Åsa Linderborg har "läst" en liten text jag skrivit i nya Arena om antikommunism. Ja, jag citerar henne och har invändningar när hon påstår att kritik av kommunismens övergrepp slår mot folkhemmet och hela arbetarrörelsen.
Min invändning är att majoriteten av svensk arbetarrörelse aldrig varit kommunister och att de flesta dessutom var antikommunister när det blev skarpt läge. Samt att en ambition bakom folkhemmet och välfärdsstaten var att marginalisera hoten från antidemokratiska rörelser, bl a kommunismen.
Det pågår hela tiden försök från höger att använda kommunismens brott för att diskreditera hela vänstern. Jag menar att Åsa Linderborgs inställning faktiskt spelar högern i händerna.
Det var vad jag skrev.
Men i
Aftonbladet påstår hon nu helt fräckt att jag skrivit nåt helt annat.
1. Hon insinuerar att jag gillar idén med att en statlig myndighet – Forum för levande historia – ska ägna sig åt historisk forskning och upplysningsverksamhet mot nazism och kommunism. Kanske blir hon överraskad när jag påpekar att jag delar hennes kritik mot fenomenet, och alltid gjort det, även om jag samtidigt kan erkänna att Forumet gjort bra insatser för att öka kunskapen om nazismen i Sverige.
2. Att jag anser att dåvarande SKP borde förbjudits under andra världskriget. Om det skriver jag inte en rad, mer än att jag förstår att radikala människor på den tiden blev antikommunister. Till exempel efter att ha hört Hilding Hagberg i riksdagen beklaga sig över att Sveriges regering förhållit sig allt för positiv till Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring mot Nazityskland.
Att Åsa Linderborg förnekar att kommunister var mot folkhemmet och den svenska modellen är förbryllande.
Jag var inte född på 1950-talet. Men lärde mig massor om politik och världen från maoistiska och andra marxist-leninistiska vänner under 1970-talets andra halva, en del medlemmar i vpk. Var det nåt som förenade dom så var det ett blint hat mot socialdemokrati, folkhem, klassamarbete, samförståndspolitik, förhandlingslösningar, Saltsjöbadsanda och hela den svenska modellen – som de ansåg var en kapitulation för kapitalet.
Politiska ideologier måste dömmas efter sin praktik. Men jämfört med den rödheta antikommunism många syndikalister, frihetliga socialister och socialdemokrater gett uttryck för känner jag mig ganska mild i min kritik. Jag skulle inte kalla kommunister för löss, som en känd vänsterpolitiker en gång gjorde. Men jag känner mig mer hemma i hans idéarv än i Hilding Hagbergs. Jag undrar var Åsa Linderborg egentligen känner sig hemma.
Och jag fattar inte att man inte kan se kommunismens sammanbrott som en befrielse för Europas vänster. Vem fan vill ha tillbaka Berlinmuren? Ven vill ha tillbaka vpk?