på rad.
Det är lite som stupstocken. Folk kommer inte bara titta på henne. En del kommer säkert spotta. Skrika saker. Kanske smälla på med en örfil eller spark.
När Daniel Defoe dömdes till stupstocken i London på 1720-talet, för en antikyrklig pamflett, samlades supporters runt honom för att dela ut en ny pamflett: en satirisk hyllning till just stupstocken.
Guardian föreslår en liknande aktion: att andra ställer sig i en lång rad på trottoaren bredvid henne med likadana skyltar. Plötsligt skulle skamstraffet vändas till en kommentar om Wal-Marts rovdrift i amerikanska småstäder.
Men jag är rädd att kvinnan kommer stå där alldeles ensam.
Shoplifters of the World Unite, som Morrisey sjöng.

Pay back time

Paul Wolfowitz är inte välkommen till Tyskland när Världsbanken ska ha möte. Är det nån som tror att konflikten verkligen handlar om hans lover? W var filosofen bakom Irakkriget. Blair har skamfilat lämnat scenen, Powell har hoppat av med svansen mellan benen, Rumsfeld fått kicken, Richard Perle försvunnit in i skuggorna. Nu är det dags för Wolfowitz att betala. Sen återstår Cheney och Bush.

Mer schlager

Vid lunchen i dag gjorde en kollega på Arenagruppen en listig tolkning av "folkstormen" mot melodifestivalens så kallade östdominans. Segraren från Serbien var lesbisk och talade öppet om det. Tvåan var en man utklädd till en inte så tjusig kvinna i övre medelåldern. Var det därför så många blev provocerade?
Och Bulgarien, som också kom högt – festivalens bästa bidrag – bröt ju mot alla normer hur en poplåt ska vara. "Här finns ju inte ens melodi," sa Luuk surt.
Normerna rök åt alla håll. Totalt sammanbrott för den grå normaliteten, med andra ord.
Balkan och länderna i fd Sovjetunionen var inte bara modernare i oss i väst. De var dessutom mer postmoderna.
Slutsatsen är enkel: årets festival var den bästa jag nånsin sett. Och den sa en hel del om samtidsandan. Inte så smickrande för gammaldags länder i västra Europa.

Schlager, knark och flyktingar

Efter melodifestivalen har föraktet för östra Europa och Balkan fått fritt lopp. Dom gör överlägset bäst modern pop. Lördagen var öst utklassar väst. Men Luuks sarkasmer haglade. Och sedan blev det bara värre i kvällstidningarna. Det påminner om förhållandet mellan norra och södra USA. Föraktet har koloniala mönster. Precis som revanschhungern hos de föraktade. Det är enormt fascinerande att se hur all självinsikt i vissa lägen bara faller. Kvar är det rena föraktet – och skräcken för att inte längre vara den självklart dominerande. Man skulle kunna göra en Frantz Fanon-analys av Melodifestivalen.

Ser också att vänsterpartiets Alice Åström fått en massa skit, av bl a Maria Abrahamsson, för att hon sagt det självklara: att narkotikamissbruk borde avkriminaliseras och lagen borde återgå till det gamla läget då innehav för eget bruk inte var brottsligt. Men att handel med narkotika var brottsligt.
Det öppnar för en påminnelse om den Sverigerapport FN:s specielle rapportör om hälsa, Paul Hunt, lämnade sista februari.
Han kritiserar Sverige på tre punkter för att bryta mot den mänskliga rättigheten om allas rätt till sjuk- och hälsovård.
1. Att migranter utan dokument saknar rätt till sjukvård. Och om de får vård måste de betala hela kostnaden, som absolut ingen har råd med.
2. Att vuxna asylsökande inte har samma rättigheter som de med uppehållstillstånd eller svenskar med medborgarskap. Det är en oacceptabel diskriminering, skriver han.
3. Att Sverige visserligen nu äntligen tillåter sprutbytesprogram, men ändå inte genomfört det eftersom lokala landsting tvärbromsar. Det är att bryta mot rätten till hälsovård.
Allvarlig kritik på tre punkter där Sverige representerar en snål och repressiv politik.
Just migrations- och narkotikapolitik verkar vara Sveriges svarta hål.

Hunt skriver också om de apatiska flyktingbarnen som ett speciellt svenskt fenomen. Han uppskattar att regeringen tillsatte utredaren Marie Hessle, som senare fick en storm av kritik. Och han beklagar den politisering som skett runt barnen. Hunt vill betona hälsoaspekterna, att barnen måste få bra vård och att orsakerna måste klarläggas. Han verkar godta Hessles slutsats att det saknas kunskap för en entydig förklaring.

Blairs slut

Tony Blair förväntas nu – kanske i dag – avslöja sin reträtt. Hög tid. Senaste New Statesman har ett fett tema som utvärderar Blairs tio år, The Reckoning. (Det verkar inte som att alla artiklar ligger på nätet, men en del). NS är en tidning som under de här åren gått från grå tristess till det bästa politiska magasinet jag vet. Bilagan är därför bra, överglänser det mesta som sagts och skrivits i Sverige. Ja, jag blir så ohyggligt trött på den enkla demoniseringen av Blair som kommer från vänster i Sverige. Ofta från människor som aldrig orkar bry sig om villkor och vardag för vanliga enkla löntagare och sällan lyssnar på vad fackliga organisationer säger.

Här skriver Geoff Mulgan, som länge jobbade nära Blair, John Gray, antiblairiten David Marquand och den träffsäkert elaka Suzanne Moore som fångar samtiden i en mening: "Man kan flyga var som helt i Europa för några hundringar, men att byta klasstillhörighet är svårare än nånsin."

Alla är överens om det tudelade arvet. Utrikespolitiken och Irak är en katastrof. Men inrikespolitiken en framgång. Storbritannien har blivit ett bättre land att leva i för arbetare och medelklass. Stora investeringar i offentlig sektor. Ett smatter av nya bidragsformer för fattiga, särskilt för barnfamiljer, en vilja att sopa ut rasismen och lyfta fattiga områden. Alla som då och då rört sig i fattiga stadsdelar i London har enkelt kunna se förbättringarna. Besök en vårdcentral så ser du skillnaden direkt, sade en radikal sociolog till mig för nåt år sedan. De som sågar Blair har aldrig behövt besöka offentliga vårdcentraler.
Men samtidigt Blairs blinda fläck: en acceptans för växande ojämlikhet där man accepterar att de rika blir rikare så länge fattigdomen inte ökar.
John Monks, som var ordförande i brittiska LO 93-03, säger att åren kanske inte varit så bra som vi hoppats, men oändligt mycket bättre än alla dess radikala kritiker påstår. Samma sak har jag hört från fackliga aktivister. Ibland som rent förakt för vänsterkommentariatets antiblairismer.

Samtidigt fångar Suzanne Moore mycket bra den känsla av oinfriade förhoppningar som präglar arvet. "The progressive narrative has disintegrated, the very goals of liberty and equality are deemed impossible, but still we are told things have got better. We are so disenchanted that we no longer trust that they have."

John Gray påpekar att Blair och New labour formades som motkraft till thatcherismen, och att han aldrig befriat sig från den skuggan. Jag minns att Geoff Mulgan sade samma sak till mig något år efter att han lämnat Downing street. New labour var helt enkelt så rädda för de konservativa att de aldrig förstod sin egen styrka och de möjligheter som faktiskt fanns till nya reformer.

Tony Blair och den nu glömda idén om Tredje vägen förändrade Europa. Under de här tio åren har han överglänst alla andra ledande politiker på kontinenten i betydelse. Särskilt om man jämför med andra socialdemokrater. Men arvet är så tudelat att det blivit en tragedi.

Skamlig tystnad

Jag blir pinsamt berörd av socialdemokraternas tystnad om Göran Perssons lobbyistkarriär. Morgan Johansson mumlar nåt om att Perssons framtida uppdrag i SAP beror på vilka kunder han får hos JKL. Men herregud. Det är väl bara att stryka ett fett svart streck över hans namn.
Och Mona Sahlin meddelar att hon inte har några kommentarer. Inga kommentarer! Mona Sahlin måste kritisera Perssons val och distansera sig. Allt annat är en jobbansökan om samma uppdrag när hon själv slutar.

Jag blev på bättre humör när jag hittade den här artikeln i Guardian av Hussein Agha, som ju skrivit många kloka saker om Palestinadiplomatin de senaste åren. Han påpekar att alla makthavare i Mellanöstern vill ha kvar USA:s trupper i Irak, i varje fall ytterligare några år. Det gäller alla från Kairo till Riyadh, Damaskus, Teheran och Tel Aviv. Även alla väpnade grupper i Irak. Folken vill se amerikansk reträtt, men inte de politiska eliterna.
Det skrivs mycket om Irak. Men sällan nåt som berättar nytt.
Så här: "While the US can no longer successfully manipulate regional actors to carry out its plans, regional actors have learned to use the US presence to promote their own objectives." De neokonservativa tänkte få alla arabiska tyranner på fall. Men nu är det tvärtom tyrannerna som exploaterar USA. "By setting themselves up to be manipulated, they give credence to an old Arab saying: the magic has taken over the magician."
Agha fångar den amerikanska förvirringen och det politiska nederlaget väldigt bra. Konsekvenserna av USA:s kollaps i Irak är fortfarande outredda. Dom är större än alla tror.

Utan heder

Bara några veckor efter att Persson avgått ledde han seminarium arrangerat av den svenska köttindustrin. Rekordsnabb karriär neråt. Att han nu blivit lobbyist med fast lön bekräftar att girighet går före heder.
Persson har valt samma väg som Bildt gjorde. Att casha in sitt politiska kapital i fet månadslön för att göra skräpjobb.
Det bekräftar nåt vi redan anade: att Persson inte hade någon framtid i arbetarrörelsen. Han har aldrig varit särskilt omtyckt och det vet han. Perssons framtid som äldre klok mentor åt yngre socialdemokrater existerade inte. Och inte låg det några internationella uppdrag och väntade. Men jag undrar ändå hur han tänker. Är det hans hämnd på en rörelse som aldrig älskade honom?
Konsekvensen är samma som efter Rosengren och Bildt: att politikens trovärdighet sjunker lite till. Men nu socialdemokratins. Politik är inte bara ett yrke. Det är ett sätt att leva, att vara, ett ideal. Vänsterpartierna har mer än andra hållt uppe idealet – och även burits upp av det. Göran Persson har slagit undan benen på mer än hundra år av politisk vardag inom arbetarrörelsen.
Persson är en man utan heder.
Socialdemokraterna är ett parti som nu måste reparera sin heder. Till att börja måste Mona Sahlin säga nåt skarpt.

Vänsterfrågan stulen

Arbetslöshet har äntligen blivit fråga nummer ett. Den svenska valrörelsen handlade om arbetslöshet. Rapport visar statistik varje vecka på samma sätt som dollarkursens upp- och nedgångar. Och nu var arbetslösheten i topp även i Frankrike. Socialdemokrater, fackföreningsrörelsen och resten av vänstern borde jubla.
Men vad händer?
Jo, högern vinner striden och tar hem opinionen. Först Reinfeldt och nu Sarkozy. Läxan är tuff. Vänstern vill diskutera arbetslöshet – men har sedan ingen politik, inga svar på hur det skapas nya jobb. Väljarna är smarta. Högerns svar kanske inte håller (vi kan anta att dom inte gör det, men vi vet inte), men halvtaskiga reformförslag är bättre än inga alls. Särskilt i ett land som Frankrike där arbetslösheten är en rullande katastrof.
Vi svarar alltid: nya jobb i offentlig sektor. Rätt så klart. Men det räcker inte.
Alla liberaler i det politiska kommentariatet tjatar om Mona Sahlins "förnyelse". Hennes uppgift är en annan: att återge socialdemokratin en politik. Konkreta reformförslag. Bland annat för nya jobb. Det som brukar kallas näringspolitik. Dom franska socialisterna och tyska socialdemokraterna måste göra samma sak. Annars går vi mot en lång lång borgerlig epok i Europa.

Moderaterna kaputt

Moderaternas långa valkampanj var beundransvärd. De förändrade det egna partiet på samma sätt som Blair fixade New labour. Ett av de smartaste dragen var påståendet att moderaterna var det nya arbetarpartiet. Det var knäppt. Ingen tog det på allvar. Men det hade ändå stark betydelse i omläggningen av partiet.
Jag tror inte Reinfeldt och Borg bluffade. Det fanns ingen dold agenda – lika lite som det fanns hos Blair – och precis som i UK var den typen av teorier (från vänster här, från höger i England) mest försök att blunda för att nåt faktiskt förändrats.
Valrörelsen var outstanding performance. Men vad ska man säga om moderaterna i regeringsställning?
Det börjar lukta dålig stämning. Osa nervositet. Driva dimmor av taskig kontroll. Ja, det börjar påminna om det som aldrig fick hända igen: att en borgerlig regering gick vilse och tappade greppet.
Det största svaghetstecknet för Reinfeldt-Borg-Littorin (nya moderaternas järntriangel) är att de nu ska avskaffa fastighetsskatten. Jag trodde aldrig dom skulle kompromissa bort den åt kd. Men med tre partier runt fyra procent och ett (uppenbarligen) svagt maktcentrum börjar det kännas som reprisläge.
Och vad ska man säga om Per Schlingmanns debattartikel i dagens Expressen?
Det intressanta är att nåt hänt. Nu låter påståendet om "moderaterna som det riktiga arbetarpartiet" inte längre som ett upplyftande PR-trick. Det låter bara ihåligt. Tecken på dålig självinsikt. Taskig humor. På samma låga nivå som ett Expressenlöp.
Att skriva en sån artikel på 1 maj, efter att ha beslutat om skatteförändringar som så uppenbart omfördelar från fattig till rik, signalerar politisk tondövhet. Just exakt det moderaterna hade så extremt mycket av under valrörelsen – örat mot samhällsmumlet – är plötsligt bortblåst.
Är Reinfeldt lika överskattad som Carl Bildt alltid varit?
I Rapport ser jag Göran Persson förutspå att regeringen inte klarar sina fyra år. Jag tror han hugger i sten. Men jag är inte riktigt lika säker längre.