Per Wirtén

Paus

2007-11-25T20:06:00.000+01:00

Som ni märkt har mitt bloggskrivande legat nere ett tag. Jag har haft mycket annat att göra.
Men det är inte bara det.
Kom hem med en massa energi från en studieresa i Istanbul för några veckor sen. Tänkte skriva tre bloggrapporter. Var laddad. Hade orden klara. Men det gick inte. Nåt sa ifrån.
Jag skriver helt enkelt för mycket på annat håll just nu. Orkar inte bloggen. Nåt säger ifrån. Och jag vill inte börja slarva med textfinishen. Så nu pausar jag.
Läs mig på annat håll. Till exempel Dagens Arena. Anmäl dig så får du den gratis rakt i e-brevlådan varje vardagmorgon. www.dagensarena.se.
Jag kommer igen på bloggen. Men måste dra ner tempot ett tag. Ja, jag har inte ens orkat skriva det här lilla inlägget förrän i dag. Sorry.

Dagens Arena

2007-11-09T19:23:00.000+01:00

På måndag drar Arenagruppens dagliga ledarsida igång: Dagens Arena. Varje morgon rakt in i din mailbox med ledartexter av Björn Elmbrant, Nisha Besara, Katrine Kielos, Håkan A Bengtsson, Devrim Mavi och mig. Och krönikor från många andra av dom bästa pennorna.
I dagens pressmeddelande motiverade vi ledarsidan med en vilja att bryta den borgerliga dominansen över opinionsbildningen på landets ledarsidor. Den är ett demokratiskt problem, och det vill vi ändra på.

Det är intressant att kolla blixtsnabba reaktioner på högerbloggarna. De fixar inte verkligheten: att de är dominanta. De kan inte se sig som annat än underdogs. Precis som högern i USA. Den svenska högern klarar inte av att vara politiska maktahavare, och ta ansvar för det. De måste frammana vänsterspöket, fast det inte finns. Kanske en bidragande förklaring till varför det går så kryckigt för Alliansen i regering.

Well, på måndag morgon...

Är båda vänster?

2007-11-01T18:34:00.000+01:00

Två vänstertidningar, samma dag:
Arbetaren berättar hur syndikalisternas ansträngningar att organisera migranter utan dokument i Stockholm nu gett resultat i avtal för nattstädarna på Berns. De blir fast anställda, får semesterersättning och ordentlig löneökning. Naturligtvis har syndikalisternas också stått och protesterat utanför Berns. Det vanliga pådraget.

Arbetsgivarna protesterar förstår. Och det gör vänsterpartiet också.

I Flamman fördömer Lisa Rasmusson, facklig-politisk sekreterare i vänsterpartiet, syndikalisternas organiseringsarbete. Rubriken är "Syndikalisterna sänker solidariteten".
Hennes artikel är synnerligen oklar och obegriplig. Jag fattar inte vad alternativet är. Möjligen ska migranter utan dokument hållas borta från arbetsplatser. Frågan ska avgöras i riksdagen, tror jag hon menar. Och hela tiden upprepar hon att det handlar om asylsystemet. Att migranter kommer hit/lockas hit för att jobba och skapa en bättre framtid har hon ännu inte upptäckt.

Två tidningar. Två sorters vänster.

Gick som det gick

2007-11-01T08:04:00.000+01:00

Och nu har Schenström avgått.
Kan ingen starta en drev mot Anders Pihlblad på TV4 och hans chefer, så kanske dom också kan tvingas avgå?

Packat beslut

2007-10-31T22:08:00.000+01:00

Ulrica Schenström har tagit time-out, fått sparken för tillfället, för att hon a) pussat en reporter på krogen b) varit väldigt väldigt full.
Jag kan förstå båda sakerna. a) ja varför inte? Och b) naturligt flyktbeteende om man jobbar i Renfeldts regeringskansli.
Hon har inte gjort något allvarligt fel.
Det har däremot reportern på TV4. En nyhetsjournalist ska inte supa ihop med personer som har Schenströms jobb, och inte pussa dom på läpparna heller.
Men vad händer?
Hon tvingas till time out.
Han är kvar och får säkert höjd status för att han nu "fällt" en makthavare.
Summering: grabbarna vann. Igen.
Fråga: Får en kvinna inte vara full på offentlig plats utan att förlora jobbet?

Dissidentmarknaden

2007-10-30T16:45:00.000+01:00

Socialdemokratiska dissidenter har alltid högt värde på åsiktsmarknaden. Men nu högre än nånsin. Greger Hatt har varit talskrivare åt Ingvar Carlsson, jobbat inom Broderskap och annat. För några dagar sedan skrev han i SvD att han föredrar Anders E Borg och Alliansen före socialdemokratin. Och sedan dess nämns han nästan varje dag på borgerliga ledarsidor.

När alla andra socialdemokrater återvänt från tillfällig utflykt med röst på moderaterna är Hatt kvar. Hattkramandet blir tecken på ett slags förtvivlan. En man som få känner till får plötsligt status av intellektuellt hjältemod.

Men tråden till socialdemokratin är tunn. Efter sitt rörelsearbete jobbade han för Svenskt näringsliv. Men om det sägs inget. Hade hans artikel tillmätts någon som helst betydelse om han presenterats som fd talskrivare åt Svenskt näringslivs ledning?

Feministtricket

2007-10-28T18:04:00.000+01:00

I valrörelsen kallade moderaterna sig för det nya arbetarpartiet och en retorik om försvar av välfärdsstaten.
Under året har Borg och Littorin sedan drivit genom en rad beslut som höjt a-kasseavgifter och sänkt massor av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Senast att pressa deltidsanställda ner i fattigdom genom att avskaffa möjligheten att få deltidsa-kassa under ganska lång tid.
Allt i skuggan av PR-kampanjen att vara det nya arbetarpartiet.

I Gävle under stämman har Anders E Borg fått jättespinn på sin försäkran att han är feminist. Inget nytt, det har han sagt flera år, men media har gatt det stort utrymme. Varför är feminismen plötsligt så viktigt, undrar jag. Är det en PR-förberedelse för nya impopulära beslut?
Samtidigt förklarar Reinfeldt att det som gäller det närmaste åren är att förbättra den offentliga sektorn, dominerad av lågavlönade kvinnor. Det passar väldigt väl ihop med Borgs retoriska feminism. Det är som att de nu upprepar samma trick, men på nytt område.
Borg trycker skickligt på laddade signalord. Och dimman sprider sig snabbt i det politisk landskapet.

Moderaterna i Stockholm bryter samtidigt en gammal politisk konsensus att vården ska vara offentligt finansierad genom att ge grönt ljus till nytt barnsjukhus där vården ska finansieras av privata försäkringar.

Vem litar längre på Anders E Borg? Märkligt att reportrarna är så flata inför glappet mellan retorik och beslut.

Bill i eget race

2007-10-23T18:09:00.000+02:00

Nu har Bill Richardson fått upp farten. Han har varit försvunnen länge. Richardson är guvernör i New Mexico och har länge varit tippad som tänkbar presidentkandidat för demokraterna. Men han har bara försvunnit bakom den tunga ledartrion och legat på några få procent i opinionsmätningarna. Men nu rullar han in med höga opinionssiffror i Iowa och New Hampshire, faktiskt trängt sig in bland de tre – Clinton, Obama och Edwards. Primärval handlar om hur det går i de första valen. Allt kan vända på bara några dagar. Minns förra gången. Vem hade gissat Kerry? Så plötsligt är Bill Richardson med.

Men so what? Jo, det är faktiskt intressant. Kanske en betydelsefull signal. Han har trängt sig fram med en enda fråga: Irak. Han kräver utan omsvep att alla amerikanska soldater omedelbart ska lämna Irak. Extra tyngd eftersom han varit USA:s FN-ambassadör under Bill Clintons år. Han har alltid betraktats som "apparatens" man, men nu kör han ett eget race. Det är bra nyheter. Han kommer pressa framför allt Hillary Clinton att sätta ner foten och inte bara fortsätta ducka om Irak.

Smitarnas paradis

2007-10-21T11:44:00.000+02:00

En del smitare gör rätt. Det är den vanliga slutsatsen när Dagens Nyheter skriver ledare om framgångsrika i dag. Dom vill inte betala svenska skatter, och därför lämnar dom landet. Det är en gammal tröttsam visa med exempel från en tidigare epok. Men dubbelmoralen är fortfarande lika slående.

DN lägger sig platt. De som smiter ansvar gör rätt. Och Sverige måste anpassa sig efter deras begär. Det vill säga sänka alla skatter, helst till obefintliga så de superrika blir nöjda. Smitarna ska alltså lägga ribban. Och vi andra anpassa oss.

I nya Arena landar Matti Kohonen i en annan slutsats: att skatteparadisen måste stängas. Vi lever i en globaliserad värld. Då är det inte svårt att stänga smithålen. Men det är en diskussion DN inte vill delta i. I deras projekt spelar paradisen, med sina karuseller av narkotikahandel, pengatvätt och maffiastålar, en viktig roll för att fortsätta sin gamla trötta sång om hur synd det är om Kamprad och Rausing. Det är en världsbild som hör till 1900-talet. Liberaler vill gärna ha öppna gränser. Men de vill inte ta konsekvenserna.

Syndikalister kan

2007-10-18T13:16:00.000+02:00

Syndikalisterna har länge jobat med att organisera migranter utan dokument som jobbar rättslöst och med usla löner. Det går framåt. Läste i nya Arbetaren att de grävt upp ett gammalt, nästan bortglömt, syndikalistiskt verktyg för lönekamp: registret. I Stockholm organiserar de nu hälften av alla latinamerikaner utan uppehållstillstånd. Tillräckligt många för att det ska funka.
För bara några veckor sedan vann dom en sådan lönestrid med krogen Thank God It`s Friday.
SAC kämpar för att överleva. Att organisera den här gruppen är inte bara en självklar uppgift. Det är smart också. Särskilt som LO-förbunden inte vet vad dom vill och verkar lamslagna.
Det är bara att säga grattis till outstanding performance.

Antikommunism?

2007-10-17T09:21:00.000+02:00

Åsa Linderborg har "läst" en liten text jag skrivit i nya Arena om antikommunism. Ja, jag citerar henne och har invändningar när hon påstår att kritik av kommunismens övergrepp slår mot folkhemmet och hela arbetarrörelsen.
Min invändning är att majoriteten av svensk arbetarrörelse aldrig varit kommunister och att de flesta dessutom var antikommunister när det blev skarpt läge. Samt att en ambition bakom folkhemmet och välfärdsstaten var att marginalisera hoten från antidemokratiska rörelser, bl a kommunismen.

Det pågår hela tiden försök från höger att använda kommunismens brott för att diskreditera hela vänstern. Jag menar att Åsa Linderborgs inställning faktiskt spelar högern i händerna.

Det var vad jag skrev.

Men i Aftonbladet påstår hon nu helt fräckt att jag skrivit nåt helt annat.
1. Hon insinuerar att jag gillar idén med att en statlig myndighet – Forum för levande historia – ska ägna sig åt historisk forskning och upplysningsverksamhet mot nazism och kommunism. Kanske blir hon överraskad när jag påpekar att jag delar hennes kritik mot fenomenet, och alltid gjort det, även om jag samtidigt kan erkänna att Forumet gjort bra insatser för att öka kunskapen om nazismen i Sverige.
2. Att jag anser att dåvarande SKP borde förbjudits under andra världskriget. Om det skriver jag inte en rad, mer än att jag förstår att radikala människor på den tiden blev antikommunister. Till exempel efter att ha hört Hilding Hagberg i riksdagen beklaga sig över att Sveriges regering förhållit sig allt för positiv till Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring mot Nazityskland.

Att Åsa Linderborg förnekar att kommunister var mot folkhemmet och den svenska modellen är förbryllande.
Jag var inte född på 1950-talet. Men lärde mig massor om politik och världen från maoistiska och andra marxist-leninistiska vänner under 1970-talets andra halva, en del medlemmar i vpk. Var det nåt som förenade dom så var det ett blint hat mot socialdemokrati, folkhem, klassamarbete, samförståndspolitik, förhandlingslösningar, Saltsjöbadsanda och hela den svenska modellen – som de ansåg var en kapitulation för kapitalet.

Politiska ideologier måste dömmas efter sin praktik. Men jämfört med den rödheta antikommunism många syndikalister, frihetliga socialister och socialdemokrater gett uttryck för känner jag mig ganska mild i min kritik. Jag skulle inte kalla kommunister för löss, som en känd vänsterpolitiker en gång gjorde. Men jag känner mig mer hemma i hans idéarv än i Hilding Hagbergs. Jag undrar var Åsa Linderborg egentligen känner sig hemma.

Och jag fattar inte att man inte kan se kommunismens sammanbrott som en befrielse för Europas vänster. Vem fan vill ha tillbaka Berlinmuren? Ven vill ha tillbaka vpk?

Obama & Co.

2007-10-16T09:09:00.000+02:00

I går lyckades jag lägga ut nya Arena på nätet. Första gången på tre år jag var tvungen att fixa den detaljen. Och det gick bra! Nya numret är dessutom så himla bra.
Och nu ska jag snart åka till Jönköping för att prata migration på ABF. Först ska jag läsa ut Susan Faludis alldeles nya bok och så måste jag skriva här om en artikel i American Prospect om den nya postmedborgarrättsliga generationen african-americans bland demokraterna i amerikansk politik.

Barack Obama är nämligen inte ensam. Där finns massor av up-and-coming 40-åringar. Mest män, sorgligt faktum. Det är affirmative action-generationen. Post-Jesse Jackson. Dom som kunde komma in på Yale och Harvard tack vare kvoteringar. Dom lysande begåvningar som förr var hänvisade till svarta college.

Lite facts: 2006 hade 81% african-americans över 25 år examen från high school. 1976 var det 44%. 1966 var det 28%. Andelen fattiga var 23% 2005 mot 42% 1966.

Dom är radikala i fördelningspolitiken. Men ofta konservativa i genus- och sexpolitik. Harold Ford, i Tennessee, är mot gayäktenskap, för kriget i Irak och ibland till höger om republikanerna. Obama är också mot gayäktenskap. Andra är antiabort. Alla tror på den amerikanska drömmen – möjligheterna är oändliga, typ.

Men poängen, som gör dom så intressanta, är att de bryter en rasistisk stereotyp och ett rasistisk mönster. De har åsikter som inte förväntas av liberala african-americans, de definierar sig inte ens som "svarta politiker", den identitetsfälla deras föregångare aldrig kunde undvika. Och de lyckas få många röster från vita väljare.

"American Dream politics", skriver artikelförfattaren.

USA och Iran

2007-10-14T21:44:00.000+02:00

George W Bush varnar hela tiden för att Iran och iranska gerillagrupper kan ta över Irak. Men i en viktig artikel i New York Review of Books argumenterar diplomaten Peter Galbraith att det är Bush egen politik som öppnat för iranskt inflytande i Irak.

Redan från början fanns amerikansk support för den shiitiska Badrmilisen och partiet SCIRI (som är kopplat till Badr). I dag är Irans inflytande subtilt men starkt över den irakiska regeringen. Bland annat samarbete på oljeområdet, Irak ska bygga pipeline till Iran, och iranskt militärt stöd till regeringen i Bagdad.

USA:s politik i Irak är helt enkelt en total härva av självmotsägelser. "And while the president contrasts the promise of democracy in Iraq with the tyranny in Iran, there is now substantially more personal freedom in Iran than in southern Iraq."

Svårt att fatta att just NY Review of Books, som bara är en massa bokrecensioner, blivit den bästa på Irak och all annan skit Bushadministrationen ställt till med. Galbraiths text är om Trita Parsis bok "Treacherous Alliance".

Längre fram i artikeln skriver han om hur Parsi beskriver sammanbrottet i relationena mellan USA och Iran. I maj 2003 sände Teheran en diplomatisk trevare - ett konkret förslag - till USA via Schweiz. De erbjöd sig frysa sitt atomprogram, ge full support i kriget mot terrorismen och lägga ner stödet till Hamas och andra grupper mot att USA la ner fientligheterna, slutade beskriva Iran som del av ondskans axelmakter upprättade normala förbindelser. USA dumpade initiativet med full arrogans. Sedan dess har allt gått utför.

Fantasivärlden

2007-10-11T18:33:00.000+02:00

I dag skriver Peter Wolodarski om att bostadsmarknadens sk bruksvärdessystem måste sopas undan och hela boendet avregleras. Rubriken till hans text, på DN:s ledarsida, är "Muren faller", som om en privatiserad och totalt fri bostadsmarknad skulle ge frihet och rättvisa: äntligen kan vi förortsbor flytta in till stan.

Men i går läste jag en maffig rapport från EU-kommissionen om fattigdom i Europa. Den enda temperamentsfulla delen handlar om boendet. Man pekar särskilt ut privatiseringar och avregleringar av storstädernas bostadsmarknader som orsak till växande ojämlikhet och inlåsningar i fattigdomsenklaver: "has hit migrant families in particular, not only directly but indirectly as a result of increased pressure on the low end of the rental market." Dom är inte ensamma. All europeisk forskning jag sett drar samma slutsats.

Nyliberaler som Peter Wolodarski vandrar allt längre ut bland öknens hägringar och fantasisjöar.

Mp träffar rätt

2007-10-10T21:12:00.000+02:00

Peter Eriksson är på krigsstigen mot Ohly. Det är en träffande kritik, och en debatt som är bra för hela vänstern. Det räcker inte att som v svara "bygg ut offentlig sektor" på alla frågor om arbetslöshet. Men Ohly duckar. Han ville inte ställa upp i diskussion med Eriksson när Studio Ett frågade i dag.

En valallians mellan s och mp är en ganska lockande tanke. Vänsterpartiet verkar ju inte veta om de verkligen vill vara med och kompromissa i realpolitikens grottekvarn. Låt dom då stå utanför och driva sin enkla plakatpolitik. Dom gör ju faktiskt nytta som ett sådant flankparti.

V har frågor som de måste besvara: hur skapas nya jobb, hur kan man öka antalet småföretag och få dom att växa, hur minskar man fattigdomen och segregeringen?
Men mp har också en stor fråga att besvara: jämlikheten. Det är partiets svaga punkt. Jag läste nu i kväll klart en bamsig rapport om fattigdom och ojämlikhet i EU från kommissionen. Sverige är ett undantag: klyftorna har ökat från mitten 1990-talet fram till 2004. Bara England och möjligen Finland har en lika taskig utveckling. Det är alltså även socialdemokraternas problem.

Erikssons rallarslag har avslöjat en pikant detalj. Ohly grät när Berlinmuren föll. Inte av lycka, påstår Peter Eriksson. Gamla kommunister sviker aldrig.

För bra för president

2007-10-05T07:51:00.000+02:00

I somras läste jag Al Gores senaste bok, "The Assault on Reason". Inte miljöboken, utan en ny som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. Tyvärr. Och nu läser jag också Michael Tomaskys recension i NY Book of Review.

Många drömmer att Gore plötsligt ska kasta sig in i valkampanjen. Men det kommer inte hända. Det vore ju hans livs misstag. Tomasky spekulerar att äntligen är Gore hemma, inte som politiker men som medborgare – citizen Gore. Har man skrivit en så skarp bok som "The Assault on Reason" kan man inte bli vald. Politiker kan inte skriva bra politiska böcker, då blottar de sig för angrepp.

Gore öppnar boken med ett långt tröttsamt angrepp på teve som demokratins fiende. Gud, va konservativt, tänkte jag. Men teven är en parantes som ersätts av internet, ett mer demokratiskt massmedium, skriver han i slutet. Konservatismen upphävs.

Hans bok är en vidräkning med Bushadministrationen och amerikansk offentlig debatt. Hur kunde landet spåra ur så här, är hans fråga. På punkt efter punkt visar han hur Bush undergrävt landets demokrati. Mest genom att samla osannolikt mycket makt till presidentämbetet. Nu på morgonen hör jag att administrationen i hemlighet gav grönt ljus för fortsatt tortyr, trots kongressens förbud. Det är bara ett bland många exempel på presidentens förakt för demokratin.

Gore dömer Bush hårt. Det är presidenten som är ansvarig för Abu Ghraib. Övergreppen återspeglar Vita husets förakt för lagen. Bush är extremt höger, det är hans blint dogmatiska ideologi som fått politiken att spåra ur. Bush har vid upprepade tillfällen brutit mot lagen och hela Irakkriget vilar på lögner. Hårda rättvisa ord. Inget nytt, men snygg summering av åtta år med den farligaste presidenten i USA:s historia.

Så här sammanfattar han läget i USA: "Greed and wealth now allocate power in our society, and that power is used in turn to further increase and concentrate wealth and power in the hand of the few."

Boken är Gores svar på alla som pressar honom att ställa upp i primärvalskampanjen: Jag vill inte bli president, jag vill vara citizen Gore. Ok?

Dom felfria

2007-10-02T22:50:00.000+02:00

I går tvingades Karin Forseke avgå från sitt uppdrag som privatiseringsexpert hos Mats Odell. Givet beslut. Hon har varit chef för Carnegie som visat sig vara ett misskött råttbo. Men det som sticker i ögonen är att hon inte fattar. Hon har inget ansvar för de fel som funnits i företagets årsredovisning, säger hon. Istället påstår hon att det är socialdemokraterna som jagar henne.

Mönstret känns igen. Det finns en massa högavlönade direktörer och styrelseproffs som verkar se sig som ofelbara, som onåbara och liggande ovanför rättvisan. Det är alltid nån annan som har fel, de är offer för nåt slags illasinnad konspiration. Alla andras regler gäller inte dom. Livet i Richistan verkar vara en fantasi.

I DN skriver Pia Gripenberg också om rykten som säger att Forseke dessutom fejkat sin cv och kanske inte har de amerikanska universitetsexamen hon påstår. Lögn och fejk från början till slut.

Kolla Eurozine

2007-09-25T14:41:00.000+02:00

Jag har varit i Transylvanien, Rumänien alltså, några dar i den lilla pittoreska stan Sibiu med blandning av pastellidyll och gammal kommunistbrutalism. Kom hem sent i går kväll. Eurozine hade sin årliga konferens där.
Eurozine är ett suveränt projekt. Ett försök att förverkliga idén om en europeisk offentlighet över språkgränserna. Nu 66 kulturtidskrifter som medlemmar. Väldigt många från östra Europa. Eurozines site har nu 200 000 läsare i månaden. Ökar med svindlande hastighet. Fyrdubblats på två år. Kolla själva. Mr Eurozine heter Carl-Henrik Fredriksson i Wien, tidigare chefred på Ord&Bild.

Konferensens seminarier var inga hits. Mest fastnade jag för Catalin Avramescu, politisk filosof från universitetet i Bukarest, som pratade om hur politisk filosofi i Europa under den moderna epoken fokuserats på ett antal "exceptionella konstitutioner". Frihetens ordning har varit undantag i en europeisk normalitet av slaveri och ofrihet. Men insikten att friheten är ett ickenormalt tillstånd har gått förlorad. Kanske därmed också förmågan att försvara den. Hans tanke påminner om Anders Ehnmarks om friheten som en tillfällig glänta i skogen.

Den verkliga behållningen var att träffa alla andra redaktörer som är indragna i Eurozinenätverket. Att känna spänningen mellan öst och väst som fortfarande lever kvar mitt i Europa. Att prata med Arne Ruth som sitter i Eurozines rådgivande styrelse. Och att sitta ute på café vid stora torget i Sibiu.

Det är lätt att glömma att EU inte längre är en Västeuropeisk klubb. Eurozine är en påminnelse att Sofia och Bukarest är lika mycket unionen som London och Paris. Och att dom kräver att bli tagna på allvar.

Arena är naturligtvis med i Eurozine. Andra svenska är Glänta, Ord&Bild och Fronesis.

Tillbaka till 1950-talet

2007-09-21T08:03:00.000+02:00

Jag slås av hur gammaldags regeringens arbetsmarknadspolitik är. Budgeten är som spiken i kistan. De talar om arbetslinjen som om det var 1950-tal. Som om Anders E Borg egentligen är sin egen pappa. Pojke för politik för pappas värld. Man kan jämföra med den danska flexicurityn som är modern och smart.

Barbro Hedvall blir i dag arg för att Nuder säger att man ska ha råd att vara arbetslös. Barbro är äldre än Borg - men brukar vara väldigt ung i tanken. Men nu språrar allt ur. Dansk flexicurity är modern just därför att den gör att människor har råd att lämna sina jobb, leta nytt och verkligen vara arbetslös.

Borg och Barbro stänger däremot inne folk på jobbet. Vem vågar säga upp sig när man mår pest på jobbet? Livlinan att deltidsjobba och deltidsstämpla försvinner ju också.

Regeringens konstiga arbetsmarknadspolitik minskar rörligheten, knäcker flexibiliteten på en arbetsmarknad som var jämförelsevis flexibel. Om man jämför med andra länder i EU.

Alla liberaler förklarar Alliansens opinionsras med att de inte kan "förklara" sin politik, att regeringen saknar ledarskap. Tänk om väljarna är smartare än Borg och ser att politiken är dålig? Det kanske är så enkelt.

I Arena (4/07) sade Per T Ohlsson om Alliansens No Go-Areas": "Att öppna för anklagelser om orättvisor och växande sociala klyftor". Han är den enda liberalen som fattat läget.

Presidentens general

2007-09-11T15:16:00.000+02:00

I går kom general David Petraeus rapport om läget i Irak. Som väntat var det optimistiskt: det går framåt, den uppladdning Bush drev igenom i våras med mer trupper i Irak har gett ökad säkerhet.
Men mördandet fortsätter, de etniska rensningarna rullar på och de sönderslitna kropparna samlas ihop. De senaste siffrorna över döda jag hörde var knappast någon förbättring. Men kanske har Petraeus rätt på en punkt: den sunnimuslimska enheten håller på att brytas upp.
Vem är överraskad över generalens rapport? han har tidigare visat att han är en politisk, inte bara militär, general. sex veckor före presidentvalet 2004 skrev han en artikel om hur läget ljusnade i Irak. Uppenbart mot bättre vetande, men bidrog till stödet för Bush i kampanjens slutskede.
Bakerkommissionen dekapiterade hela Bush strategi i vintras. De föreslog målmedvetet tillbakadragande och intensiv träning av irakisk militär och säkerhetspersonal. USA skulle vara närvarande, men inte i strid. Petreaeus vill också dra tillbaka styrkorna, kanske 30 000 redan nästa sommar, men vill inte lämna över till irakier utan fortsätta en hård militär ocksupation.
Men tiden går. Allt förändras.
Ingen lita längre på Bush och hans lojala. I debatten om rapporten är demokraterna minst sagt skeptiska. För tre år sedan svalde dom han optimism. Inte nu längre. Amerikanska folket? Det är bara att vänta på nästa opinionsmätning. Bush politik är körd. Generalens rapport kommer läggas till handlingarna. Dödandet fortsätta.

Fängelsefilm

2007-08-28T09:12:00.000+02:00

Amir Heidari är en av landets mest intressanta personer. Professionell människosmugglare sedan minst 20 år. En eftertänksam och väldigt speciell man som nu återigen sitter fängslad för att ha räddat liv. Kalle Brolin är konstnär och har gjort en 20 minuter lång film där ett samtal med Heidari klippts ihop med en iransk musiker som lever utan dokument i Göteborg. Heidari berättar bland annat om tiden i fängelset. För honom är asylsökande och migranter vår tids revolutionärer – de som river murarna. Verkar inte som den ligger ute på Brolins hemsida. Men maila honom och fråga. Den är enkel, men värd att se.

I nya Arena skriver Nadia Hatem om vårens stora rättegång mot en grupp människosmugglare. Både hennes text och Brolins intervju med Heidari stjälper polisens demonisering. Det här är knappast rika maffiosos. Heidari intervjuades också i Arena (6/04). Då satt han också fängslad, men i ett annat.

Mer om en viss bok

2007-08-25T10:17:00.000+02:00

Alla pratar om Maja Lundgrens bok. Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Börjar bli lite less på den. Nu har det kommit svar på min artikel från Bonniers. Den ska in på tisdag och jag ska skriva replik.

I DN skriver Ingrid Elam att kunde Strindberg så kan Lundgren. Men var Strindberg ofelbar? Trodde vi hade lämnat det slags hjältedyrkan av stora manliga författare. Andra hänvisar till litterär kvalitet. Jag tycker dom borde läsa Vanja Hermeles artikel i Arena förra året (4/06) om hur kvalitetsbegreppet legitimerar manlig dominans. Kvalitet är inget enkelt och objektivt begrepp.

Men egentligen borde det väl bli dags att vrida perspektiv. Jag tycker Aftonbladet har en del frågor att svara på också. Vad tänker kulturredaktionens chef göra för att förändra den katastrofala arbetsmiljö som Maja Lundgren skildrar? Packa sin väska och gå? Alla väntar på en reaktion.

Nya Arena är roligare. Helt ny form. Skarpare än nånsin, eller hur? Prenumeranterna bör ha fått den. Ute i affärerna på tisdag.

Namn eller bara X?

2007-08-21T09:27:00.000+02:00

Jag har läst klart Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och skrivit en artikel för Expressens kultursida. Kunde inte låta bli. Tycker boken provocerar fram en massa frågor som måste ut. Artikeln kommer i morgon.

När jag lämnat artikeln hände nåt intressant. Per Svensson ringde. Jag hade skrivit ut två av namnen på de som Maja Lundgren hyvlar av (eller helt enkelt kränker). Men Expressen kan inte publicera deras namn. Tidningen skulle bli fälld hos Pressens opinionsnämnd om nån anmälde artikeln, och namngivning skulle strida mot de pressetiska reglerna. (Det är faktiskt andra gången i år Per ringer och ber mig maskera namn).

Plötsligt blev Bonniers beslut att publicera ännu intressantare. Ett bokförlag behöver bara kolla av de formellt juridiska problemen så de inte blir åtalade när de kränker. Men tidningarna har även frivilliga publicistiska regler som begränsar möjligheten till övertramp. De trampar över ofta. Men reglerna finns ändå där som en stötesten.

Jag har hela tiden undrat varför alla recensioner hållit inne med namnen. Nu fattar jag. Läget är bisarrt. Bonniers publicerar namnen, i min blogg kan jag göra det, men i tidningarna måste jag skriva X och Y.

Dags även för bokförlagen att börja fundera över publicictisk policy. När får man kränka andra människor?

Boken då? Ja, det finns några lysande interiörer från Aftonbladets kulturredaktion där manlighetsriterna avslöjas obarmhärtigt. Men mycket är sjaskigt och borde aldrig publicerats.

Förstår inte varför Bonniers publicerat den.

Solidarisk med journalister?

2007-08-18T15:49:00.000+02:00

Journalistförbundet har nu satt igång övertidsblockader för att få fart i avtalsförhandlingarna. Många journalister som inte har prestigefyllda jobb har verkligen dåligt betalt. Så det är bra.
Men det som får mig att hoppa till är ordern från Journalistförbundet att frilansare inte får skriva de artiklar anställda skulle gjort på övertid.
Det är ett självklart önskemål.
Men har inte frilansarnas vilja att vara solidariska med de fast anställda för länge sedan upphört?
När har de fast anställda och SJF tagit strid för frilansarnas arvoden? När har dom visat solidaritet?
När?
Jag är halvtidsanställd på Arena och andra halvtiden är jag frilans. Jag har skrivit för Expressen i ungefär 15 år. Under den tiden har frilansarvodena justerats uppåt två gånger. Minimalt uppåt, alltså.
De anställda på Expressens kulturredaktion har därmot fått sin årliga löneförhöjning varje år. Tick, tack, tick, tack så har lönen ökat.

Journalistförbundet verkar ha accepterat att journalistyrket klyvts i två. En stark grupp anställda. Och en grupp rättslösa frilansproletärer.
Därmed dragit undan mattan för solidariteten inom en yrkesgrupp.
Varför ska jag vara solidarisk med ett förbund som under 15 år aldrig lyft lillfingret för att mina och mina kollegors arvoden ska höjas?

Det ställer en akut fråga. Ska facket vara en skyddsorganisation för arbetslivets insiders, eller en rörelse för alla? Frågan gäller inte bara SJF, utan alla förbund.

Aftonbladet i träsket

2007-08-17T12:02:00.000+02:00

Till lunchen läste jag Anna Larssons kolumn i dagens Svenska Dagblad. Hon ger sig på Aftonbladets starblogger Alex Schulman som 31 juli skrev på sin blogg: "Ni får tre bilder från min pool från vårt hotell i Italien. Den som gissar var vi är vinner, ja varför inte, en avsugning av min fru".
Lite kräkigt, eller hur?
Samtidigt läser jag Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" som inventerar herrarna på och runt Aftonbladets kultursida. Håkan Jaenson, Tomas Lappalainen, Dan Josefsson och Anders Paulrud hyvlas av för diverse nedlåtande gliringar mot kvinnor i allmänhet och ML i synnerhet.
Hur är läget på den gamla sossekvällstidningen?
Dags för lite utdikningsjobb i manlighetsträsket?