onsdag, oktober 31, 2007

Packat beslut

Ulrica Schenström har tagit time-out, fått sparken för tillfället, för att hon a) pussat en reporter på krogen b) varit väldigt väldigt full.
Jag kan förstå båda sakerna. a) ja varför inte? Och b) naturligt flyktbeteende om man jobbar i Renfeldts regeringskansli.
Hon har inte gjort något allvarligt fel.
Det har däremot reportern på TV4. En nyhetsjournalist ska inte supa ihop med personer som har Schenströms jobb, och inte pussa dom på läpparna heller.
Men vad händer?
Hon tvingas till time out.
Han är kvar och får säkert höjd status för att han nu "fällt" en makthavare.
Summering: grabbarna vann. Igen.
Fråga: Får en kvinna inte vara full på offentlig plats utan att förlora jobbet?

tisdag, oktober 30, 2007

Dissidentmarknaden

Socialdemokratiska dissidenter har alltid högt värde på åsiktsmarknaden. Men nu högre än nånsin. Greger Hatt har varit talskrivare åt Ingvar Carlsson, jobbat inom Broderskap och annat. För några dagar sedan skrev han i SvD att han föredrar Anders E Borg och Alliansen före socialdemokratin. Och sedan dess nämns han nästan varje dag på borgerliga ledarsidor.

När alla andra socialdemokrater återvänt från tillfällig utflykt med röst på moderaterna är Hatt kvar. Hattkramandet blir tecken på ett slags förtvivlan. En man som få känner till får plötsligt status av intellektuellt hjältemod.

Men tråden till socialdemokratin är tunn. Efter sitt rörelsearbete jobbade han för Svenskt näringsliv. Men om det sägs inget. Hade hans artikel tillmätts någon som helst betydelse om han presenterats som fd talskrivare åt Svenskt näringslivs ledning?

söndag, oktober 28, 2007

Feministtricket

I valrörelsen kallade moderaterna sig för det nya arbetarpartiet och en retorik om försvar av välfärdsstaten.
Under året har Borg och Littorin sedan drivit genom en rad beslut som höjt a-kasseavgifter och sänkt massor av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Senast att pressa deltidsanställda ner i fattigdom genom att avskaffa möjligheten att få deltidsa-kassa under ganska lång tid.
Allt i skuggan av PR-kampanjen att vara det nya arbetarpartiet.

I Gävle under stämman har Anders E Borg fått jättespinn på sin försäkran att han är feminist. Inget nytt, det har han sagt flera år, men media har gatt det stort utrymme. Varför är feminismen plötsligt så viktigt, undrar jag. Är det en PR-förberedelse för nya impopulära beslut?
Samtidigt förklarar Reinfeldt att det som gäller det närmaste åren är att förbättra den offentliga sektorn, dominerad av lågavlönade kvinnor. Det passar väldigt väl ihop med Borgs retoriska feminism. Det är som att de nu upprepar samma trick, men på nytt område.
Borg trycker skickligt på laddade signalord. Och dimman sprider sig snabbt i det politisk landskapet.

Moderaterna i Stockholm bryter samtidigt en gammal politisk konsensus att vården ska vara offentligt finansierad genom att ge grönt ljus till nytt barnsjukhus där vården ska finansieras av privata försäkringar.

Vem litar längre på Anders E Borg? Märkligt att reportrarna är så flata inför glappet mellan retorik och beslut.

tisdag, oktober 23, 2007

Bill i eget race

Nu har Bill Richardson fått upp farten. Han har varit försvunnen länge. Richardson är guvernör i New Mexico och har länge varit tippad som tänkbar presidentkandidat för demokraterna. Men han har bara försvunnit bakom den tunga ledartrion och legat på några få procent i opinionsmätningarna. Men nu rullar han in med höga opinionssiffror i Iowa och New Hampshire, faktiskt trängt sig in bland de tre – Clinton, Obama och Edwards. Primärval handlar om hur det går i de första valen. Allt kan vända på bara några dagar. Minns förra gången. Vem hade gissat Kerry? Så plötsligt är Bill Richardson med.

Men so what? Jo, det är faktiskt intressant. Kanske en betydelsefull signal. Han har trängt sig fram med en enda fråga: Irak. Han kräver utan omsvep att alla amerikanska soldater omedelbart ska lämna Irak. Extra tyngd eftersom han varit USA:s FN-ambassadör under Bill Clintons år. Han har alltid betraktats som "apparatens" man, men nu kör han ett eget race. Det är bra nyheter. Han kommer pressa framför allt Hillary Clinton att sätta ner foten och inte bara fortsätta ducka om Irak.

söndag, oktober 21, 2007

Smitarnas paradis

En del smitare gör rätt. Det är den vanliga slutsatsen när Dagens Nyheter skriver ledare om framgångsrika i dag. Dom vill inte betala svenska skatter, och därför lämnar dom landet. Det är en gammal tröttsam visa med exempel från en tidigare epok. Men dubbelmoralen är fortfarande lika slående.

DN lägger sig platt. De som smiter ansvar gör rätt. Och Sverige måste anpassa sig efter deras begär. Det vill säga sänka alla skatter, helst till obefintliga så de superrika blir nöjda. Smitarna ska alltså lägga ribban. Och vi andra anpassa oss.

I nya Arena landar Matti Kohonen i en annan slutsats: att skatteparadisen måste stängas. Vi lever i en globaliserad värld. Då är det inte svårt att stänga smithålen. Men det är en diskussion DN inte vill delta i. I deras projekt spelar paradisen, med sina karuseller av narkotikahandel, pengatvätt och maffiastålar, en viktig roll för att fortsätta sin gamla trötta sång om hur synd det är om Kamprad och Rausing. Det är en världsbild som hör till 1900-talet. Liberaler vill gärna ha öppna gränser. Men de vill inte ta konsekvenserna.

torsdag, oktober 18, 2007

Syndikalister kan

Syndikalisterna har länge jobat med att organisera migranter utan dokument som jobbar rättslöst och med usla löner. Det går framåt. Läste i nya Arbetaren att de grävt upp ett gammalt, nästan bortglömt, syndikalistiskt verktyg för lönekamp: registret. I Stockholm organiserar de nu hälften av alla latinamerikaner utan uppehållstillstånd. Tillräckligt många för att det ska funka.
För bara några veckor sedan vann dom en sådan lönestrid med krogen Thank God It`s Friday.
SAC kämpar för att överleva. Att organisera den här gruppen är inte bara en självklar uppgift. Det är smart också. Särskilt som LO-förbunden inte vet vad dom vill och verkar lamslagna.
Det är bara att säga grattis till outstanding performance.

onsdag, oktober 17, 2007

Antikommunism?

Åsa Linderborg har "läst" en liten text jag skrivit i nya Arena om antikommunism. Ja, jag citerar henne och har invändningar när hon påstår att kritik av kommunismens övergrepp slår mot folkhemmet och hela arbetarrörelsen.
Min invändning är att majoriteten av svensk arbetarrörelse aldrig varit kommunister och att de flesta dessutom var antikommunister när det blev skarpt läge. Samt att en ambition bakom folkhemmet och välfärdsstaten var att marginalisera hoten från antidemokratiska rörelser, bl a kommunismen.

Det pågår hela tiden försök från höger att använda kommunismens brott för att diskreditera hela vänstern. Jag menar att Åsa Linderborgs inställning faktiskt spelar högern i händerna.

Det var vad jag skrev.

Men i Aftonbladet påstår hon nu helt fräckt att jag skrivit nåt helt annat.
1. Hon insinuerar att jag gillar idén med att en statlig myndighet – Forum för levande historia – ska ägna sig åt historisk forskning och upplysningsverksamhet mot nazism och kommunism. Kanske blir hon överraskad när jag påpekar att jag delar hennes kritik mot fenomenet, och alltid gjort det, även om jag samtidigt kan erkänna att Forumet gjort bra insatser för att öka kunskapen om nazismen i Sverige.
2. Att jag anser att dåvarande SKP borde förbjudits under andra världskriget. Om det skriver jag inte en rad, mer än att jag förstår att radikala människor på den tiden blev antikommunister. Till exempel efter att ha hört Hilding Hagberg i riksdagen beklaga sig över att Sveriges regering förhållit sig allt för positiv till Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring mot Nazityskland.

Att Åsa Linderborg förnekar att kommunister var mot folkhemmet och den svenska modellen är förbryllande.
Jag var inte född på 1950-talet. Men lärde mig massor om politik och världen från maoistiska och andra marxist-leninistiska vänner under 1970-talets andra halva, en del medlemmar i vpk. Var det nåt som förenade dom så var det ett blint hat mot socialdemokrati, folkhem, klassamarbete, samförståndspolitik, förhandlingslösningar, Saltsjöbadsanda och hela den svenska modellen – som de ansåg var en kapitulation för kapitalet.

Politiska ideologier måste dömmas efter sin praktik. Men jämfört med den rödheta antikommunism många syndikalister, frihetliga socialister och socialdemokrater gett uttryck för känner jag mig ganska mild i min kritik. Jag skulle inte kalla kommunister för löss, som en känd vänsterpolitiker en gång gjorde. Men jag känner mig mer hemma i hans idéarv än i Hilding Hagbergs. Jag undrar var Åsa Linderborg egentligen känner sig hemma.

Och jag fattar inte att man inte kan se kommunismens sammanbrott som en befrielse för Europas vänster. Vem fan vill ha tillbaka Berlinmuren? Ven vill ha tillbaka vpk?

tisdag, oktober 16, 2007

Obama & Co.

I går lyckades jag lägga ut nya Arena på nätet. Första gången på tre år jag var tvungen att fixa den detaljen. Och det gick bra! Nya numret är dessutom så himla bra.
Och nu ska jag snart åka till Jönköping för att prata migration på ABF. Först ska jag läsa ut Susan Faludis alldeles nya bok och så måste jag skriva här om en artikel i American Prospect om den nya postmedborgarrättsliga generationen african-americans bland demokraterna i amerikansk politik.

Barack Obama är nämligen inte ensam. Där finns massor av up-and-coming 40-åringar. Mest män, sorgligt faktum. Det är affirmative action-generationen. Post-Jesse Jackson. Dom som kunde komma in på Yale och Harvard tack vare kvoteringar. Dom lysande begåvningar som förr var hänvisade till svarta college.

Lite facts: 2006 hade 81% african-americans över 25 år examen från high school. 1976 var det 44%. 1966 var det 28%. Andelen fattiga var 23% 2005 mot 42% 1966.

Dom är radikala i fördelningspolitiken. Men ofta konservativa i genus- och sexpolitik. Harold Ford, i Tennessee, är mot gayäktenskap, för kriget i Irak och ibland till höger om republikanerna. Obama är också mot gayäktenskap. Andra är antiabort. Alla tror på den amerikanska drömmen – möjligheterna är oändliga, typ.

Men poängen, som gör dom så intressanta, är att de bryter en rasistisk stereotyp och ett rasistisk mönster. De har åsikter som inte förväntas av liberala african-americans, de definierar sig inte ens som "svarta politiker", den identitetsfälla deras föregångare aldrig kunde undvika. Och de lyckas få många röster från vita väljare.

"American Dream politics", skriver artikelförfattaren.

söndag, oktober 14, 2007

USA och Iran

George W Bush varnar hela tiden för att Iran och iranska gerillagrupper kan ta över Irak. Men i en viktig artikel i New York Review of Books argumenterar diplomaten Peter Galbraith att det är Bush egen politik som öppnat för iranskt inflytande i Irak.

Redan från början fanns amerikansk support för den shiitiska Badrmilisen och partiet SCIRI (som är kopplat till Badr). I dag är Irans inflytande subtilt men starkt över den irakiska regeringen. Bland annat samarbete på oljeområdet, Irak ska bygga pipeline till Iran, och iranskt militärt stöd till regeringen i Bagdad.

USA:s politik i Irak är helt enkelt en total härva av självmotsägelser. "And while the president contrasts the promise of democracy in Iraq with the tyranny in Iran, there is now substantially more personal freedom in Iran than in southern Iraq."

Svårt att fatta att just NY Review of Books, som bara är en massa bokrecensioner, blivit den bästa på Irak och all annan skit Bushadministrationen ställt till med. Galbraiths text är om Trita Parsis bok "Treacherous Alliance".

Längre fram i artikeln skriver han om hur Parsi beskriver sammanbrottet i relationena mellan USA och Iran. I maj 2003 sände Teheran en diplomatisk trevare - ett konkret förslag - till USA via Schweiz. De erbjöd sig frysa sitt atomprogram, ge full support i kriget mot terrorismen och lägga ner stödet till Hamas och andra grupper mot att USA la ner fientligheterna, slutade beskriva Iran som del av ondskans axelmakter upprättade normala förbindelser. USA dumpade initiativet med full arrogans. Sedan dess har allt gått utför.

torsdag, oktober 11, 2007

Fantasivärlden

I dag skriver Peter Wolodarski om att bostadsmarknadens sk bruksvärdessystem måste sopas undan och hela boendet avregleras. Rubriken till hans text, på DN:s ledarsida, är "Muren faller", som om en privatiserad och totalt fri bostadsmarknad skulle ge frihet och rättvisa: äntligen kan vi förortsbor flytta in till stan.

Men i går läste jag en maffig rapport från EU-kommissionen om fattigdom i Europa. Den enda temperamentsfulla delen handlar om boendet. Man pekar särskilt ut privatiseringar och avregleringar av storstädernas bostadsmarknader som orsak till växande ojämlikhet och inlåsningar i fattigdomsenklaver: "has hit migrant families in particular, not only directly but indirectly as a result of increased pressure on the low end of the rental market." Dom är inte ensamma. All europeisk forskning jag sett drar samma slutsats.

Nyliberaler som Peter Wolodarski vandrar allt längre ut bland öknens hägringar och fantasisjöar.

onsdag, oktober 10, 2007

Mp träffar rätt

Peter Eriksson är på krigsstigen mot Ohly. Det är en träffande kritik, och en debatt som är bra för hela vänstern. Det räcker inte att som v svara "bygg ut offentlig sektor" på alla frågor om arbetslöshet. Men Ohly duckar. Han ville inte ställa upp i diskussion med Eriksson när Studio Ett frågade i dag.

En valallians mellan s och mp är en ganska lockande tanke. Vänsterpartiet verkar ju inte veta om de verkligen vill vara med och kompromissa i realpolitikens grottekvarn. Låt dom då stå utanför och driva sin enkla plakatpolitik. Dom gör ju faktiskt nytta som ett sådant flankparti.

V har frågor som de måste besvara: hur skapas nya jobb, hur kan man öka antalet småföretag och få dom att växa, hur minskar man fattigdomen och segregeringen?
Men mp har också en stor fråga att besvara: jämlikheten. Det är partiets svaga punkt. Jag läste nu i kväll klart en bamsig rapport om fattigdom och ojämlikhet i EU från kommissionen. Sverige är ett undantag: klyftorna har ökat från mitten 1990-talet fram till 2004. Bara England och möjligen Finland har en lika taskig utveckling. Det är alltså även socialdemokraternas problem.

Erikssons rallarslag har avslöjat en pikant detalj. Ohly grät när Berlinmuren föll. Inte av lycka, påstår Peter Eriksson. Gamla kommunister sviker aldrig.

fredag, oktober 05, 2007

För bra för president

I somras läste jag Al Gores senaste bok, "The Assault on Reason". Inte miljöboken, utan en ny som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. Tyvärr. Och nu läser jag också Michael Tomaskys recension i NY Book of Review.

Många drömmer att Gore plötsligt ska kasta sig in i valkampanjen. Men det kommer inte hända. Det vore ju hans livs misstag. Tomasky spekulerar att äntligen är Gore hemma, inte som politiker men som medborgare – citizen Gore. Har man skrivit en så skarp bok som "The Assault on Reason" kan man inte bli vald. Politiker kan inte skriva bra politiska böcker, då blottar de sig för angrepp.

Gore öppnar boken med ett långt tröttsamt angrepp på teve som demokratins fiende. Gud, va konservativt, tänkte jag. Men teven är en parantes som ersätts av internet, ett mer demokratiskt massmedium, skriver han i slutet. Konservatismen upphävs.

Hans bok är en vidräkning med Bushadministrationen och amerikansk offentlig debatt. Hur kunde landet spåra ur så här, är hans fråga. På punkt efter punkt visar han hur Bush undergrävt landets demokrati. Mest genom att samla osannolikt mycket makt till presidentämbetet. Nu på morgonen hör jag att administrationen i hemlighet gav grönt ljus för fortsatt tortyr, trots kongressens förbud. Det är bara ett bland många exempel på presidentens förakt för demokratin.

Gore dömer Bush hårt. Det är presidenten som är ansvarig för Abu Ghraib. Övergreppen återspeglar Vita husets förakt för lagen. Bush är extremt höger, det är hans blint dogmatiska ideologi som fått politiken att spåra ur. Bush har vid upprepade tillfällen brutit mot lagen och hela Irakkriget vilar på lögner. Hårda rättvisa ord. Inget nytt, men snygg summering av åtta år med den farligaste presidenten i USA:s historia.

Så här sammanfattar han läget i USA: "Greed and wealth now allocate power in our society, and that power is used in turn to further increase and concentrate wealth and power in the hand of the few."

Boken är Gores svar på alla som pressar honom att ställa upp i primärvalskampanjen: Jag vill inte bli president, jag vill vara citizen Gore. Ok?

tisdag, oktober 02, 2007

Dom felfria

I går tvingades Karin Forseke avgå från sitt uppdrag som privatiseringsexpert hos Mats Odell. Givet beslut. Hon har varit chef för Carnegie som visat sig vara ett misskött råttbo. Men det som sticker i ögonen är att hon inte fattar. Hon har inget ansvar för de fel som funnits i företagets årsredovisning, säger hon. Istället påstår hon att det är socialdemokraterna som jagar henne.

Mönstret känns igen. Det finns en massa högavlönade direktörer och styrelseproffs som verkar se sig som ofelbara, som onåbara och liggande ovanför rättvisan. Det är alltid nån annan som har fel, de är offer för nåt slags illasinnad konspiration. Alla andras regler gäller inte dom. Livet i Richistan verkar vara en fantasi.

I DN skriver Pia Gripenberg också om rykten som säger att Forseke dessutom fejkat sin cv och kanske inte har de amerikanska universitetsexamen hon påstår. Lögn och fejk från början till slut.