Per Wirtén

Paus

2007-11-25T20:06:00.000+01:00

Som ni märkt har mitt bloggskrivande legat nere ett tag. Jag har haft mycket annat att göra.
Men det är inte bara det.
Kom hem med en massa energi från en studieresa i Istanbul för några veckor sen. Tänkte skriva tre bloggrapporter. Var laddad. Hade orden klara. Men det gick inte. Nåt sa ifrån.
Jag skriver helt enkelt för mycket på annat håll just nu. Orkar inte bloggen. Nåt säger ifrån. Och jag vill inte börja slarva med textfinishen. Så nu pausar jag.
Läs mig på annat håll. Till exempel Dagens Arena. Anmäl dig så får du den gratis rakt i e-brevlådan varje vardagmorgon. www.dagensarena.se.
Jag kommer igen på bloggen. Men måste dra ner tempot ett tag. Ja, jag har inte ens orkat skriva det här lilla inlägget förrän i dag. Sorry.

Dagens Arena

2007-11-09T19:23:00.000+01:00

På måndag drar Arenagruppens dagliga ledarsida igång: Dagens Arena. Varje morgon rakt in i din mailbox med ledartexter av Björn Elmbrant, Nisha Besara, Katrine Kielos, Håkan A Bengtsson, Devrim Mavi och mig. Och krönikor från många andra av dom bästa pennorna.
I dagens pressmeddelande motiverade vi ledarsidan med en vilja att bryta den borgerliga dominansen över opinionsbildningen på landets ledarsidor. Den är ett demokratiskt problem, och det vill vi ändra på.

Det är intressant att kolla blixtsnabba reaktioner på högerbloggarna. De fixar inte verkligheten: att de är dominanta. De kan inte se sig som annat än underdogs. Precis som högern i USA. Den svenska högern klarar inte av att vara politiska maktahavare, och ta ansvar för det. De måste frammana vänsterspöket, fast det inte finns. Kanske en bidragande förklaring till varför det går så kryckigt för Alliansen i regering.

Well, på måndag morgon...

Är båda vänster?

2007-11-01T18:34:00.000+01:00

Två vänstertidningar, samma dag:
Arbetaren berättar hur syndikalisternas ansträngningar att organisera migranter utan dokument i Stockholm nu gett resultat i avtal för nattstädarna på Berns. De blir fast anställda, får semesterersättning och ordentlig löneökning. Naturligtvis har syndikalisternas också stått och protesterat utanför Berns. Det vanliga pådraget.

Arbetsgivarna protesterar förstår. Och det gör vänsterpartiet också.

I Flamman fördömer Lisa Rasmusson, facklig-politisk sekreterare i vänsterpartiet, syndikalisternas organiseringsarbete. Rubriken är "Syndikalisterna sänker solidariteten".
Hennes artikel är synnerligen oklar och obegriplig. Jag fattar inte vad alternativet är. Möjligen ska migranter utan dokument hållas borta från arbetsplatser. Frågan ska avgöras i riksdagen, tror jag hon menar. Och hela tiden upprepar hon att det handlar om asylsystemet. Att migranter kommer hit/lockas hit för att jobba och skapa en bättre framtid har hon ännu inte upptäckt.

Två tidningar. Två sorters vänster.

Gick som det gick

2007-11-01T08:04:00.000+01:00

Och nu har Schenström avgått.
Kan ingen starta en drev mot Anders Pihlblad på TV4 och hans chefer, så kanske dom också kan tvingas avgå?

Packat beslut

2007-10-31T22:08:00.000+01:00

Ulrica Schenström har tagit time-out, fått sparken för tillfället, för att hon a) pussat en reporter på krogen b) varit väldigt väldigt full.
Jag kan förstå båda sakerna. a) ja varför inte? Och b) naturligt flyktbeteende om man jobbar i Renfeldts regeringskansli.
Hon har inte gjort något allvarligt fel.
Det har däremot reportern på TV4. En nyhetsjournalist ska inte supa ihop med personer som har Schenströms jobb, och inte pussa dom på läpparna heller.
Men vad händer?
Hon tvingas till time out.
Han är kvar och får säkert höjd status för att han nu "fällt" en makthavare.
Summering: grabbarna vann. Igen.
Fråga: Får en kvinna inte vara full på offentlig plats utan att förlora jobbet?

Dissidentmarknaden

2007-10-30T16:45:00.000+01:00

Socialdemokratiska dissidenter har alltid högt värde på åsiktsmarknaden. Men nu högre än nånsin. Greger Hatt har varit talskrivare åt Ingvar Carlsson, jobbat inom Broderskap och annat. För några dagar sedan skrev han i SvD att han föredrar Anders E Borg och Alliansen före socialdemokratin. Och sedan dess nämns han nästan varje dag på borgerliga ledarsidor.

När alla andra socialdemokrater återvänt från tillfällig utflykt med röst på moderaterna är Hatt kvar. Hattkramandet blir tecken på ett slags förtvivlan. En man som få känner till får plötsligt status av intellektuellt hjältemod.

Men tråden till socialdemokratin är tunn. Efter sitt rörelsearbete jobbade han för Svenskt näringsliv. Men om det sägs inget. Hade hans artikel tillmätts någon som helst betydelse om han presenterats som fd talskrivare åt Svenskt näringslivs ledning?

Feministtricket

2007-10-28T18:04:00.000+01:00

I valrörelsen kallade moderaterna sig för det nya arbetarpartiet och en retorik om försvar av välfärdsstaten.
Under året har Borg och Littorin sedan drivit genom en rad beslut som höjt a-kasseavgifter och sänkt massor av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Senast att pressa deltidsanställda ner i fattigdom genom att avskaffa möjligheten att få deltidsa-kassa under ganska lång tid.
Allt i skuggan av PR-kampanjen att vara det nya arbetarpartiet.

I Gävle under stämman har Anders E Borg fått jättespinn på sin försäkran att han är feminist. Inget nytt, det har han sagt flera år, men media har gatt det stort utrymme. Varför är feminismen plötsligt så viktigt, undrar jag. Är det en PR-förberedelse för nya impopulära beslut?
Samtidigt förklarar Reinfeldt att det som gäller det närmaste åren är att förbättra den offentliga sektorn, dominerad av lågavlönade kvinnor. Det passar väldigt väl ihop med Borgs retoriska feminism. Det är som att de nu upprepar samma trick, men på nytt område.
Borg trycker skickligt på laddade signalord. Och dimman sprider sig snabbt i det politisk landskapet.

Moderaterna i Stockholm bryter samtidigt en gammal politisk konsensus att vården ska vara offentligt finansierad genom att ge grönt ljus till nytt barnsjukhus där vården ska finansieras av privata försäkringar.

Vem litar längre på Anders E Borg? Märkligt att reportrarna är så flata inför glappet mellan retorik och beslut.

Bill i eget race

2007-10-23T18:09:00.000+02:00

Nu har Bill Richardson fått upp farten. Han har varit försvunnen länge. Richardson är guvernör i New Mexico och har länge varit tippad som tänkbar presidentkandidat för demokraterna. Men han har bara försvunnit bakom den tunga ledartrion och legat på några få procent i opinionsmätningarna. Men nu rullar han in med höga opinionssiffror i Iowa och New Hampshire, faktiskt trängt sig in bland de tre – Clinton, Obama och Edwards. Primärval handlar om hur det går i de första valen. Allt kan vända på bara några dagar. Minns förra gången. Vem hade gissat Kerry? Så plötsligt är Bill Richardson med.

Men so what? Jo, det är faktiskt intressant. Kanske en betydelsefull signal. Han har trängt sig fram med en enda fråga: Irak. Han kräver utan omsvep att alla amerikanska soldater omedelbart ska lämna Irak. Extra tyngd eftersom han varit USA:s FN-ambassadör under Bill Clintons år. Han har alltid betraktats som "apparatens" man, men nu kör han ett eget race. Det är bra nyheter. Han kommer pressa framför allt Hillary Clinton att sätta ner foten och inte bara fortsätta ducka om Irak.

Smitarnas paradis

2007-10-21T11:44:00.000+02:00

En del smitare gör rätt. Det är den vanliga slutsatsen när Dagens Nyheter skriver ledare om framgångsrika i dag. Dom vill inte betala svenska skatter, och därför lämnar dom landet. Det är en gammal tröttsam visa med exempel från en tidigare epok. Men dubbelmoralen är fortfarande lika slående.

DN lägger sig platt. De som smiter ansvar gör rätt. Och Sverige måste anpassa sig efter deras begär. Det vill säga sänka alla skatter, helst till obefintliga så de superrika blir nöjda. Smitarna ska alltså lägga ribban. Och vi andra anpassa oss.

I nya Arena landar Matti Kohonen i en annan slutsats: att skatteparadisen måste stängas. Vi lever i en globaliserad värld. Då är det inte svårt att stänga smithålen. Men det är en diskussion DN inte vill delta i. I deras projekt spelar paradisen, med sina karuseller av narkotikahandel, pengatvätt och maffiastålar, en viktig roll för att fortsätta sin gamla trötta sång om hur synd det är om Kamprad och Rausing. Det är en världsbild som hör till 1900-talet. Liberaler vill gärna ha öppna gränser. Men de vill inte ta konsekvenserna.

Syndikalister kan

2007-10-18T13:16:00.000+02:00

Syndikalisterna har länge jobat med att organisera migranter utan dokument som jobbar rättslöst och med usla löner. Det går framåt. Läste i nya Arbetaren att de grävt upp ett gammalt, nästan bortglömt, syndikalistiskt verktyg för lönekamp: registret. I Stockholm organiserar de nu hälften av alla latinamerikaner utan uppehållstillstånd. Tillräckligt många för att det ska funka.
För bara några veckor sedan vann dom en sådan lönestrid med krogen Thank God It`s Friday.
SAC kämpar för att överleva. Att organisera den här gruppen är inte bara en självklar uppgift. Det är smart också. Särskilt som LO-förbunden inte vet vad dom vill och verkar lamslagna.
Det är bara att säga grattis till outstanding performance.

Antikommunism?

2007-10-17T09:21:00.000+02:00

Åsa Linderborg har "läst" en liten text jag skrivit i nya Arena om antikommunism. Ja, jag citerar henne och har invändningar när hon påstår att kritik av kommunismens övergrepp slår mot folkhemmet och hela arbetarrörelsen.
Min invändning är att majoriteten av svensk arbetarrörelse aldrig varit kommunister och att de flesta dessutom var antikommunister när det blev skarpt läge. Samt att en ambition bakom folkhemmet och välfärdsstaten var att marginalisera hoten från antidemokratiska rörelser, bl a kommunismen.

Det pågår hela tiden försök från höger att använda kommunismens brott för att diskreditera hela vänstern. Jag menar att Åsa Linderborgs inställning faktiskt spelar högern i händerna.

Det var vad jag skrev.

Men i Aftonbladet påstår hon nu helt fräckt att jag skrivit nåt helt annat.
1. Hon insinuerar att jag gillar idén med att en statlig myndighet – Forum för levande historia – ska ägna sig åt historisk forskning och upplysningsverksamhet mot nazism och kommunism. Kanske blir hon överraskad när jag påpekar att jag delar hennes kritik mot fenomenet, och alltid gjort det, även om jag samtidigt kan erkänna att Forumet gjort bra insatser för att öka kunskapen om nazismen i Sverige.
2. Att jag anser att dåvarande SKP borde förbjudits under andra världskriget. Om det skriver jag inte en rad, mer än att jag förstår att radikala människor på den tiden blev antikommunister. Till exempel efter att ha hört Hilding Hagberg i riksdagen beklaga sig över att Sveriges regering förhållit sig allt för positiv till Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring mot Nazityskland.

Att Åsa Linderborg förnekar att kommunister var mot folkhemmet och den svenska modellen är förbryllande.
Jag var inte född på 1950-talet. Men lärde mig massor om politik och världen från maoistiska och andra marxist-leninistiska vänner under 1970-talets andra halva, en del medlemmar i vpk. Var det nåt som förenade dom så var det ett blint hat mot socialdemokrati, folkhem, klassamarbete, samförståndspolitik, förhandlingslösningar, Saltsjöbadsanda och hela den svenska modellen – som de ansåg var en kapitulation för kapitalet.

Politiska ideologier måste dömmas efter sin praktik. Men jämfört med den rödheta antikommunism många syndikalister, frihetliga socialister och socialdemokrater gett uttryck för känner jag mig ganska mild i min kritik. Jag skulle inte kalla kommunister för löss, som en känd vänsterpolitiker en gång gjorde. Men jag känner mig mer hemma i hans idéarv än i Hilding Hagbergs. Jag undrar var Åsa Linderborg egentligen känner sig hemma.

Och jag fattar inte att man inte kan se kommunismens sammanbrott som en befrielse för Europas vänster. Vem fan vill ha tillbaka Berlinmuren? Ven vill ha tillbaka vpk?

Obama & Co.

2007-10-16T09:09:00.000+02:00

I går lyckades jag lägga ut nya Arena på nätet. Första gången på tre år jag var tvungen att fixa den detaljen. Och det gick bra! Nya numret är dessutom så himla bra.
Och nu ska jag snart åka till Jönköping för att prata migration på ABF. Först ska jag läsa ut Susan Faludis alldeles nya bok och så måste jag skriva här om en artikel i American Prospect om den nya postmedborgarrättsliga generationen african-americans bland demokraterna i amerikansk politik.

Barack Obama är nämligen inte ensam. Där finns massor av up-and-coming 40-åringar. Mest män, sorgligt faktum. Det är affirmative action-generationen. Post-Jesse Jackson. Dom som kunde komma in på Yale och Harvard tack vare kvoteringar. Dom lysande begåvningar som förr var hänvisade till svarta college.

Lite facts: 2006 hade 81% african-americans över 25 år examen från high school. 1976 var det 44%. 1966 var det 28%. Andelen fattiga var 23% 2005 mot 42% 1966.

Dom är radikala i fördelningspolitiken. Men ofta konservativa i genus- och sexpolitik. Harold Ford, i Tennessee, är mot gayäktenskap, för kriget i Irak och ibland till höger om republikanerna. Obama är också mot gayäktenskap. Andra är antiabort. Alla tror på den amerikanska drömmen – möjligheterna är oändliga, typ.

Men poängen, som gör dom så intressanta, är att de bryter en rasistisk stereotyp och ett rasistisk mönster. De har åsikter som inte förväntas av liberala african-americans, de definierar sig inte ens som "svarta politiker", den identitetsfälla deras föregångare aldrig kunde undvika. Och de lyckas få många röster från vita väljare.

"American Dream politics", skriver artikelförfattaren.

USA och Iran

2007-10-14T21:44:00.000+02:00

George W Bush varnar hela tiden för att Iran och iranska gerillagrupper kan ta över Irak. Men i en viktig artikel i New York Review of Books argumenterar diplomaten Peter Galbraith att det är Bush egen politik som öppnat för iranskt inflytande i Irak.

Redan från början fanns amerikansk support för den shiitiska Badrmilisen och partiet SCIRI (som är kopplat till Badr). I dag är Irans inflytande subtilt men starkt över den irakiska regeringen. Bland annat samarbete på oljeområdet, Irak ska bygga pipeline till Iran, och iranskt militärt stöd till regeringen i Bagdad.

USA:s politik i Irak är helt enkelt en total härva av självmotsägelser. "And while the president contrasts the promise of democracy in Iraq with the tyranny in Iran, there is now substantially more personal freedom in Iran than in southern Iraq."

Svårt att fatta att just NY Review of Books, som bara är en massa bokrecensioner, blivit den bästa på Irak och all annan skit Bushadministrationen ställt till med. Galbraiths text är om Trita Parsis bok "Treacherous Alliance".

Längre fram i artikeln skriver han om hur Parsi beskriver sammanbrottet i relationena mellan USA och Iran. I maj 2003 sände Teheran en diplomatisk trevare - ett konkret förslag - till USA via Schweiz. De erbjöd sig frysa sitt atomprogram, ge full support i kriget mot terrorismen och lägga ner stödet till Hamas och andra grupper mot att USA la ner fientligheterna, slutade beskriva Iran som del av ondskans axelmakter upprättade normala förbindelser. USA dumpade initiativet med full arrogans. Sedan dess har allt gått utför.

Fantasivärlden

2007-10-11T18:33:00.000+02:00

I dag skriver Peter Wolodarski om att bostadsmarknadens sk bruksvärdessystem måste sopas undan och hela boendet avregleras. Rubriken till hans text, på DN:s ledarsida, är "Muren faller", som om en privatiserad och totalt fri bostadsmarknad skulle ge frihet och rättvisa: äntligen kan vi förortsbor flytta in till stan.

Men i går läste jag en maffig rapport från EU-kommissionen om fattigdom i Europa. Den enda temperamentsfulla delen handlar om boendet. Man pekar särskilt ut privatiseringar och avregleringar av storstädernas bostadsmarknader som orsak till växande ojämlikhet och inlåsningar i fattigdomsenklaver: "has hit migrant families in particular, not only directly but indirectly as a result of increased pressure on the low end of the rental market." Dom är inte ensamma. All europeisk forskning jag sett drar samma slutsats.

Nyliberaler som Peter Wolodarski vandrar allt längre ut bland öknens hägringar och fantasisjöar.

Mp träffar rätt

2007-10-10T21:12:00.000+02:00

Peter Eriksson är på krigsstigen mot Ohly. Det är en träffande kritik, och en debatt som är bra för hela vänstern. Det räcker inte att som v svara "bygg ut offentlig sektor" på alla frågor om arbetslöshet. Men Ohly duckar. Han ville inte ställa upp i diskussion med Eriksson när Studio Ett frågade i dag.

En valallians mellan s och mp är en ganska lockande tanke. Vänsterpartiet verkar ju inte veta om de verkligen vill vara med och kompromissa i realpolitikens grottekvarn. Låt dom då stå utanför och driva sin enkla plakatpolitik. Dom gör ju faktiskt nytta som ett sådant flankparti.

V har frågor som de måste besvara: hur skapas nya jobb, hur kan man öka antalet småföretag och få dom att växa, hur minskar man fattigdomen och segregeringen?
Men mp har också en stor fråga att besvara: jämlikheten. Det är partiets svaga punkt. Jag läste nu i kväll klart en bamsig rapport om fattigdom och ojämlikhet i EU från kommissionen. Sverige är ett undantag: klyftorna har ökat från mitten 1990-talet fram till 2004. Bara England och möjligen Finland har en lika taskig utveckling. Det är alltså även socialdemokraternas problem.

Erikssons rallarslag har avslöjat en pikant detalj. Ohly grät när Berlinmuren föll. Inte av lycka, påstår Peter Eriksson. Gamla kommunister sviker aldrig.

För bra för president

2007-10-05T07:51:00.000+02:00

I somras läste jag Al Gores senaste bok, "The Assault on Reason". Inte miljöboken, utan en ny som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. Tyvärr. Och nu läser jag också Michael Tomaskys recension i NY Book of Review.

Många drömmer att Gore plötsligt ska kasta sig in i valkampanjen. Men det kommer inte hända. Det vore ju hans livs misstag. Tomasky spekulerar att äntligen är Gore hemma, inte som politiker men som medborgare – citizen Gore. Har man skrivit en så skarp bok som "The Assault on Reason" kan man inte bli vald. Politiker kan inte skriva bra politiska böcker, då blottar de sig för angrepp.

Gore öppnar boken med ett långt tröttsamt angrepp på teve som demokratins fiende. Gud, va konservativt, tänkte jag. Men teven är en parantes som ersätts av internet, ett mer demokratiskt massmedium, skriver han i slutet. Konservatismen upphävs.

Hans bok är en vidräkning med Bushadministrationen och amerikansk offentlig debatt. Hur kunde landet spåra ur så här, är hans fråga. På punkt efter punkt visar han hur Bush undergrävt landets demokrati. Mest genom att samla osannolikt mycket makt till presidentämbetet. Nu på morgonen hör jag att administrationen i hemlighet gav grönt ljus för fortsatt tortyr, trots kongressens förbud. Det är bara ett bland många exempel på presidentens förakt för demokratin.

Gore dömer Bush hårt. Det är presidenten som är ansvarig för Abu Ghraib. Övergreppen återspeglar Vita husets förakt för lagen. Bush är extremt höger, det är hans blint dogmatiska ideologi som fått politiken att spåra ur. Bush har vid upprepade tillfällen brutit mot lagen och hela Irakkriget vilar på lögner. Hårda rättvisa ord. Inget nytt, men snygg summering av åtta år med den farligaste presidenten i USA:s historia.

Så här sammanfattar han läget i USA: "Greed and wealth now allocate power in our society, and that power is used in turn to further increase and concentrate wealth and power in the hand of the few."

Boken är Gores svar på alla som pressar honom att ställa upp i primärvalskampanjen: Jag vill inte bli president, jag vill vara citizen Gore. Ok?

Dom felfria

2007-10-02T22:50:00.000+02:00

I går tvingades Karin Forseke avgå från sitt uppdrag som privatiseringsexpert hos Mats Odell. Givet beslut. Hon har varit chef för Carnegie som visat sig vara ett misskött råttbo. Men det som sticker i ögonen är att hon inte fattar. Hon har inget ansvar för de fel som funnits i företagets årsredovisning, säger hon. Istället påstår hon att det är socialdemokraterna som jagar henne.

Mönstret känns igen. Det finns en massa högavlönade direktörer och styrelseproffs som verkar se sig som ofelbara, som onåbara och liggande ovanför rättvisan. Det är alltid nån annan som har fel, de är offer för nåt slags illasinnad konspiration. Alla andras regler gäller inte dom. Livet i Richistan verkar vara en fantasi.

I DN skriver Pia Gripenberg också om rykten som säger att Forseke dessutom fejkat sin cv och kanske inte har de amerikanska universitetsexamen hon påstår. Lögn och fejk från början till slut.

Kolla Eurozine

2007-09-25T14:41:00.000+02:00

Jag har varit i Transylvanien, Rumänien alltså, några dar i den lilla pittoreska stan Sibiu med blandning av pastellidyll och gammal kommunistbrutalism. Kom hem sent i går kväll. Eurozine hade sin årliga konferens där.
Eurozine är ett suveränt projekt. Ett försök att förverkliga idén om en europeisk offentlighet över språkgränserna. Nu 66 kulturtidskrifter som medlemmar. Väldigt många från östra Europa. Eurozines site har nu 200 000 läsare i månaden. Ökar med svindlande hastighet. Fyrdubblats på två år. Kolla själva. Mr Eurozine heter Carl-Henrik Fredriksson i Wien, tidigare chefred på Ord&Bild.

Konferensens seminarier var inga hits. Mest fastnade jag för Catalin Avramescu, politisk filosof från universitetet i Bukarest, som pratade om hur politisk filosofi i Europa under den moderna epoken fokuserats på ett antal "exceptionella konstitutioner". Frihetens ordning har varit undantag i en europeisk normalitet av slaveri och ofrihet. Men insikten att friheten är ett ickenormalt tillstånd har gått förlorad. Kanske därmed också förmågan att försvara den. Hans tanke påminner om Anders Ehnmarks om friheten som en tillfällig glänta i skogen.

Den verkliga behållningen var att träffa alla andra redaktörer som är indragna i Eurozinenätverket. Att känna spänningen mellan öst och väst som fortfarande lever kvar mitt i Europa. Att prata med Arne Ruth som sitter i Eurozines rådgivande styrelse. Och att sitta ute på café vid stora torget i Sibiu.

Det är lätt att glömma att EU inte längre är en Västeuropeisk klubb. Eurozine är en påminnelse att Sofia och Bukarest är lika mycket unionen som London och Paris. Och att dom kräver att bli tagna på allvar.

Arena är naturligtvis med i Eurozine. Andra svenska är Glänta, Ord&Bild och Fronesis.

Tillbaka till 1950-talet

2007-09-21T08:03:00.000+02:00

Jag slås av hur gammaldags regeringens arbetsmarknadspolitik är. Budgeten är som spiken i kistan. De talar om arbetslinjen som om det var 1950-tal. Som om Anders E Borg egentligen är sin egen pappa. Pojke för politik för pappas värld. Man kan jämföra med den danska flexicurityn som är modern och smart.

Barbro Hedvall blir i dag arg för att Nuder säger att man ska ha råd att vara arbetslös. Barbro är äldre än Borg - men brukar vara väldigt ung i tanken. Men nu språrar allt ur. Dansk flexicurity är modern just därför att den gör att människor har råd att lämna sina jobb, leta nytt och verkligen vara arbetslös.

Borg och Barbro stänger däremot inne folk på jobbet. Vem vågar säga upp sig när man mår pest på jobbet? Livlinan att deltidsjobba och deltidsstämpla försvinner ju också.

Regeringens konstiga arbetsmarknadspolitik minskar rörligheten, knäcker flexibiliteten på en arbetsmarknad som var jämförelsevis flexibel. Om man jämför med andra länder i EU.

Alla liberaler förklarar Alliansens opinionsras med att de inte kan "förklara" sin politik, att regeringen saknar ledarskap. Tänk om väljarna är smartare än Borg och ser att politiken är dålig? Det kanske är så enkelt.

I Arena (4/07) sade Per T Ohlsson om Alliansens No Go-Areas": "Att öppna för anklagelser om orättvisor och växande sociala klyftor". Han är den enda liberalen som fattat läget.

Presidentens general

2007-09-11T15:16:00.000+02:00

I går kom general David Petraeus rapport om läget i Irak. Som väntat var det optimistiskt: det går framåt, den uppladdning Bush drev igenom i våras med mer trupper i Irak har gett ökad säkerhet.
Men mördandet fortsätter, de etniska rensningarna rullar på och de sönderslitna kropparna samlas ihop. De senaste siffrorna över döda jag hörde var knappast någon förbättring. Men kanske har Petraeus rätt på en punkt: den sunnimuslimska enheten håller på att brytas upp.
Vem är överraskad över generalens rapport? han har tidigare visat att han är en politisk, inte bara militär, general. sex veckor före presidentvalet 2004 skrev han en artikel om hur läget ljusnade i Irak. Uppenbart mot bättre vetande, men bidrog till stödet för Bush i kampanjens slutskede.
Bakerkommissionen dekapiterade hela Bush strategi i vintras. De föreslog målmedvetet tillbakadragande och intensiv träning av irakisk militär och säkerhetspersonal. USA skulle vara närvarande, men inte i strid. Petreaeus vill också dra tillbaka styrkorna, kanske 30 000 redan nästa sommar, men vill inte lämna över till irakier utan fortsätta en hård militär ocksupation.
Men tiden går. Allt förändras.
Ingen lita längre på Bush och hans lojala. I debatten om rapporten är demokraterna minst sagt skeptiska. För tre år sedan svalde dom han optimism. Inte nu längre. Amerikanska folket? Det är bara att vänta på nästa opinionsmätning. Bush politik är körd. Generalens rapport kommer läggas till handlingarna. Dödandet fortsätta.

Fängelsefilm

2007-08-28T09:12:00.000+02:00

Amir Heidari är en av landets mest intressanta personer. Professionell människosmugglare sedan minst 20 år. En eftertänksam och väldigt speciell man som nu återigen sitter fängslad för att ha räddat liv. Kalle Brolin är konstnär och har gjort en 20 minuter lång film där ett samtal med Heidari klippts ihop med en iransk musiker som lever utan dokument i Göteborg. Heidari berättar bland annat om tiden i fängelset. För honom är asylsökande och migranter vår tids revolutionärer – de som river murarna. Verkar inte som den ligger ute på Brolins hemsida. Men maila honom och fråga. Den är enkel, men värd att se.

I nya Arena skriver Nadia Hatem om vårens stora rättegång mot en grupp människosmugglare. Både hennes text och Brolins intervju med Heidari stjälper polisens demonisering. Det här är knappast rika maffiosos. Heidari intervjuades också i Arena (6/04). Då satt han också fängslad, men i ett annat.

Mer om en viss bok

2007-08-25T10:17:00.000+02:00

Alla pratar om Maja Lundgrens bok. Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Börjar bli lite less på den. Nu har det kommit svar på min artikel från Bonniers. Den ska in på tisdag och jag ska skriva replik.

I DN skriver Ingrid Elam att kunde Strindberg så kan Lundgren. Men var Strindberg ofelbar? Trodde vi hade lämnat det slags hjältedyrkan av stora manliga författare. Andra hänvisar till litterär kvalitet. Jag tycker dom borde läsa Vanja Hermeles artikel i Arena förra året (4/06) om hur kvalitetsbegreppet legitimerar manlig dominans. Kvalitet är inget enkelt och objektivt begrepp.

Men egentligen borde det väl bli dags att vrida perspektiv. Jag tycker Aftonbladet har en del frågor att svara på också. Vad tänker kulturredaktionens chef göra för att förändra den katastrofala arbetsmiljö som Maja Lundgren skildrar? Packa sin väska och gå? Alla väntar på en reaktion.

Nya Arena är roligare. Helt ny form. Skarpare än nånsin, eller hur? Prenumeranterna bör ha fått den. Ute i affärerna på tisdag.

Namn eller bara X?

2007-08-21T09:27:00.000+02:00

Jag har läst klart Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och skrivit en artikel för Expressens kultursida. Kunde inte låta bli. Tycker boken provocerar fram en massa frågor som måste ut. Artikeln kommer i morgon.

När jag lämnat artikeln hände nåt intressant. Per Svensson ringde. Jag hade skrivit ut två av namnen på de som Maja Lundgren hyvlar av (eller helt enkelt kränker). Men Expressen kan inte publicera deras namn. Tidningen skulle bli fälld hos Pressens opinionsnämnd om nån anmälde artikeln, och namngivning skulle strida mot de pressetiska reglerna. (Det är faktiskt andra gången i år Per ringer och ber mig maskera namn).

Plötsligt blev Bonniers beslut att publicera ännu intressantare. Ett bokförlag behöver bara kolla av de formellt juridiska problemen så de inte blir åtalade när de kränker. Men tidningarna har även frivilliga publicistiska regler som begränsar möjligheten till övertramp. De trampar över ofta. Men reglerna finns ändå där som en stötesten.

Jag har hela tiden undrat varför alla recensioner hållit inne med namnen. Nu fattar jag. Läget är bisarrt. Bonniers publicerar namnen, i min blogg kan jag göra det, men i tidningarna måste jag skriva X och Y.

Dags även för bokförlagen att börja fundera över publicictisk policy. När får man kränka andra människor?

Boken då? Ja, det finns några lysande interiörer från Aftonbladets kulturredaktion där manlighetsriterna avslöjas obarmhärtigt. Men mycket är sjaskigt och borde aldrig publicerats.

Förstår inte varför Bonniers publicerat den.

Solidarisk med journalister?

2007-08-18T15:49:00.000+02:00

Journalistförbundet har nu satt igång övertidsblockader för att få fart i avtalsförhandlingarna. Många journalister som inte har prestigefyllda jobb har verkligen dåligt betalt. Så det är bra.
Men det som får mig att hoppa till är ordern från Journalistförbundet att frilansare inte får skriva de artiklar anställda skulle gjort på övertid.
Det är ett självklart önskemål.
Men har inte frilansarnas vilja att vara solidariska med de fast anställda för länge sedan upphört?
När har de fast anställda och SJF tagit strid för frilansarnas arvoden? När har dom visat solidaritet?
När?
Jag är halvtidsanställd på Arena och andra halvtiden är jag frilans. Jag har skrivit för Expressen i ungefär 15 år. Under den tiden har frilansarvodena justerats uppåt två gånger. Minimalt uppåt, alltså.
De anställda på Expressens kulturredaktion har därmot fått sin årliga löneförhöjning varje år. Tick, tack, tick, tack så har lönen ökat.

Journalistförbundet verkar ha accepterat att journalistyrket klyvts i två. En stark grupp anställda. Och en grupp rättslösa frilansproletärer.
Därmed dragit undan mattan för solidariteten inom en yrkesgrupp.
Varför ska jag vara solidarisk med ett förbund som under 15 år aldrig lyft lillfingret för att mina och mina kollegors arvoden ska höjas?

Det ställer en akut fråga. Ska facket vara en skyddsorganisation för arbetslivets insiders, eller en rörelse för alla? Frågan gäller inte bara SJF, utan alla förbund.

Aftonbladet i träsket

2007-08-17T12:02:00.000+02:00

Till lunchen läste jag Anna Larssons kolumn i dagens Svenska Dagblad. Hon ger sig på Aftonbladets starblogger Alex Schulman som 31 juli skrev på sin blogg: "Ni får tre bilder från min pool från vårt hotell i Italien. Den som gissar var vi är vinner, ja varför inte, en avsugning av min fru".
Lite kräkigt, eller hur?
Samtidigt läser jag Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" som inventerar herrarna på och runt Aftonbladets kultursida. Håkan Jaenson, Tomas Lappalainen, Dan Josefsson och Anders Paulrud hyvlas av för diverse nedlåtande gliringar mot kvinnor i allmänhet och ML i synnerhet.
Hur är läget på den gamla sossekvällstidningen?
Dags för lite utdikningsjobb i manlighetsträsket?

En otäck mindre

2007-08-13T20:16:00.000+02:00

Äntligen lämnar Karl Rove Vita huset. George W Bush är snart ensam kvar. Men klockan tickar för honom också...

Roves gestalt växte till övermänsklig. En genialisk mörkergestalt utan skrupler. Men i år har han krympt lika snabbt som en ballong nån släppt luften ur. Två stora skandaler har långsamt gnagt ner honom: han röjde namnet på en CIA-agent och är inblandad i soppan med de avskedade federala åklagarna.

Men mest av allt är det republikanernas nederlag i kongressvalen förra året. Roves filosofi har varit att skippa den ensidiga koncentrationen att vinna mittfältet. Istället har han vänt upp och ner på 20 år av valstrategiskt tänkande genom att lägga tyngdpunkten på att istället aktivera och motivera partiets kärngrupper. Få dom att gå och rösta. Rove har därför aldrig backat för radikala republikanska högeridéer. Tvärtom.

När Bush valdes första gången 2000 fanns ett framgångsrikt försök att få med sig mitten genom idén om medkännande konservatism. Men sedan dess verkar han ha lämnat hela tanken om sk triangulering. Hans gärning har varit att istället polarisera amerikansk politik.

På så vis är Roves kampanjfilosofi uppmuntrande för radikala demokrater. Man kan bli framgångsrik utan clintonisternas ständiga fokus på mittfältet – och politiska utslätning. Men lärdomen från förra årets val är att man till sist ändå måste klara båda sakerna. Rove och republikanerna föll för att de faktiskt glömde tanken på mittfältet. Men deras tidigare framgångar byggde samtidigt på att de vågade profilera sig åt höger och lita på sina egna grundvärderingar.

Har en känsla av att många av USA:s demokrater börjat lära sig det där. Det var precis det vi såg förra året.

Här startar debatten

2007-08-12T20:07:00.000+02:00

Mona Sahlin har hållit tal i Fittja. Bra val av plats. Men inte mycket verkar ha blivit sagt. Det är i höst hon och s måste upp till bevis. De måste börja presentera konkreta reformförslag. Och på så vis politisera det s-parti som avpolitiserades under Persson.

Hoppas dom läser Ingemar Lindbergs lilla bok "En ny maktbalans" (Premiss). Det är nog det bästa jag läst i Sverige om vart vänstern ska ta vägen. Inte bara analys och problemformuleringar, inte bara svepande om global rättvisa och annat fint, utan konkreta skarpa förslag och precisa precisioner av de mer allmänna riktningar man kan sikta in sig på i global- och Europapolitik.

Ingemar är nu pensionär och är knuten till Arenagruppen. Men har tidigare jobbat på bla socialdepartementet och LO. Märkligt att det är en person i hans ålder som skriver bäst om framtiden.

Jag håller nog med om allt han skriver. Om behovet att på Unionsnivå ta itu med fattigdomen och den sociala dumpningen, samtidigt som välfärdspolitiken får förbli nationella frågor, och de olika socialpolitiska systemen fortsätter vara olika. Betydelsen av fackligt arbete över gränserna i EU och också samarbete globalt - en global arbetarklass måste börja agera gemensamt.

Men mest relevant just nu är hans fyra punkter för en modern välfärdspolitik:
• Satsning på livslångt lärande med bl a individuella konton.
• Individstyrd rehabilitering och större möjligheter för anställda att ha makt över hur arbetet organiseras, det facket tidigare kallade "det goda arbetet" men sedan glömde bort.
• Ett nytt frigörande språng för familjepolitiken.
• Styra bort från det mekaniska rabblandet om generell välfärdspolitik till en "bred jämlikhetspolitik" där man blandar generella och selektiva åtgärder.

S, v och mp måste upprepa det Alliansen vann valet på: att visa på politiska reformer. Förvandla sig från bevarare till reformatörer. Jag hoppas dom läser Ingemars lilla bok. Där finns både konkreta förslag, bra analys av läget och även välavvägda formuleringar som grund för en mer allmän inriktning på politiken.

Ni som läser det här borde också läsa. Beställ här.

Trötta på Richistan

2007-08-06T16:37:00.000+02:00

Tillbaka från semester. Slutspurt med nya Arena. Helt ny grafisk form, ny papperskvalitet, limmad rygg och fortfarande justa texter. Går till tryck på torsdag. Blir lite mingel på Södra teaterns bar onsdag 22 augusti vid sextiden. Du som läser är välkommen.

Gick genom sommarens post. Bläddrade i Flamman och hittade kort text om intressant amerikansk opinionsundersökning från Harris Poll. Gjord i USA och fem europeiska länder visar den att medborgarna vill ha mer jämlikhet och att inkomstklyftorna bör minskas. Stora majoriteter i alla länderna har beska tankar om det egna landets toppchefer (plutokraterna). Över 70 procent tycker direktörslönerna är för höga (i alla länder utom Frankrike där bara 54 procent tycker det). De flesta, utom i USA, vill helt enkelt att staten ska sätta inkomsttak för de superrika. Och naturligtvis vill de tillfrågade i alla länder ha högre skattetryck för höginkomsttagare – i USA till exempel vill 61 procent höja skatterna, men bara 12 procent säger nej.
I de europeiska länderna har det nog alltid varit så. Men i USA speglar siffrorna en stor pågående opinionssvängning, som jag ju skrivit om tidigare.
Följdfrågan är ju bara: varför röstar alla dessa människor inte på vänsterpartier? Det är en allvarlig fråga, särskilt för alla småsmå vänstersocialistiska partier i Europa. Kanske är inkomstklyftorna fortfarande inte en prioriterad fråga för väljarna. Men prioriteter skapas genom opinionsbildning.

Lägligt har det kommit en ny bok av Robert Frank på Wall Street Journal om de superrika. Han beskriver dom som en egen global och växande gemenskap. Ett helt eget land. Jag tror inte boken är särskilt bra. Men den kommer mynta ett begrepp, nämligen bokens titel: "Richistan".

Det är inte medelklassen som är problemet, som man kunde tro efter vårens svenska handväskdebatt. Det är borgerligheten och dess egen blindtarm: invånarna i Richistan.

Morecambe going global

2007-07-03T10:42:00.000+02:00

2004 drunknade 23 kinesiska musselplockare en natt när floden slog in över Morecambe Bay med oväntad kraft. Det var en av de mest chockerande exemplen på rovdrift på migrantarbetare och hela fallet blev uppmärksammat i England. Jag skrev förra sommaren tre artiklar på Expressen kultur om migranter utan dokument och den första delen handlade om just det här fallet. Då hade musselplockarnas arbetsledare, gangmaster, precis dömts till 14 års fängelse.
Rättvisa såg ut att ha skipats för de döda. Men så enkelt är det inte.
I Guardian skriver nu Jonathan Watts hur tragedin rullar vidare.

För att komma till England hade de skuldsatt sig. De snakeheads som fixar resan vet att ta betalt. Familjerna, som alla kommer från provinsen Fujian, hade lånat från grannar och bekanta. Nu sitter de fast i låneträsket och jagas av indrivare. Med höga räntor stiger skulderna hela tiden.
Eftersom de var migranter utan dokument har de inte fått ett öre från den brittiska brottsoffersmyndigheten. Olika försök att samla in pengar har misslyckats. Och kinesiska myndigheter bryr sig inte.
Watts har besökt flera av familjerna i Fujian. Alla har förlorat den egendom de haft. I ett fall har mamman till den drunknade tagit livet av sig. Sonen ringde henne med sin mobil medan vattnet steg i Morecambe Bay. Det plus pressen från aggressiva indrivare gjorde att hon en dag tog ett paket råttgift och stängde dörren.

Det är en berättelse om globalisering och rättslösa människor. Händelser drev fram och tillbaka och ledde till konsekvenser på olika kontinenter. Allt sammans har utlösts av några människors drömmar om bättre liv och andras girighet. Utan regleringar öppnas för den globala kapitalismens hela hänsynslöshet.

Antiamericana

2007-06-27T19:02:00.000+02:00

Hade tänkt åka till Pet Sounds för att köpa ut Marc Almonds nya cd i dag. Men regnet kom emellan.
Istället läste jag Guardian Weekly. Där fanns en hel del om läget i Gaza.
Bland annat ett citat från en hemlig, men läckt, rapport från FN:s specielle envoy för Mellanösterns "fredsprocess", Alvaro de Soto:
"Helt uppenbart drev USA på för att få till en konfrontation mellan Fatah och Hamas. En vecka före [Mecka-avtalet] deklarerade USA:s envoy, två gånger, vid ett möte mellan de olika envoyerna i Washington hur mycket han "gillade det här våldet" och menade då det näst intill inbördeskrigsliknande tillståndet som då rådde i Gaza med dagliga civila offer."
Inte för att man blir förvånad: ockupation av Irak, total support (och kanske ännu mer) för Israels förödande anfall mot Libanon förra sommaren, krigsliknande hot mot Iran och nu kaos i Gaza, kanske snart även på Västbanken.
Men dom leker med elden. Hur kan man tro att det här våldet inte spiller över? Först in i Israel, långt in i det landets hjärta, och naturligtvis också återigen kommer slå tillbaka mot USA. Kanske inte så stort som 11/9, men på nåt sätt.

Kolla Hjärpe

2007-06-25T13:10:00.000+02:00

Jag skrev om Gaza för några dagar sedan. Arg och lessen. I dag skriver Jan Hjärpe på Sydsvenskan i ungefär samma tillstånd och han riktar kritiken mot samma håll som jag: Sverige, EU och USA. Läs.

Fördrag, plus och minus

2007-06-25T12:53:00.000+02:00

Jag fick precis mail från EAPN, European Antipoverty Network, där de kommenterade det nya fördraget "med blandade känslor" och träffar ungefär samma slutsatser jag drar.
Det är naturligtvis bra att EU nu definierar sitt mål som en "social marknadsekonomi" som ska bekämpa social marginalisering och diskriminering. I en portalparagraf står det att EU nu ska verka för "full sysselsättning" (jag undrar om man nu kan testa Europeiska centralbankens uppdrag – inlationsbekämpning före full sysselsättning – inför EG-domstolen för brott mot unionsfördraget?). Det gamla konstitutionsförslaget fick orättvis kritik från en svensk vänster som läste ganska inskränkt.
Men EAPN skriver också att det vor bättre om den öppna processen runt konstitutionen fullföljts. Och det blivit en enkel, sammanhållen text. Nu lyckades makthungriga regeringschefer låsa in processen i det vanliga sjaskiga kohandlandet - som om inget hänt.
Förenklat lyssnade man på det holländska nejet och gav nationella parlamenten större möjlighet att lägga veto mot kommissionens förslag. Bra. Men det franska nejet som ville ha ett mer politiskt EU med tydligare rättviseuppdrag, alltså starkare union, har inte satt några spår.
Jag tror nåt händer i EU. Många gånger har jag skrivit att folken och de folkliga opinionerna invaderar konferensrummen. Det är en process som bara rullar vidare. Konventet som skrev konstitutionsförslaget och debatterna som följde var en vändpunkt. Nu kan nog ingen stoppa tillbaka demokratispöket i garderoben. Därför känns det extra olustigt att den öppna process, EAPN skriver om, avslutades på gammalt traditionellt EU-sätt: bakom reglade dörrar.

Moderata mysterier

2007-06-21T20:00:00.000+02:00

Littorins sliriga examen ligger nära obetalda tv-licenser hos en kulturminister och är ju skyhögt över en kladdig toblerone. Han är en arbetsmarknadsminister för moralisk upprustning och slut på fusk. Och så är hans egen cv ihålig. I Oregon är det straffbart att uppge examen från fejkuniversitet. Jag såg honom i Rapport i kväll han verkade pressad och totalt ur humör. Men han medgav inga fel.
Littorin är man och tillhör moderaternas inre kärna. Han kommer inte avgå. Och borgerliga ledarsidor och reportrar kommer släppa honom.
Skadan är ändå gjord. Ännu ett minus för de gåtfulla moderaterna.
Dom gjorde allt opinionsmässigt rätt före valet. Nu blir allt fel. Opinionssiffrorna bara faller och faller.
Avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt. Och nu förslag på ännu en karensdag.
Samtidigt lägger de nytt förslag till handlingsprogram där de vevar vidare på "Det nya arbetarpartiet". Det låter inte ens ihåligt. Det låter bara konstigt.
Och så har regeringen en Mats Odell, statsråd från dinosaurie-epoken (1990-talet) som inte förstår att politiken och samhällsdebatten förändrats ganska dramatiskt sedan dess – i Sverige, Europa och världen. Nya opinionsundersökningar visar på dåligt stöd för hans privatiseringsplaner. Inte ens borgerliga väljare verkar riktigt entusiastiska. Folk är smarta, men Odell är gammaldags och omodern.
Jag fattar inte. Under valrörelsen hade moderaterna fingertoppskänsla och tog rätt strider. Jag tror jag fattade hur dom tänkte. Och jag tyckte dom var fel men beundransvärt skickliga. Men nu förstår jag inte alls hur dom tänker.
Och Reinfeldt verkar bara rulla på. Helt oberörd. I Dagens Industri Weekend förra veckan sade han så här om motgångarna: "Det visar en uthållighet och en strategisk förmåga."
Är det nån som kan hjälpa mig fatta regeringens strategi. Jag trodde dom skulle göra ALLT för att vinna nästa val och inte upprepa den borgerliga regeringstraditionen att alltid misslyckas. Men nu verkar dom ju göra motsatsen: allt för att förlora människors förtroende.

Deprimerande

2007-06-18T19:33:00.000+02:00

Inne i bloggstiltje nu. Håller på med nästa Arena så jag hinner inte mycket mer.
Men nåt måste sägas om Gaza.
Jag vet inte vem jag tycker sämst om:
Hamas som nu avslöjar sig som alla andra andra revolutionära islamister: intoleranta vapendyrkare utan omdöme.
Fatahs mutkolvar: varje gång jag ser Saeb Erekat eller nån av de andra känner jag stum ilska. Det är deras korrupta omsorg om egen makt och egna bankkonton som ruinerat palestinsk politik. Profitörer på förtryck.
Israels kortsiktiga apartheidpolitik: rasistisk och hänsynslös.
Men just nu tar EU priset: Deras bojkott av den folkvalda regeringen var en direkt orsak till situationen och inbördeskriget i Gaza. Och nu när Fatah kastar ut Hamas och båda grupperna dissar demokratin, då kommer EU kutande och släpper loss pengar och stöd. Vilket hyckleri.
Har ingen lärt nåt av det förfärliga inbördeskriget i Algeriet? Europa stödde den sekulära militären när den avskaffade demokratiska valresultat och portade islamistiska FIS. Sedan rullade långa nätter och många år av våldtäkter, bomber och uppskurna halsar.
Ska Gaza nu bli Palestinas motsvarighet till Dödens triangel i Algeriet?

Den lilla kretsen

2007-06-07T14:11:00.000+02:00

I går dömdes Scooter Libby, en av Dick Cheneys medarbetare, till fängelse för att ha röjt namnet på en FBI-agent. En liten ljusskygg pusselbit i hela den kampanj av halvsanningar och lögner som föregick anfallet mot Irak – det John Le Carré kallat: "one of the great public-relations conjuring tricks of history".
I nya numret av American Prospect finns en fin liten artikel om hur Libby blev hantlangare inne i neokonservatismens hårda kärna. Som så många andra i den kretsen var han radikal i sin ungadom. Libby säkert den mest radikala. På 1960-talet sprang han på universitet med Malcolm X-tröja och fixade demonstrationer. Då var han mot Vietnamkriget. Men han slutade som en av dom som lurade in USA och Storbritannien i Irak. Hur kunde det gå så?
Libby blev så småningom förtrollad av Paul Wolfowitz och introducerades i den krets som samlades kring legendariska matematikern och kallakrigsatomvapenhöken Albert Wohlstetter – som lär ha varit en persom Kubrick tänkte på när han filmade Dr Strangelove.
Kretsen kring Wohlstetter framstår som en beslutsam superlojal cell – ungefär som kommunistpartiets celler in those days – med mål att rädda världen.
Jag har nån gång fått frågan på bloogen om jag inte överdriver inflytandet den lilla krets neokonservativa hade i Vita huset inför Irakkriget. Jag tror inte man kan det. Nu har dom misslyckats, totalt, och faller en efter en, bara Cheney kvar snart. Men när man så småningom summerar Bush katastrofala presidentperiod, särskilt den första, kommer den här kretsen lyftas fram. Redan för några år sedan kom ju James Manns försök i den enormt intressanta boken "Rise of the Vulcans".
Nu har alltså även Libby fallit. Undrar om han har kvar nån Che Guevara-tröja hemma. Det ironiska är ju att dom neokonservativa är vår tids leninister, men på andra sidan höger-vänsterskalan.

DN:s kapitulation

2007-05-31T20:44:00.000+02:00

Jo, jag måste skriva en sak till. De senaste dagarna har jag med stigande förvåning följt radions exemplariska bevakning av hur svenskar torterats i Etiopien och förhörts av CIA. Säpos och även UD:s roll verkar allt mer mystisk. Nog för att man luttrats av olika regeringars arrogans (bl a Anna Lindhs) under USA:s krig mot terrorismen. Men det här verkar återigen beröra en massa viktiga nervtrådar.
Men vad gör Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter? Under de här dagarna har de inte skrivit en rad! Inte en enda ledarkommentar! Total tystnad på kultursidan!
Det måste utgått order om total tidningstystnad.
En bra tidning biter samman och försöker överträffa konkurrenten. DN lägger bara ner månadens största nyhet, som om inget hänt. Varför fortsätter jag läsa den?

USA vänder

2007-05-31T20:22:00.000+02:00

Jag har tjatat i många texter att demokraternas svepseger i mellanvalen i november förra året var tecken på att något faktiskt hänt i USA. Eller kanske att något händer.
Analyserna av valet fortsätter dugga in. Senast en riktig tungviktare: Ruy Teixera i nya numret av Dissent. Teixera förutspådda för några år sedan utifrån demografisk analys att USA var på väg mot en stabil liberal demokratisk majoritet. Hans bok "The Emerging Democrativ Majority" kan bli en riktig klassiker. Naturligtvis menar att en valanalys stödjer hans bok (som han skrev med John Judis). Men det intressanta i hans artikal är när han ställer frågan om väljarkåren nu mer medvetet kantrar åt vänster. Svaret är dubbelt. En överväldigande andel väljare identifierar sig fortfarande som konservativa eller moderata. Men i praktisk politik verkar kantringen brant.
Demokraternas nyinvalda har verkligen opinionen med sig. Enligt en opinionsundersökning i Wall Street Journal har en höjning av minimilönen stöd av 77 mot 11 procent. Att upphäva skattesänkningar för oljebolagen 59 mot 25 procent. Federal finansiering av stamcellsforskning 56 mot 26 procent. Andra visar starka majoriteter för demokraternas skattepolitik. En Gallup visar att 79 procent skulle stödja demokraterna om de försökte få genom någon form av sjukförsäkring för alla.
Men samtidigt dröjer misstänksamhet mot statlig politik kvar. Och även om alla verkar tröttna på krav om sänkta skatter är stödjet för höjda ännu svajigt.
Frågan är nu om demokraternas presidentkandidater vågar driva de här frågorna, eller fegar ut i gammal clintonism.

Avkristning USA

2007-05-27T19:23:00.000+02:00

I dag skriver Niklas Ekdal i DN om Richard Dawkins ateistangrepp på religionen "The God Delusion". I torsdags skrev jag i Sydsvenskan några rader om den, men mer om Christopher Hitchens rätt ointressanta försök, "god is not Great", att surfa på samma våg av ateistiska bestsellers i USA. De är skrivna i skuggan 11 september och den kristna högern i USA, men är också svar på frammarschen av religiösa grupper med politiska anspråk i många länder som Indien, Israel, Iran, Europa och USA. Jag och Ekdal är nog ganska överens men hamnar ändå i lite annorlunda slutsatser.
I helgen såg jag amerikansk statistik som är både förvånande och uppmuntrande. Och som motsäger schablonen att USA bara blir mer och mer kristet och förvirrat. En undersökning från universitetet CUNY visar att andelen sekulära och icke-kristna (andra religioner) fördubblades under 1990-talet. Och från universitetet i Chicago kommer uppgifter att de som besöker kyrkan/synagogan en gång om året eller mindre ökat från 29 till 38 procent av befolkningen sedan 1972. Medan de som går dit en gång i veckan eller ungefär så ofta minskat från 41 till 33 procent.
De grupper som kallas sekulära, ickeutövande eller icke-kristna är sammantaget de religiösa tillhörigheter som växer snabbast i USA. Vem kunde tro det? Men det kan kanske förklara Dawkins försäljningssiffror.

The Crazy Swede

2007-05-23T13:41:00.000+02:00

Erik Tängerstad är historiker vid högskolan i Visby. Men undervisar på distans eftersom han bor i Baskien. Vi har träffats då och då och haft kontakt med varandra flera år. Nu senast läste jag hans superba förord till nyutgåvan av Frantz Fanons klassiker "Jordens fördömda".
När min bok "The Crazy Swede" kom ut upptäckte Erik att vi hade en person gemensamt: Roddar-Anders eller Anders Svedlund. Den underliga och tragiska person min bok handlar om. Eriks pappa var sjömanspräst i Lima och Anders Svedlund bodde där under några månader före den sista oceanrodden, den över Stilla havet. Erik var tonåring och blev naturligtvis fascinerad. Vem blev inte det?
Han har sedan funderat över vem Anders var och vad han egentligen representerade, varför hans öde berörde så djupt. Efter att ha läst min bok skrev han ett långt mail som verkligen är läsvärt. Och sedan utväxlade vi några mail med varandra. Du kan läsa dom här.
Det här är väl mest för er som läst min bok. Om du inte gjort det kan du beställa den direkt från mig till juste pris.

Modern stupstock

2007-05-21T20:27:00.000+02:00

Långt bak i nya Guardian Weekly fastnar jag för en notis om skamstraffens återkomst i USA. I tre delstater tvingas sexdömda nu köra omkring med gula registreringsskyltar. I den lilla staden Attalla har en kvinna nu dömts för snatteri att stå på det stora shoppingområdet med en stor sandwichskylt med texten: "I am a thief I stole from Wal-Mart". Hon ska stå där två lördagar på rad.
Det är lite som stupstocken. Folk kommer inte bara titta på henne. En del kommer säkert spotta. Skrika saker. Kanske smälla på med en örfil eller spark.
När Daniel Defoe dömdes till stupstocken i London på 1720-talet, för en antikyrklig pamflett, samlades supporters runt honom för att dela ut en ny pamflett: en satirisk hyllning till just stupstocken.
Guardian föreslår en liknande aktion: att andra ställer sig i en lång rad på trottoaren bredvid henne med likadana skyltar. Plötsligt skulle skamstraffet vändas till en kommentar om Wal-Marts rovdrift i amerikanska småstäder.
Men jag är rädd att kvinnan kommer stå där alldeles ensam.
Shoplifters of the World Unite, som Morrisey sjöng.

Pay back time

2007-05-16T21:06:00.000+02:00

Paul Wolfowitz är inte välkommen till Tyskland när Världsbanken ska ha möte. Är det nån som tror att konflikten verkligen handlar om hans lover? W var filosofen bakom Irakkriget. Blair har skamfilat lämnat scenen, Powell har hoppat av med svansen mellan benen, Rumsfeld fått kicken, Richard Perle försvunnit in i skuggorna. Nu är det dags för Wolfowitz att betala. Sen återstår Cheney och Bush.

Mer schlager

2007-05-14T20:19:00.000+02:00

Vid lunchen i dag gjorde en kollega på Arenagruppen en listig tolkning av "folkstormen" mot melodifestivalens så kallade östdominans. Segraren från Serbien var lesbisk och talade öppet om det. Tvåan var en man utklädd till en inte så tjusig kvinna i övre medelåldern. Var det därför så många blev provocerade?
Och Bulgarien, som också kom högt – festivalens bästa bidrag – bröt ju mot alla normer hur en poplåt ska vara. "Här finns ju inte ens melodi," sa Luuk surt.
Normerna rök åt alla håll. Totalt sammanbrott för den grå normaliteten, med andra ord.
Balkan och länderna i fd Sovjetunionen var inte bara modernare i oss i väst. De var dessutom mer postmoderna.
Slutsatsen är enkel: årets festival var den bästa jag nånsin sett. Och den sa en hel del om samtidsandan. Inte så smickrande för gammaldags länder i västra Europa.

Schlager, knark och flyktingar

2007-05-14T10:35:00.000+02:00

Efter melodifestivalen har föraktet för östra Europa och Balkan fått fritt lopp. Dom gör överlägset bäst modern pop. Lördagen var öst utklassar väst. Men Luuks sarkasmer haglade. Och sedan blev det bara värre i kvällstidningarna. Det påminner om förhållandet mellan norra och södra USA. Föraktet har koloniala mönster. Precis som revanschhungern hos de föraktade. Det är enormt fascinerande att se hur all självinsikt i vissa lägen bara faller. Kvar är det rena föraktet – och skräcken för att inte längre vara den självklart dominerande. Man skulle kunna göra en Frantz Fanon-analys av Melodifestivalen.

Ser också att vänsterpartiets Alice Åström fått en massa skit, av bl a Maria Abrahamsson, för att hon sagt det självklara: att narkotikamissbruk borde avkriminaliseras och lagen borde återgå till det gamla läget då innehav för eget bruk inte var brottsligt. Men att handel med narkotika var brottsligt.
Det öppnar för en påminnelse om den Sverigerapport FN:s specielle rapportör om hälsa, Paul Hunt, lämnade sista februari.
Han kritiserar Sverige på tre punkter för att bryta mot den mänskliga rättigheten om allas rätt till sjuk- och hälsovård.
1. Att migranter utan dokument saknar rätt till sjukvård. Och om de får vård måste de betala hela kostnaden, som absolut ingen har råd med.
2. Att vuxna asylsökande inte har samma rättigheter som de med uppehållstillstånd eller svenskar med medborgarskap. Det är en oacceptabel diskriminering, skriver han.
3. Att Sverige visserligen nu äntligen tillåter sprutbytesprogram, men ändå inte genomfört det eftersom lokala landsting tvärbromsar. Det är att bryta mot rätten till hälsovård.
Allvarlig kritik på tre punkter där Sverige representerar en snål och repressiv politik.
Just migrations- och narkotikapolitik verkar vara Sveriges svarta hål.

Hunt skriver också om de apatiska flyktingbarnen som ett speciellt svenskt fenomen. Han uppskattar att regeringen tillsatte utredaren Marie Hessle, som senare fick en storm av kritik. Och han beklagar den politisering som skett runt barnen. Hunt vill betona hälsoaspekterna, att barnen måste få bra vård och att orsakerna måste klarläggas. Han verkar godta Hessles slutsats att det saknas kunskap för en entydig förklaring.

Blairs slut

2007-05-10T09:49:00.000+02:00

Tony Blair förväntas nu – kanske i dag – avslöja sin reträtt. Hög tid. Senaste New Statesman har ett fett tema som utvärderar Blairs tio år, The Reckoning. (Det verkar inte som att alla artiklar ligger på nätet, men en del). NS är en tidning som under de här åren gått från grå tristess till det bästa politiska magasinet jag vet. Bilagan är därför bra, överglänser det mesta som sagts och skrivits i Sverige. Ja, jag blir så ohyggligt trött på den enkla demoniseringen av Blair som kommer från vänster i Sverige. Ofta från människor som aldrig orkar bry sig om villkor och vardag för vanliga enkla löntagare och sällan lyssnar på vad fackliga organisationer säger.

Här skriver Geoff Mulgan, som länge jobbade nära Blair, John Gray, antiblairiten David Marquand och den träffsäkert elaka Suzanne Moore som fångar samtiden i en mening: "Man kan flyga var som helt i Europa för några hundringar, men att byta klasstillhörighet är svårare än nånsin."

Alla är överens om det tudelade arvet. Utrikespolitiken och Irak är en katastrof. Men inrikespolitiken en framgång. Storbritannien har blivit ett bättre land att leva i för arbetare och medelklass. Stora investeringar i offentlig sektor. Ett smatter av nya bidragsformer för fattiga, särskilt för barnfamiljer, en vilja att sopa ut rasismen och lyfta fattiga områden. Alla som då och då rört sig i fattiga stadsdelar i London har enkelt kunna se förbättringarna. Besök en vårdcentral så ser du skillnaden direkt, sade en radikal sociolog till mig för nåt år sedan. De som sågar Blair har aldrig behövt besöka offentliga vårdcentraler.
Men samtidigt Blairs blinda fläck: en acceptans för växande ojämlikhet där man accepterar att de rika blir rikare så länge fattigdomen inte ökar.
John Monks, som var ordförande i brittiska LO 93-03, säger att åren kanske inte varit så bra som vi hoppats, men oändligt mycket bättre än alla dess radikala kritiker påstår. Samma sak har jag hört från fackliga aktivister. Ibland som rent förakt för vänsterkommentariatets antiblairismer.

Samtidigt fångar Suzanne Moore mycket bra den känsla av oinfriade förhoppningar som präglar arvet. "The progressive narrative has disintegrated, the very goals of liberty and equality are deemed impossible, but still we are told things have got better. We are so disenchanted that we no longer trust that they have."

John Gray påpekar att Blair och New labour formades som motkraft till thatcherismen, och att han aldrig befriat sig från den skuggan. Jag minns att Geoff Mulgan sade samma sak till mig något år efter att han lämnat Downing street. New labour var helt enkelt så rädda för de konservativa att de aldrig förstod sin egen styrka och de möjligheter som faktiskt fanns till nya reformer.

Tony Blair och den nu glömda idén om Tredje vägen förändrade Europa. Under de här tio åren har han överglänst alla andra ledande politiker på kontinenten i betydelse. Särskilt om man jämför med andra socialdemokrater. Men arvet är så tudelat att det blivit en tragedi.

Skamlig tystnad

2007-05-09T09:30:00.000+02:00

Jag blir pinsamt berörd av socialdemokraternas tystnad om Göran Perssons lobbyistkarriär. Morgan Johansson mumlar nåt om att Perssons framtida uppdrag i SAP beror på vilka kunder han får hos JKL. Men herregud. Det är väl bara att stryka ett fett svart streck över hans namn.
Och Mona Sahlin meddelar att hon inte har några kommentarer. Inga kommentarer! Mona Sahlin måste kritisera Perssons val och distansera sig. Allt annat är en jobbansökan om samma uppdrag när hon själv slutar.

Jag blev på bättre humör när jag hittade den här artikeln i Guardian av Hussein Agha, som ju skrivit många kloka saker om Palestinadiplomatin de senaste åren. Han påpekar att alla makthavare i Mellanöstern vill ha kvar USA:s trupper i Irak, i varje fall ytterligare några år. Det gäller alla från Kairo till Riyadh, Damaskus, Teheran och Tel Aviv. Även alla väpnade grupper i Irak. Folken vill se amerikansk reträtt, men inte de politiska eliterna.
Det skrivs mycket om Irak. Men sällan nåt som berättar nytt.
Så här: "While the US can no longer successfully manipulate regional actors to carry out its plans, regional actors have learned to use the US presence to promote their own objectives." De neokonservativa tänkte få alla arabiska tyranner på fall. Men nu är det tvärtom tyrannerna som exploaterar USA. "By setting themselves up to be manipulated, they give credence to an old Arab saying: the magic has taken over the magician."
Agha fångar den amerikanska förvirringen och det politiska nederlaget väldigt bra. Konsekvenserna av USA:s kollaps i Irak är fortfarande outredda. Dom är större än alla tror.

Utan heder

2007-05-08T17:37:00.000+02:00

Bara några veckor efter att Persson avgått ledde han seminarium arrangerat av den svenska köttindustrin. Rekordsnabb karriär neråt. Att han nu blivit lobbyist med fast lön bekräftar att girighet går före heder.
Persson har valt samma väg som Bildt gjorde. Att casha in sitt politiska kapital i fet månadslön för att göra skräpjobb.
Det bekräftar nåt vi redan anade: att Persson inte hade någon framtid i arbetarrörelsen. Han har aldrig varit särskilt omtyckt och det vet han. Perssons framtid som äldre klok mentor åt yngre socialdemokrater existerade inte. Och inte låg det några internationella uppdrag och väntade. Men jag undrar ändå hur han tänker. Är det hans hämnd på en rörelse som aldrig älskade honom?
Konsekvensen är samma som efter Rosengren och Bildt: att politikens trovärdighet sjunker lite till. Men nu socialdemokratins. Politik är inte bara ett yrke. Det är ett sätt att leva, att vara, ett ideal. Vänsterpartierna har mer än andra hållt uppe idealet – och även burits upp av det. Göran Persson har slagit undan benen på mer än hundra år av politisk vardag inom arbetarrörelsen.
Persson är en man utan heder.
Socialdemokraterna är ett parti som nu måste reparera sin heder. Till att börja måste Mona Sahlin säga nåt skarpt.

Vänsterfrågan stulen

2007-05-07T20:32:00.000+02:00

Arbetslöshet har äntligen blivit fråga nummer ett. Den svenska valrörelsen handlade om arbetslöshet. Rapport visar statistik varje vecka på samma sätt som dollarkursens upp- och nedgångar. Och nu var arbetslösheten i topp även i Frankrike. Socialdemokrater, fackföreningsrörelsen och resten av vänstern borde jubla.
Men vad händer?
Jo, högern vinner striden och tar hem opinionen. Först Reinfeldt och nu Sarkozy. Läxan är tuff. Vänstern vill diskutera arbetslöshet – men har sedan ingen politik, inga svar på hur det skapas nya jobb. Väljarna är smarta. Högerns svar kanske inte håller (vi kan anta att dom inte gör det, men vi vet inte), men halvtaskiga reformförslag är bättre än inga alls. Särskilt i ett land som Frankrike där arbetslösheten är en rullande katastrof.
Vi svarar alltid: nya jobb i offentlig sektor. Rätt så klart. Men det räcker inte.
Alla liberaler i det politiska kommentariatet tjatar om Mona Sahlins "förnyelse". Hennes uppgift är en annan: att återge socialdemokratin en politik. Konkreta reformförslag. Bland annat för nya jobb. Det som brukar kallas näringspolitik. Dom franska socialisterna och tyska socialdemokraterna måste göra samma sak. Annars går vi mot en lång lång borgerlig epok i Europa.

Moderaterna kaputt

2007-05-01T21:03:00.000+02:00

Moderaternas långa valkampanj var beundransvärd. De förändrade det egna partiet på samma sätt som Blair fixade New labour. Ett av de smartaste dragen var påståendet att moderaterna var det nya arbetarpartiet. Det var knäppt. Ingen tog det på allvar. Men det hade ändå stark betydelse i omläggningen av partiet.
Jag tror inte Reinfeldt och Borg bluffade. Det fanns ingen dold agenda – lika lite som det fanns hos Blair – och precis som i UK var den typen av teorier (från vänster här, från höger i England) mest försök att blunda för att nåt faktiskt förändrats.
Valrörelsen var outstanding performance. Men vad ska man säga om moderaterna i regeringsställning?
Det börjar lukta dålig stämning. Osa nervositet. Driva dimmor av taskig kontroll. Ja, det börjar påminna om det som aldrig fick hända igen: att en borgerlig regering gick vilse och tappade greppet.
Det största svaghetstecknet för Reinfeldt-Borg-Littorin (nya moderaternas järntriangel) är att de nu ska avskaffa fastighetsskatten. Jag trodde aldrig dom skulle kompromissa bort den åt kd. Men med tre partier runt fyra procent och ett (uppenbarligen) svagt maktcentrum börjar det kännas som reprisläge.
Och vad ska man säga om Per Schlingmanns debattartikel i dagens Expressen?
Det intressanta är att nåt hänt. Nu låter påståendet om "moderaterna som det riktiga arbetarpartiet" inte längre som ett upplyftande PR-trick. Det låter bara ihåligt. Tecken på dålig självinsikt. Taskig humor. På samma låga nivå som ett Expressenlöp.
Att skriva en sån artikel på 1 maj, efter att ha beslutat om skatteförändringar som så uppenbart omfördelar från fattig till rik, signalerar politisk tondövhet. Just exakt det moderaterna hade så extremt mycket av under valrörelsen – örat mot samhällsmumlet – är plötsligt bortblåst.
Är Reinfeldt lika överskattad som Carl Bildt alltid varit?
I Rapport ser jag Göran Persson förutspå att regeringen inte klarar sina fyra år. Jag tror han hugger i sten. Men jag är inte riktigt lika säker längre.

Svårt för Brors

2007-04-30T17:00:00.000+02:00

I dag spekulerar DN om en röd-grön koalitionsregering och Henrik Brors skriver "Svårt för Sahlin att lägga om politiken". Han snuddar vid två axiom när borgerliga kommentatorer skriver om SAP. Det ena är att höga opinionssiffror är ett hinder mot "förnyelser" och förändringar av socialdemokratin. Men det är ju helt fel. Erfarenheten säger att när det går bra för SAP kan det ske viktiga kursändringar. När det är kris knyter sossar däremot ihop sig till igelkottar.
Det andra axiomet säger att "förnyelse" är att gå till höger. Inte till mitten, för där befinner sig SAP redan. Utan till höger. Det tar Brors och andra DN-liberaler som givet. En orubblig sanning. Men är det så? Är Sahlin predestinerad att gå högerut? Jag är inte säker. Det enda man med säkerhet kan säga är att de inte förstår sig på socialdemokratin.
Det Brors och andra gör är att de försöker krympa utrymmet för det politiskt möjliga.

Skuggstrid

2007-04-29T20:53:00.000+02:00

Jag har haft långt avbrott i bloggskrivandet. Sorry. Det har varit mycket jobb med nya Arena, går till tryck i veckan, och dessutom har jag kört kamikazeprojektet att läsa Robert Fisks 1100 sidor monstruösa Mellanösternbok Det stora kriget för Mellanöstern och skrivit recension för Expressen. Tiden och energin för annat har varit slut.

När jag inte jobbat har jag smält de sköna recensionerna av min nya bok The Crazy Swede. Här några länkar: Svd, Expressen, G-P, DN.

I Washington vet jag inte vad dom smälter. Bush förbereder veto mot kongressens villkor för nya pengar till kriget i Irak: att trupperna dras tillbaka under 2008.
Bush huvudvärk är att han inte har folket med sig. 59 procent av amerikanarna tycker att augusti 08 är bra tidpunkt för att ge upp och åka hem. Att lägga veto kan isolera partiet ännu mer och grundlägga ett sämre val 08 än 06.
Demokraternas dilemma fångas perfekt i en artikel av Elizabeth Drew i NY Review of Books (10/5): "They [the dem] want to bring an end to the war in Iraq without being held responsible for how it ends. A key Democratic strategist told me: "We don´t want to own this war. IT´s Bush war, and we want him to keep owning it."
Det är Vietnam som spökar. Det var demokraternas krig – och det krossade partiet för decennier. Irak är republikanernas krig – och dom närmar sig panikbranten, bara några meter till så...
Det kan verka cyniskt. Men är strategiskt rätt.
Ett tecken på partiets försiktiga strategi är att kraven inte alls är ordentligt tillbakadragande, utan omgruppering. De flesta ska hem, men många vara kvar för att jaga "al-Qaida", skydda amerikanska trupper och utbilda irakiska.
Men allt det där spelar ingen roll. Bush kommer lägga in veto.
Syftet är att a) skapa opinion, b) förbereda valet 08 och c) samla ihop och ena det egna partiet bakom skarpa skrivningar där Pelosi och Reid helt enkelt nu kan pressa in dom motvilliga i en partilinje.

Trist att Irak helt skymmer det demokraterna borde ta itu med i kongressen: ojämlikheten. Nya siffror från i mars visar att klassgapen nu vidgats till samma nivå som på 1920-talet. En undersökning visar att det faktiskt är skillnad vem som är president. Mellan 1948 och 2001 satt fem demokratiska och fem amerikanska presidenter. Under alla republikaner ökade ojämlikheten. Under fyra av fem demokrater minskade den. Jimmy Carter är det enda undantaget. Den avgörande skillnaden är makroekonomisk politik: under demokratiskt styre var tillväxten i genomsnitt 30% högre och arbetslösheten 30% mindre.
Viktigast i USA nu är att höja minimilönen och reformera arbetsrätten så anställda kan organisera sig utan att få sparken.

Rösten från Blacksburg

2007-04-19T22:14:00.000+02:00

Det kändes som att debatten om konsumism och superdyra handväskor fördes i ett ganska syrefattigt och stängt glasrum. Men så slog verkligheten plötsligt in. Oväntat och brutalt.

Jag ser Cho Seung-Huis självmordsvideo, inspelad i pausen mellan dödandet på Virginia Tech. Det är en amerikanisering av de martyrvideos som självmordsbombare i Mellanöstern brukar göra. Det är det ena som är intressant. Det andra är vad han säger. Först en massa om hur plågad han kände sig. Men sedan kommer inlägget i svensk konsumismdebatt, han tittar neråt ibland och läser från manus, lite upphetsad men påfallande cool med tanke på vad som händer:

"Did you want to inject as much misery in our lives as you can, just because you can? You had everything you wanted. Your Mercedes wasn´t enough, you brats, your golden necklaces weren´t enough, you snobs, your trust fund wasn´t enough, your vodka and cognac [...] You had everything."

Rösten når till Stureplan, till Biblioteksgatan och Östermalm. En påminnelse om nåt som är lätt att glömma.

Lågpriskonsumtionsångest

2007-04-17T22:02:00.000+02:00

Konsumtionsdebatten är i någon mening slätstruket flack om privat ångest. Jag känner igen mig i den uppladdade dubbelkänslan av upphetsning och tvivel när jag köpt nåt dyrt – senast en soffa och en ny kostym. Kanske mest för att det är ett sånt event att shoppa dyrt. Det är verkligen medelklassens ångest. Vi som sällan har råd. Men i varje fall har råd NÅNGÅNG. Men so what? Inte särskilt intressant, egentligen.
Det som saknas hos både Nina Björk och Sisela Lindblom är en skarpare politisering. Sisela kämpar i intervjuerna för att det ska politiseras. Men händer det?
Ja, om man säger att motstånd mot konsumtion är politik. Och så kan man klart säga. Men är det radikalt? Progressivt?
En uthålligare miljö med radikalt mindre konsumtion i rika länder? Säkert.
Men en rättvisare värld? Hm. Jag undrar. Jag bara ställer frågan. Vi köper kläder och prylar tillverkade i fattigare länder av lågavlönade arbetare. Vad händer om vi slutar shoppa? Drabbas dom rika? Dom fattiga?
Europa är en värld där hjulen snurrar för att vi konsumerar (inte längre för att vi producerar). För bara 50 år sedan var tillväxtens motor att det tillverkades stålbalkar. Nu att vi går till shoppinggallerian. Konsumtion ger tillväxt och tillväxt är förutsättning för fördelningspolitik – även på global nivå. Konsumtionsmotståndet känns helt enkelt oreflekterat. Eller rättare sagt: reflexartat, men kanske inte så relevant ur ett jämlikhets- och rättviseperspektiv.
Nej, jag fixar inte att ta debatten ett steg framåt. Bara frågor och en stark känsla att den snurrar åt fel håll. Berör den centrala huvudnerven i den globala ekonomin, i den postmoderna kapitalismen. Men slinter på grundfrågorna: rättvisa och jämlikhet. Det blir liksom bara privat moralism och privat ångest.
Och en annan sak: I vintras drabbades jag av akut konsumtionsångest. Inte för en extremdyr handväska. Men för att kläderna jag köpte som julklapp till mina föräldrar på Indiska och H&M var så chockerande billiga. Dom prislapparna har förföljt mig sedan dess. Det mest omoraliska av allt är låga priser – inte lyxpriser.

Demokratidödare

2007-04-15T21:15:00.000+02:00

Har varit bortrest och nergrävd i arbete (med ny Arena) och tappat bloggtempo. Men vaknade i dag. Bilderna från först Moskva och sedan Petersburg är oacceptabla. Först slår Putinmaskineriet undan benen för media och människorättsorganisationer, nu står den politiskt organiserade oppositionen – liberaler, kommunister, syndikalister, socialdemokrater – i tur. Stenhårda svartklädda kommandopoliser trummar på sina sköldar och trycker ner fredliga demonstranter. Inga stenkastare. Inga som tänder molotovs. Bara självständigt tänkande medborgare. Tyvärr deprimerande få.
Det som händer är parallell till alla de bilder som kablats ut från Zimbabwe senaste tiden. Ryssland är en potentiell stormakt. Zimbabwe är ett litet land. Men i de internationella tidningarna och magasinen jag läser och bläddrar i bevakas övergreppen i Zimbabwe mer noga än de i Ryssland. (Ja, det gäller även Arena).
Det som nu händer i Ryssland är dubbelt oroande. Jag är övertygad att mindre demokratiska eliter i andra delar av Europa och USA noga studerar hur Putin lyckas avskaffa demokratin utan stora protester. Alla verkar fortfarande tro att landet är demokratiskt. Det är maktens moderna trick. Det handlar inte om Putins personliga makt, utan att skapa en marknadsekonomi med skenbar demokrati, att formatera en matris för andra länder, ett system, en struktur större än bara Putin. Scary.
Jag väntar med spänning på Carl Bildts kommentarer. Mona Sahlins. Tony Blairs. Jag gissar att inga kommer. Scary.

Fackets nederlag

2007-04-03T19:07:00.000+02:00

Matchen om opinionen blev oavgjord i matchen Hotell- och Restaurangfacket mot Wild ´n Fresh och tusen högerlobbyister. I varje fall enligt en opinionsundersökning facket gjort. Det är ett mirakel.

Matchen om hur konflikten beskrevs i nyhetsjournalistiken förlorade däremot facket tvåsiffrigt. De gjorde rätt och hade argumenten. Men lyckades inte få reportrarna att fatta. Nu blev den bestående bilden en av överviktiga gubbar på jakt efter en ung driftig kvinna. Stridens verkliga bakläxa är fackförbundets skandalösa inkompetens när det gäller att bilda opinion och informera. Typiskt för många LO-förbund. Kanske alla. Det är ett missbruk av medlemmarnas pengar och förtroende. Svårt att förstå vad det beror på. Kanske arrogans, en överlägsen attityd, rädsla, okunskap och en falsk föreställning att journalister är fiender man inte kan lita på. Det är 2007 och fortfarande förstår inte facket att man kan vinna en strid med bara ord. Om man vet hur de ska användas.
Första gången jag fick info från facket var veckan efter att blockaden upphört. Då kom några tunna innehållslösa sidor från LO-distriktet på Västkusten.

Att opinionen ändå var delad i två jämna block säger mycket om det potentiellt starka stöd som finns för kollektivavtal, fackligt arbete och den svenska modellen.

Mångkulturåret

2007-04-03T08:15:00.000+02:00

Många har skrivit grinigt om Mångkulturåret. Var blev verksamheten, har de undrat. Men jag tror Yvonne Rock och de andra som jobbat med året varit smartare. De har inte satsat på stora manifestationer. De har valt att få igång samtal på instutionerna, i sammanhangen där konstnärer finns. Jag tror faktiskt det är ett år som kan leva vidare, eftersom det bidragit till att sätta högre fart och målmedvetenhet på en process som redan fanns.
I dag hålls en stor avslutningskonferens på Moderna Muséet. Jag ska medverka och hålla tal (!). Just det, ett gammeldags tal i talarstol. Du kan läsa det här om du vill.

Boken är här

2007-04-02T15:42:00.000+02:00

Nu är min nya bok "The Crazy Swede" på väg ut. Du kan läsa ett extra långt och ganska oredigerat kapitel ur boken på min hemsida. Det ligger där som ett slags bonusmaterial tillsammans med litterturlistan (som inte finns i boken).

Boken ser himla fin ut. Recensionsdag är 23 april men den kommer nog finnas ute i bokhandeln från nästa vecka eller så. Nervös? Klart. Mest för att jag hoppas att den ska sälja lite mer än mina tidigare.

I väntan på Newt

2007-04-02T08:24:00.000+02:00

I början av året fanns en hoppfull retorik i USA om kriget i Irak. Man satsade på ny strategi för att säka Bagdad och få ner våldet. Men våldet fortsätter. Siffrorna från mars har just kommit in. I helgen såg jag den turkiska actionfilmen "Vargarnas dal". Där spinns drömmar och myter om nationell renhet i norra Irak. Turkmenerna ska få sin revansch på kurder och araber. Landet faller sönder. Rensas etniskt. Får nya gränser i städer och landskap.

Och det påverkar även politiken i USA. Det är fascinerande och lite omskakande att se hur det republikanska partiet faller sönder. Bakerkommissionen var ett försök att få presidenten att underordna sig partiet – och därmed möjligen rädda det. Men Bush valde sin egen väg.

Nu är det hela presidentvalskampanjen som är på väg att kollapsa för republikanerna. John McCain har länge framstått som den givna kandidaten. Lite för liberal i moralfrågor för partihögern – men ändå acceptabel. Stenhård i Irakfrågan. Men nu rasar hans kampanj ihop. Det finns starka nätverk i partiet, till och med i hans hemstat, som motarbetar honom. Iställer har Rudy Giuliano seglat upp. Men hur sannolikt är det att partiets högerflank, de kristna aktivisterna, accepterar honom? Jag tror alla väntar på att en gammal kär politiker ska göra comeback: Newt Gingrich. Han ligger där och lurar, har börjat röra sig i media...

Republikanerna har i 20 år varit ett hårt centralstyrt disciplinerat parti. Helt annorlunda en demokraterna. Men nu håller inte längre centrum. Allt bara flyter. Och väntar på Newt mytomanen. Läget är egentligen osannolikt. Men det påminner om tillståndet i det demokratiska partiet när trycket från Vietnamkriget – som var demokraternas krig – blev för tungt att bära.

Historier från Bushland

2007-03-29T20:29:00.000+02:00

En av konsekvenserna av demokraternas nya majoritet i kongressen är att Bushårens korruption och maktmissbruk nu avtäcks. Först ut var en rapport om den groteska korruptionen i USA:s återuppbyggnadsprogram i Irak. Och nu växer skandalen kring de sju avskedade federala åklagarna.

Affären har verkat avskräckande krånglig när jag ögnat NY Times. Men i New Statesman finns nu en fin summering. Den är mer intressant än jag trodde. Landet har 93 federala åklagare som all är politiskt tillsatta av presidenten. Ny president - nya åklagare. Men Bush har nu kickat sju av sina. Helt uppenbarligen för att de gjort sitt jobb, och inte sprungit republikanernas intressen. Det ger otrevliga snapshots av maffiosopolitik. Allt ligger naket i e-mails som kongressen rotat fram. Spåren leder direkt till justitieministern Alberto Gonzales. Hans chief of staff Kyle Sampson har redan tvingats gå.

Carol Lam fick sparken för att hon med för stor energi utredde korruptionsaffärer runt republikanska politiker. "The real problem we have right now is with Carol Lam," skrev Sampson till Gonzales. Sen var hon borta. David Iglesias blev ombedd att undersöka om demokraterna fifflat med valresultat i New Mexico. Han hittade inget vägrade åtala - och fick sparken. Murkna historier med andra ord.

Artikeln i New Statesman nämner en undersökning från Illinois State University. Under åren 2001 - 2006, dvs åren med Bush, har bara 18 procent av de federala åklagarnas undersökningar av politiker berört republikaner. Resten var demokrater. Men det är ändå fler republikaner som blivit åtalade. Det säger en del om hur Bush, Cheney och Rove styr landet.

Det kommer att komma fram oändligt mycket mer sånt här via förhör, kommissioner, utskottsrapporter och annat kongressen initierat. Det gäller bara hålla ögonen öppna. Bushland är ett moraliskt och politiskt träsk.

The Darker Nations pt 2

2007-03-28T14:13:00.000+02:00

I Vijay Prashads "The Darker Nations", som jag skrev om i förra inlägget, hittade jag Samuel P Huntington. Men på oväntad plats. Det var Huntington som för några år sedan beskrev världen som en "civilisationernas kamp". Efter kalla kriget skulle konflikterna löpa längs fasta gränser mellan några få civilisationer. Hans senaste bok handlar om att invandring är ett hot mot amerikansk frihet. Men hos Prashad smyger han in tidigare, på 1960-talet, under den epok när tredje världen plågades av militärkupper. Redan då var han intellektuell eminens i Washingtons Foggy Bottom.

Från 1950-talet satsade USA på militären i tredje världens länder. Generalerna blev instrument i kalla krigets maktspel. USA stödde, med skiftande intensitet, kupper i rader av länder: Guatemala, Ecuador, Brasilien, Indonesien, Kambodja, Chile, etc. En del brutala. I Indonesien mördades mellan 100 000 och 2 miljoner kommunister efter kuppen 1965. Latinamerika blev kyrkogård för en hel generation.

Prashad beskriver de sammansatta processer som ledde till kuppraseriet. USA var en faktor och Huntington formulerade strategin. Redan 1959 beställde Pentagon en studie från tankesmedjan RAND där man arbetade fram tanken att militären var en effektiv byråkratisk maskin i fattiga länder, den bästa att garantera framsteg och modernisering. Samuel Huntington, då vid Harvard, tog vid och utvecklade idén om "militär modernisering". 1968 skrev han boken "Political Order in a Changing Society" där han ifrågasatte demokratins nytta i fattiga länder. Stabilitet krävde istället samlad politisk makt. Och vem var bättre utrustad att samla den än generalerna? Militärkupper skulle gynna framsteg, utveckling och ... demokrati. Huntington skrev sofistikerat och snyggt, i en miljö där hans idéer delades av många. I slutet väntar Kissinger, kuppen i Chile, terrorn i El Salvador. Men i utgångsläget var terrorn upplyst och motiverad av akademisk reflektion, av arbete i bibliotekets läsesal.

Det är märkligt hur mycket som känns välbekant här. Ord och begrepp har skiftat. Men efter 11 september är själva grundmönstret tillbaka – friheten ska försvaras med ofrihet. Men jag tänker också hur glömskan breder ut sig som stumma vita fläckar. Om man påminner om amerikanska övergrepp kallas man nu antiamerikan. Jag blir helt enkelt sugen på en bok om det amerikanska imperiet – om våldet skriven av nån som är mer intressant än Chomskys entoniga klocka.

The Darker Nations

2007-03-25T20:29:00.000+02:00

Söndag kväll. Hörde årets första rödhake på morgonen, i dimma. Läste sedan DN:s ledarsida. En lite rutinmässig men juste kritik av Kuba. Några farhågor över Venezuela. Men så halkar det i väg: "Vänstervågen böljar än en gång in över Latinamerika. Hur långt den når, hur många länder den sveper med sig, och hur mycket fattigdom och sargade demokratiska rättigheter den lämnar efter sig återstår att se."
Lite reality check, please.
Det var högerns diktaturer, som med stark uppbackning från Washington, förvandlade Latinamerika till bränd jord – inte socialdemokrati, socialism eller kommunism. Det var (ny)liberala regeringar som sedan misslyckades få fart på tillväxt och skapa ens ett uns rättvisa och samhällsgemenskap (ja, jag att vet att Chile komplicerar bilden). Deras tid ledde till korruption, stagnation och sönderfall. DN är nog ensamt om nostalgin.

Den som läst Lintons artikel i senaste Arena – "Scen för systemskifte" – eller läser hans blogg vet bättre. Demokrati, ekonomisk tillväxt och regionalt samarbete mår bättre med den palett av vänsterregeringar som vunnit val efter val.

Senaste veckorna har jag läst Vijay Prashads alldeles nya "The Darker Nations" (New Press) som är berättelsen om Tredje världen som politiskt projekt. Vid den legendariska konferensen i Bandung 1955 samlades politiska ledare från de nya avkoloniserade länderna i Syd. Man försökte hitta modeller för snabba framsteg, självtillit, nedrustning, oberoende och internationella institutioner för global rättvisa. Man tänkte ett stort språng. Tredje världen var som Tredje ståndet i den franska revolutionen.
Men förhoppningarna vände i besvikelse och så småningom misär. Prashads berättelse är både grym och sorglig. Egna misstag, oförmåga, motstånd från USA, Sovjet och Europa. 1979 hade det landat i skuldkris, kleptokratier och diktaturer av värsta sort (en del med stöd från USA, andra från Sovjet) och IMF:s katastrofala saneringsprogram.
Hans bok blir en modern globalhistoria sedd från Kairo, New Dehli, Jakarta och Arusha. Upplysande. Postkolonial teori omsatt till politisk historieskrivning.

Det som gör den oväntade politiska vändningen i Sydamerika så uppmuntrande är att den öppnar ett nytt kapitel. Tar vid där Prashad sätter punkt. Inte bara för Sydamerika utan som exempel för så många fler. Jag förstår inte att alla européer, från höger till vänster, kan uppskatta det. Obegripligt, faktiskt.

Pojken i Tripoli

2007-03-22T18:05:00.000+01:00

I går kom Hisham Matars omskrivna "Ingen i världen" (Forum) på svenska. Fick liten men fin recension i AB och i dag intervju i DN. Blir säkert mer om de här dramatiska traumatiska förvirrande sommarveckorna för nioåriga Suleiman i Tripoli 1979.

Solen bränner. En eftermiddag hämtas grannen av säkerhetspolisen. Suleiman tittar utan att förstå. Hans pappa försvinner. Mamma drar för sammetsgardinerna, stänger sovrumsdörren, köper förbjuden medicin på flaska och pendlar mellan närvaro och sjukdom. Dagarna är tysta. På teve erkänner folkfiender sina brott. Grannen avrättas i direktsändning. Hemmet sluter sig som en cell på psyket. Som ett koncentrat av hela landet. Telefonen ringer med underliga röster. Var är pappa? Ute på gatan sitter säkerhetspolisen i sin bil. I kupén luktar det otvättade strumpor och gamla cigg – manlighet, tänker Suleiman.

Tripoli är en grym stad och rättvisan ett tomt ord. Som bokvärlden, tänker jag. Hisham Matar får stor uppmärksamhet. kanske för att han gör entré genom engelska språket och nominering till Bookerpriset. I höstas översattes en hel våg nordafrikansk/arabisk litteratur till svenska. Det var romaner där varje sida brändes lika hett som sanden när Suleiman tar sig ner till Tripolis stränder. Men böckerna bara försvann. Några kort fina recensioner. Inget mer. Jag tänker mest på Maïsa Beys "De utsatta" (Tranan), Venus Khoury-Ghatas "Ett hus på randen till tårar" (Grates) och naturligtvis Nina Bouraouis "Förbjuden betraktelse" (Grates). Ja, kolla in allt som översatts av Bouraoui. Hon är den översatta litteraturens största hemlighet.

Läs "Ingen i världen" det är fin berättelse om en pojke. Men allra mest om det sega helvete hans mamma lever med. Hon är bakgrunden. Men romanens verkliga smärtpunkt. Men läs den som del i den här vågen av nordafrikansk-europeisk fiktion. De binds samman av våldet och vansinnet, av männens krig mot kvinnorna.
Problemet med Matars bok är att den är så sandpapprad att den smärta som berättelsen vilar på fått smärtstillande. Ytan är sval som på de flesta brittiska bestsellers med drag av förlagsfabrikat. De fransk-arabiska är mer oslipade, otillgängliga, vassa i kanterna som sprängsten och väldigt obekväma att läsa. I dom har inget läkt. Alla sår ligger öppna.

Irak fyra år

2007-03-20T14:50:00.000+01:00

Fichtelius intervjuer med Persson blev magplask. Duktig dokumentär. Han kunde gjort den lika bra utan att ens träffa Persson. Jag hade hoppats på en timma samtal, grovt redigerad från olika tillfällen. Frågor, svar. Med en estetik som var mer Big Brother än pensionärsdokumentär.

Tappade intresset och började istället fundera över vad dagens borgliga ledarsidor skulle skriva om Irakkriget på fyraårsdagen efter utbrottet. I morse blev jag glatt överraskad av DN:s skarpa och engagerade huvudledare. Kriget var fel från början och har blivit en katastrof. Irak är, med Kurdistan som viktigt undantag, ett förstört söndermanglat sönderslitet land. Och för USA är kriget ett nederlag av samma dimensioner som Vietnam. Nej, större.

Det är värre på Svenskans och Expressens ledarsidor. Dom skriver ingenting i dag. Det är lite pinsamt. Där argumenterade man för kriget. I namn av liberala friheter agerade de medlöpare. jag väntar fortfarande på att de ska skriva att de hade fel. I grunden fel. Inte bara att kriget gått åt helvete på grund av taskig amerikansk politik.

Jag har nån gång skrivit att den dag är inte långt borta när irakier i Bagdad känner nostalgi för Saddam Husseins tyranni. Den dagen är här nu.
Jag letar efter det där citat bland mina gamla artiklar. Hittar istället fyra jag skrev för Expressen 12/1 2005, 25/1 05, 30/1 05 och den sista 31/1 05. (Av någon anledning går det inte att länka direkt till alla artiklarna, för några hamnar ni på min hemsida och får leta efter de där de ligger i datumordning. Sorry för omvägen.) De skrevs inför det första fria valet till den församling som skulle skriva ny konstitution. Jag läser dom. Upptäcker att dom fortfarande håller. Den optimistiska tilltro till demokrati och politik höll inte, men den pessimistiska om totalt sönderfall har dess värre besannats. Jag minns också reaktionerna. PM Nilsson sa vid en lunch att han avskydde varenda rad i de tre första artiklarna. Dilsa Demirbag Sten skrev på annan plats i Expressen att artiklarna var "luftbubblor utan förankring i verkligheten" och att jag var "paranoid". Och i DN klämde Hans Bergström till med att jag skrev "löjligt pretentiöst" och att det var "tankesmörja" och politisk galenskap.
Tja, jag vill höra era röster nu när era politiska projekt i Irak gått åt helvete – återigen med kurderna som (än så länge) värmande undantag.
Det kanske är att förhäva sig och allmänt fånigt ego att älta gamla artiklar man skrivit, men en fyraårsdag handlar ändå om att titta bakåt, så det här får stå kvar.

Ser hon friläget?

2007-03-18T19:15:00.000+01:00

Jag lyssnade till Mona Sahlins tal i dag. Nån stor retoriker är hon inte. Men det finns nåt annat som är en enorm kontrast mot både Persson och Reinfeldt – engagemang.
Hennes uppdrag är svårt. Hon måste restaurera partiet, släppa fram nya röster och öppna hela apparaten. Men lika viktigt är att återge socialdemokraterna en politik: konkreta reformer, inte mysiga visioner utan ordentliga precisa förslag på hur livet kan bli bättre.
Jag tror inte det handlar om höger eller vänster, utan att återskapa den klassiska socialdemokratiska styrkan att kunna identifiera vanliga folks problem och sen hitta gemensamma lösningar som ökar den individuella friheten.

Partiet hon tar över är sargat. Men jag tror hon tajmar ett oväntat politiskt guldläge. Högern i hela Västeuropa har sträckt vapen inför välfärdsidén. Ingenstans trummas det om systemskifte. I Sverige säger moderaterna hela tiden att den svenska modellen ska försvaras. Vänstern har helt enkelt vunnit opinionsbildningen om välfärdspolitiken. Ingen som vill riva kan bli vald.
Nu är det alltså läge att sluta ligga på försvar och ta initiativet.
Ingen svensk socialdemokrat har haft bättre läge på 35 år. 1972 var året före oljekrisen. Efter den gick alla progressiva reformister på grund, och har sedan dess spelat försvar. Mona Sahlin har en chans att vända spelet. Ser hon det?

Upprorets röster

2007-03-16T09:52:00.000+01:00

I går kom Torun Börtz rapportbok om fattiga franska förorter (mest parisiska) och novemberupproret ut, Betongen brinner (Leopard). Jag trodde kultursidorna skulle ge den stort utrymme. Men där hade jag fel. Hennes bok är kanske inte tillräckligt "litterär". Nej, den faktiskt ganska antilitterär. Nämligen en klassisk rapportbok. Själv håller hon sig borta från sin text, som istället fylls av röster från dessa fattiga stadsdelar plus en och annan sociolog. Det är en nästan osannolik flod av människor som kommer till tals - kort och sällan med några längre berättelser, mer som snabba bilder tagna med mobilkamera.
Man får glömma sina önskemål om nåt slags mer sammanhållen politisk berättelse. Om man gör det och bara simmar ut bland rösterna – upprörda, eftertänksamma, bittra, kloka, angelägna – så får boken ändå stort värde. Ja, den blir omskakande.

Paris fattiga förorter är övergivna platser. Lämnad åt dess öde. Det visste vi ju. Men det är nog värre än många trott. Det handlar om fattigdom förstärkt av rasism. Disciplinerad av våld från polisen, myndigheterna och medias stereotypa berättelser. Våldet framstår lika närvarande som i de gamla kolonierna. Börtz rapport avslöjar en kollaps i det franska politiska systemet. Vänsterintellektuella fransmän markerar hela tiden mot "anglosaxisk mångkultur" (senast Pascal Bruckner i Expressen) samtidigt som deras egen modell faller handlöst. Det är helt naturligt att människor i Paris förorter bryter upp och flyttar över Kanalen till London – där får dom i varje fall jobb.

De röster Börtz fångar ger en komplex bild av novemberupproret. I motsats till de brittiska raskravallerna på 1980- och 90-talen saknades ett politiskt sammanhang. Den franska vänstern svek och stannade kvar i innerstan. Den brittiska aktiverades när Brixton och Handsworth brann. Vem minns inte alla aktiviströrelser typ Rock Against Racism?
Men novemberupproret var ändå politiskt. Det var den fattiga massan som rörde sig, som riste. Börtz slutsats är solklar: det var inte religion eller kulturkrockar som utlöste våldet: det var fattigdom, marginalisering, rasism och statens våld.

Förortens folk vill inte ha integration. Dom vill ha rättvisa, jämlikhet och respekt. Här finns massor av träffande citat: "Det är fransmännen som bör integrera sig i det land de själva skapat." - "Jag vill inte bli integrerad. Jag vill ha ett jobb." - "Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?" - "Jag känner inte hat mot de vita, det är inte det. Men det som jag inte längre står ut med är talet om att rasism beror på att folk inte känner varandra. Vänta lite, vi har varit här i 75 år nu, fransmännen ockuperade oss i 200 år, de kan inte längre säga att de inte känner oss araber."

Bokens konstlöshet gör att den blir rätt seg att läsa. Men innehållet, alla de här rösterna, är fantastiska att lyssna till. Det är en tyst planet mitt i välfärdens självgodhet som plötsligt får komma till tals. Tillsammans blir de ett självtänkande demonstrationståg som vandrar ut ur boksidorna och rakt över läsaren. På så vis är boken en liten bragd.

Positiv städbehandling

2007-03-12T11:26:00.000+01:00

Skriver kort debattinlägg på Sydsvenskan i dag om regeringens beslut att det är just städning och inte andra tjänster vi behöver. Intressant detaljstyrning av våra vardagsliv. Varför kan man inte sänka momsen på alla tjänster? Då kanske även de som arbetar med låga löner i samma sektor också kan få chansen till lite juste hjälp med det ena och andra. Läs här.

Svårt samtal

2007-03-11T19:24:00.000+01:00

I dag skriver Niklas Ekdal på DN:s ledarsida om "Det magiska ordet", alltså liberalism. Han tycker kritiken som kommer från både vänster och höger är jobbig. Underförstått – tja...nästan mer över än under egentligen – menar han att vi som inte är liberaler ska sluta oroa oss, kritisera och diskutera liberalismen. Jag tycker inte det är så smart inställning. Den påminner om den socialister och kommunister satte upp några år efter murens fall.

Anledningen att just liberalism diskuteras så mycket är enkel. Det är den klart dominerande ideologin. Inte bara i Sverige utan globalt. Liberalismen vann - konsekvensen är att den måste synas kritiskt. Och diskussion, kritik, granskning, dialog, samtal är väl kul? Har ett egenvärde? Särskilt i en liberal världsbild.

Problemet är att väldigt få liberaler verkar vilja ta en sån här diskussion, eller utvärdering av liberalismen. Allt för ofta slutar de med den banala, och inte särskilt intellektuellt hållbara, slutsatsen att allt som är bra, snällt och ökar friheten är liberalism.

Och i går efterlyste Daniel Sandström (Sydsvenskans kulturchef) en nyanserad debatt om liberalismen. Hans rubrik är symtomatisk: "Det knepiga ordet liberalism". Men drar också slutsatsen att den aldrig verkar bli annat än värdelös pajkastning mellan bombhöger och bombvänster. Han menar att det liberala uppdraget är på väg att glömmas bort. Det krävs alltså ett mer initierat samtal för att förnya.
Det är som att det hela tiden är på väg en ordentlig diskussion, men att den alltid ställs in eller får förhinder. Det behövs en hård självkritisk granskning inifrån liberalismen. Inte om nyliberala övertramp, utan om just den "goda" liberalismen. En diskussion där liberaler spelar huvudrollen, görs utifrån en oro att idéarvet stelnat i segerleende och där man kan se både det ljusa och mörka arvet, både frihetsgärningarna och skulden.
Förra året kom Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens bok om den svenska välfärdsstaten. Det var en enormt spännande inledning på en sådan diskussion. Många socialdemokrater och vänsterintellektuella läste och började prata intensivt om deras slutsatser. Men bland liberaler var det ganska tyst. Varför det?
I höstas kom så Fronesis mäktiga temanummer om liberalism. Bidrag från både socialdemokrater, socialister och liberaler. Men var det några liberala kultur- och ledarskribenter som kommenterade eller hakade på?
I våras försökte jag provocera fram en debatt på Expressens kultursida om liberalismens skuld. Det föll platt.
Det är ingen överdrift att Al Gores film också ställer frågor om just liberalism och marknad. Där har det faktiskt börjat lossna ett självkritiskt samtal.
Det verkar svårt. Men jag vill läsa en sån diskussion. Kan inte Ekdal och Sandström dra igång? Jag tror europeisk liberalism behöver den. Och vi andra som lever med deras idéer behöver den också. För 15 år sedan hade socialdemokratin akuta idéproblem. Är liberalerna på väg in i ett liknande läge?

The Corner

2007-03-10T17:53:00.000+01:00

The Corner är äntligen en ny amerikansk teveserie att hänga upp livet på. Det var länge sen det kom nåt nytt som verkligen kändes BRA på det där sättet att man faktiskt inte sett nåt liknande. Fredag kväll, samma tid som Vita huset lämnade tomt. Påminner om The Wire och på samma plats: Baltimores saggiga slum och drogkvartar. Men ingen polisintrig alls. Avsnittet i går var som en snygg novell: början och slut som bara var ett utsnitt ur en heroinberoende mammas liv. Dokumentär karaktär. Skarpare i konturen än förra Wiresäsongen. Avsnittet/novellen inleddes med dokuintervju med mamman, sen började spelet, och så stängdes det med en ny intervju, nu med en polis som växt upp i stadsdelen. Miss inte nästa fredag.

Vill veta mer

2007-03-08T14:49:00.000+01:00

Ryssland, var är Ryssland? Såg Rapport i går kväll. Långt inslag om nån fånig utbildning i Moskva där unga kvinnor lär sig förföra män. Vad är det för nyhetsjournalistik? Det bara förstärker stereotypen att ryssar är reaktionära barbarer. När såg jag ett genomarbetat inslag på Rapport om demokratistriderna i samma land? Kan inte minnas nåt.

Att jag tände snett i går beror säkert på att jag läst Amanda Lövkvists enkla men ambitiösa reportagebok om den ryska demokratioppositionen – I väntan på Lenins begravning, utgiven av den liberala utrikespolitiska tankesmedjan Silc. Fokus är på det lilla liberala partiet Jabloko, men hon möter också unga människor från andra partier och rörelser. Putin har tagit strypgrepp på den politiska friheten. Fria val inskränks. Oppositionen trycks bort ur offentligheten, skräms, terras och mördas. Ett kapitel heter "På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner". Exakt vad boken handlar om.

Det som gör mig upprörd är att jag vet så lite. Svenska nyhetsmedier har lagt Ryssland i selektiv medieskugga. Massor om gasledningar och toppmöten. En hel del svepande omdömen om demokratins krympande arena. Men aldrig den typen av exakta uppgifter eller oppositionella röster som i Amanda Lövkvists bok.

Jag kan tänka på mig själv och Arena. Och jag fattar vad som skulle hänt om vi var en rysk tidning. Det hade varit hot och nedläggning för länge sen. Hög tid att veta mer. Ytliga reportage om udda fenomen är det sista vi behöver från Moskva. Det är inte ryssar som är barbarer, det är ofriheten som är barbarisk.

Inget upprop för mig

2007-03-07T09:11:00.000+01:00

Jag har inte skrivit på uppropet att Sverige ska lämna ISAF-styrkan i Afghanistan. Och jag tänker inte göra det. Inte nu. Men uppropet har startat en viktig diskussion, som förs mest på SVD:s debattsida.
USA för krig i Afghanistan. Som vanligt med katastrofala följder. För tusende gången citerar jag Hannah Arendt om att det inte kommer makt ur en gevärspipa – bara sönderfall. Om nåt ska lämna landet är det den USA-ledda militäralliansen OEF. Dom har gjort mer skada än nytta. Jag fattar inte varför uppropet riktas mot ISAF och inte OEF/USA.
Det måste återigen dras en skarp gräns mellan ISAF, som inte ska ägna sig åt maskulina krigsövningar, och losergängen i amerikanska armén. Att Sverige ens funderar på att skicka JAS Gripen till Afghanistan är politisk härdsmälta.
ISAF ska vara kvar, Sverige vara kvar så länge det går och styrkan gör nytta. Biståndet måste dessutom öka.
Den klart bästa artikeln i debatten har skrivits av Frida Blom från Svenska freds och Bengt Kristiansson, gensekr i Sv Afghanistankommittén. Läs här.

Molly

2007-03-06T13:03:00.000+01:00

Molly, Molly... Jag läste på pendeltåget i går kväll att Molly Ivins avlidit i cancer, bara 62 år gammal och alldeles för tidigt. Jag kommer sakna hennes varma sarkasmer. Molly är inte så känd i Sverige. Men hon var en av den amerikanska vänsterns bästa, skarpaste och roligaste skribenter. Hennes kolumner publicerades i många morgontidningar, bland annat den i Chapel Hill/Durham där jag bott under några perioder. Varje morgon hon var publicerad kändes som en bra morgon i ett land utan sans.

Jag vet inte hur många böcker hon hann med. Många. Jag har tre framför mig nu. En av titlarna säger allt om amerikansk politik: "You Got to Dance with Them What Brung You". Man måste ställa upp för den som betalar. What? Ska det inte vara That? Antar att det är nån Texas-specialare. Molly skrev från Texas. Hennes texter var alltid mycket Texas: språket, perspektivet, humorn, kommentarerna om de sanslösa lokalpolitikerna – korruption och knäppighet är bara förord till texaspolitiken.

Molly var populist. Hon var damned proud över det. I USA är populism den folkliga radikala traditionen, med helt andra innebörder än ordet har i Europa. Det var dessutom just i Texas dammiga bondhålor begreppet föddes som radikal folkrörelse på 1870-talet. Den svepte fram som en präriebrand, dog ut, men lever kvar som underström.

Så sorgligt att hon lämnat oss just nu. Precis när demokraterna vunnit kongressen och ett koppel nya populister valts in. Det var ju det populistiska budskapet som demokraterna vann på i höstas: fackliga rättigheter, höjd minimilön, sjukförsäkring och lite häslosam antielitistisk svada. Precis det som alltid var kärnan i hennes texter.

Här ligger också hennes två böcker om hemmapolitikern George W Bush. Först "Shrub - The Short but Happy Political Life of George W Bush" om hans tid som guvernör i Texas. Och så "Bushwacked" från 2005, där man bland annat får veta hur Carl Bildt höll utrikespolitisk kurs för Bush tidigt 1999.

Jag har alltid velat åka till Austin för att äta lunch med Molly. Det blev aldrig.
I nya The Nation ser jag en minnesruta med ett fint gammalt Mollycitat om nån lokal politiker: "He´s so mean he wouldn´t spit in your ear if your brains were on fire." Så skrev hon.

Fanons återkomst

2007-03-02T11:40:00.000+01:00

Före jul arrangerade Arena ett succéseminarium om Frantz Fanon. I dag finns "Jordens fördömda", hans viktigaste och mest kontroversiella bok, ute i nyutgåva. Läs min artikel här om Fanon och boken i gårdagens Sydsvenskan.
I går kväll ledde jag ett seminarium om politik och socialtjänst i Landskrona. Intressant stad att besöka. Riktig svensk hot spot.
Hur många gånger har jag inte läst och hört att man inte längre kan gå genom den stan på kvällarna utan att bli hotad eller nerslagen av vilda svartskallegäng som drar omkring. Jag tog en promenad vid niotiden. Och jag överlevde.

Kairo, pt3

2007-03-01T08:42:00.000+01:00

På arabiska heter bloggare mudawena. Det har också börjat bli synonymt för opposition mot Mubaraks hänsynslösa polisstat. Ännu är bloggarna få i Egypten, runt 3000 och de flesta skriver inte politik. Egypten är långt från Irans 500 000 - 700 000 bloggare. Men effekten är den samma och antalet växer: från 300 till 3000 på ett år, trots myndigheternas försök att pressa tillbaka och sabotera.

Förra året insåg hela Egypten bloggens potential. En bloggare fick tag på en kort filmsnutt där en busschaufför misshandlades svårt av polisen. Han la upp den på bloggen. För första gången blev polisstatens repression en offentlig sak ingen kunde tysta. De skyldiga poliserna ställdes inför rätta i december. Sedan följde plötsligt fler liknande filmer av tortyr i egyptiska fängelser på andra bloggar. Abu Ghraib-stil. Poliser har helt enkelt filmat tortyroffer för att skryta inför kollegor. Nu på allas datorskärmar.

Det här är en ung up to date-opposition som inte fanns på konferensen i Kairo. Som de äldre männen aldrig nämnde. Men som jag mycket hellre hade träffat. Den reellt existerande vänstern, så att säga. Den demokratiska vänstern. I ett nummer av The Nation (19/2 07) hittade jag en intressant artikel när jag kom hem.

De politiska bloggarna är ofta kopplade till Kifaya - en ny gatusmart demokratirörelse i Kairo. De tipsar om protester och demonstrationer. Men är också länk till de nya midstreammedierna som al-Jazeera och de små, plågade men ihärdigt oppositionella tidningarna i Egypten.

Blogg plus kamera i mobilen är en mardröm för diktaturer. Och bloggarna i Egypten skriver om typiska bloggfrågor. De bevakar minoriteters rättigheter, rapporterar polisbrutalitet, blir frihetsrum för kvinnor, bögar och flator. Men repressionen slår hårt. Just nu är minst en bloggare fängslad, ännu utan rättegång, nämligen Abdul Kareem Nabeil Suleiman (med bloggnamn Kareem Amer) för sin kritik av det ultrakonservativa al-Azharuniversitetet. Kända egyptiska bloggare är (enligt The Nation) Demagh MAK, Wael Abbas och på omraneya.net hittar man tydligen en massa egyptiska bloggare - alla på arabiska, antar jag.

Den vänstern är den verkliga politiska världen. Den jag mötte i Kairo tillhörde dessvärre en som lämnat allt det där bakom sig för att vårda sina egna förlorade strider.

Kairo, pt 2

2007-02-28T10:15:00.000+01:00

Konferensen i Kairo anordnades av Arab & African Research Center. En organisation, eller ett nätverk, som leds av vänsterekonomen Samir Amin. Vi var femtio deltagare från Egypten, andra arabiska länder och några européer som skulle prata relationen mellan vänstern i Europa och arabvärlden. Det var många långa utläggningar om världsläget och USA-imperialismen och Globaliseringens fasor. Särskilt från de arabiska deltagarna. De flesta tillhörde den generation som identifierade sig med den arabiska nationalismen. Men nu blåst helt lost i den moderna världen.

Det är lätt att skriva sarkastiskt och giftigt om den här gruppen herrar - många tidigare aktiva i olika kommunistpartier. Men jag tycker mest de är sorgliga gestalter, som hämtade ur en pjäs av Tjechov. Jag har mött generationen förut i olika arabiska städer, på hotell och caféer. Dom kan hålla storslagna utläggningar om världsläget. Men inte säga ett dyft om konkret lokal politik. Det blir tröttande i längden. Tänk er tre dagar simultantolkade utfall mot USA-imperialistisk globalism utan en enda idé vad som kan göras politiskt. Inget om de egna politiska projektens misslyckande. Jag tänker på dem som alla de stora nederlagens tempelriddare.

Men det fanns naturligtvis undantag. Några yngre akademiker från Turkiet och Förenade Arabemiraten fräste till sist ifrån. Medan européerna såg allt mer utmattade ut. Och visst är det häftigt att under några dagar möta akademiker och intellektuella från Khartoum, Tunis, Kairo, Beirut, Damaskus och andra städer.

Samir Amin var den naturliga mittpunkten. Oerhört vänlig och sympatisk. Men med politiska idéer som inte alltid känns så toppenintressant. Själv hamnade jag i meningsutbyte med honom efter ett inlägg han haft om demokrati. Då ordnade han så jag fick hålla en diskussionsinledning på konferensens sista panel. Äntligen blev det lite snack om bristen på arabiska demokrati. Det verkade jobbigt för tempelriddarna. Men de yngre vaknade till liv.

Man måste kunna ställa frågan varför Latinamerika demokratiserats och gått till vänster. Medan arabvärlden gått till höger och djupare in i diktaturträsken. Men den frågan har varken Amin eller resten av de äldre herrarna något svar. Deras vänster verkar måttligt intresserad. Men det finns ju en annan yngre demokrativänster i Kairo - tyvärr inte närvarande.

Kairo i mörker

2007-02-26T15:26:00.000+01:00

Att komma till en riktig världsstad är alltid lika omtumlande. Det som att bada i människokroppar. Kairo är så. 16 miljoner invånare. Hela stan ser ut att leva på övertid, på väg att falla samman, och ändå fungerar allt. Kom hem i natt. Var bara där tre dagar, på en konferens arrangerad av Samir Amin om förhållandet mellan Europa och arabvärlden.

Kairo ska nog ses i mörker. Då dammet, sprickorna i de fallfärdiga husen, de sönderkörda gatorna och slitna människorna inte är lika uppenbara. Hela stan verkar tycka det. Med mörkret går den in i ett annat liv. Vänligare. Upplyst av miljontals lampor i olika färger. Då kan man ännu drömma om en tid när den var stor och präglades av optimism. Samir Amin är präglad av den tiden. Nasser, Arabförbundet, Bandungkonferensen, panafrikanismen, den arabiska nationalismen och socialismen. Vi åker buss genom staden och han berättar om att när han växte upp hade den en miljon invånare. Inne på den fint nyrenoverade krogen Riche hänger fotografier på kända gestalter från den eran: musiker, författare, skådespelare, det var en epok när Kairo var en av världens filmcentrum. Männen flockades utanför de stora biograferna, när musikavsnitten kom sprang alla in för att lyssna.

Att åka taxi genom mörkret, de ändlösa människomassorna, över Nilen och flodens små öar, bort mot Giza har en känsla av magi. Det är märkligt hur vissa städer laddas av magi - andra inte. Nu är Kairo i dagsljus en nergången stad, plågad av en auktoritär regim och IMF:s och andras krav på avregleringar och anpassningar. I Sydamerikas städer har reaktionen kommit och de nyliberala recepten lagts i arkivskåpen. Men Kairo, Egypten, hela Mellanöstern är kvar. Hårt pressade av USA:s Krig mot terrorismen och krav global maktdominans. På hotellrummets teve ser jag Dick Cheney ännu en gång hota med krig mot Iran.

Ska försöka hinna återkomma i morron om själva konferensen. Men kanske dröjer några dagar, massor att göra nu med att redigera nya Arena.

Så här ser den ut

2007-02-19T15:15:00.000+01:00

I månadsskiftet mellan april och maj kommer min nya bok. Så här ser omslaget ut.

Och så här låter baksidestexten:
"Vad är det som fascinerar oss med den ensamme mannen på en öde ö? Vad är det som i århundraden lockat tusentals män att ge sig ut på äventyr i jakt på det äkta och oförstörda?
Anders Svedlund blev 1971 känd för ett ögonblick efter att ha rott från Australien till Madagaskar över Indiska oceanen. Han var föräldralös sedan tio års ålder och hade ett havererat äktenskap bakom sig. Hans roddbåt "Roslagen" blev hans öde ö.
Per Wirtén tecknar här ett personligt porträtt av en ensam man på pilgrimsresa mot sitt ursprungliga jag. "The Crazy Swede" är också berättelsen om fantasierna kring den starke individen som den gestaltats genom odödliga äventyrare från Robinson Crusoe till Thor Heyerdahl. I vår tid bleknar denna individ bort. Han försvinner bortom horisonten."

Och här är ett citat ur boken, som ligger på ena innerfliken:
"Ensamheten var starkast under nätterna. Det var då rädslan smög sig på. De stora vågorna, som ofta kom ensamma och utan förvarning, kunde vara fasansfulla. Båten slogs varje gång undan som av en örfil från en jättegestalt. Den kastades bakåt och vreds minst ett kvarts varv, innan vågen lika hastigt försvann. Det gällde därför att alltid vara på sin vakt för havets ljudskiftningar. Ljudet från annalkande jättevågor var lätt att känna igen. Det öronbedövande braket var mest skräckinjagande när han halvlåg i den trånga akterkajutan, inlindad i sovsäcken och med huvudet på en reprulle med bara några decimeter till kajutans tak. Under honom var tusentals meter av svart mörker. Och runtomkring honom havets ödemarker. En del framrusande vågor beskrev han senare som "fräsande rovdjur". Det var som att sova på en savann där marken alltid rörde sig."

Sexköpsdebatten

2007-02-15T16:15:00.000+01:00

Häng med i debatten om prostitution och den svenska sexköpslagen. Den började i Arena (3/06) när Susanne Dodillet skrev om tysk lagstiftning där prostitutionen legaliserats av samma partier som stod bakom sexköpslagen i Sverige. I nr 5/06 riktade Petra Östergren ett hårt angrepp mot den svenska vänsterns och feminismens sätt att se på frågan. Sedan kom hennes bok "Porr, horor och feminister". Det blev en hel del artiklar i dagstidningarna, många skarpt kritiska till hennes bok.

I nya Kvinnovetenskaplig Tidskrift (4/06) fortsätter diskussionerna med tre mycket bra texter. Hanna Olsson tecknar en politisk bakgrund till sexköpslagen. Hon var ju huvudsekreterare i den berömda Prostitutionsutredningen som tillsattes 1977. Den moderata enmansutredaren ville inte offentliggöra de delar av utredningen som sedan skapade debatt, de där prostitutionen beskrevs genom intervjuer. De delarna stencilerades upp och spreds ändå.
Susanne Dodillet följer upp artikeln i Arena med en jämförelse av de idétraditioner som kan förklara varför tysk och svensk vänster gått diametralt motsatt väg i frågan.
Och så avslutas numret med en kort text av den italienska forskaren Daniela Danna som undersökt svensk lagstiftning, först med beundran men sedan allt mer kritiskt och nu har hon landet i slutsatsen att sexköpslagen vilar på felaktig grund.

De här texterna finns inte på nätet. Och tidningens hemsidor är en mess. Till nästa nummer ska den byta namn till Tidskrift för Genusvetenskap www.tgv.mah.se. Men den hemsidan är ännu inte öppen. Den gamla finns på www.tegeve.se. Där kan man i varje fall beställa. Gör det, för det här numret är klart läsvärt från pärm till pärm!

Utrikes utan politik

2007-02-14T18:47:00.000+01:00

Jag har läst Carl Bildts utrikespolitiska deklaration. Den är blek som en tulpanstjälk. Det känns som att regeringen abdikerat från utrikespolitiken. Texten är förbryllande fri från politik. Inga konkret förslag om de stora brännande konflikter hela världen talar om: USA:s uppladdning runt Iran, kriget i Irak, Palestinakonflikten. Och inget om USA:s övergrepp i skuggan av kriget mot terrorismen, inget om hur EU ska se ut eller vilka principer som ska gälla för fortsatt utvidgning. Hela världen diskuterar. Men Sveriges regering har ingen åsikt, ingen politik. Det enda Bildt bidrar med är att fred och försoning är bra.

Samtidigt tittade jag i socialdemokraternas alternativa deklaration. Vilken skillnad! Mycket saknas där också. Men där finns ju politiken, idéerna, förslagen och den kritiska hållningen.
Darfur är symptomatiskt. Bildt pläderar för fred, frihet, försoning, förhandlingar och allt annat fint - som en söndagsskolmagister eller Alf Svensson vid kaffet. SAP brännmärker istället folkmordet, föreslår att regimen i Khartoum ska dras inför den internationella brottsmålsdomstolen och diskuterar embargo mot de oljebolag som är verksamma i Sudan.

Jag träffade PM Nilsson i Studio Ett för att diskutera den försvunna utrikespolitiken. Jag tror PM har rätt när han säger att Bildt lever kvar i 1990-talet och inte uppdaterat sig. Han tror fortfarande att de stora striderna är att Sverige ska med i EU och bejaka globaliseringen. Dags att vakna. Det är andra frågor som gäller nu (som t ex USA:s globala maktambitioner). Men det har Bildt inte hängt med på. Tiden har passerat honom. Och det är nu så uppenbart att det blivit pinsamt.

I debatten skämtade Urban Ahlin (s) om att Bildt var äldre. Han fattade säkert inte hur rätt han hade. Samma sak när Birgitta Ohlsson (fp) gick upp och fräste loss med sin vrede över tillståndet i världen. Den vreden, den kritiken, den viljan att förändra ligger bortom utrikesministerns världsbild.

Regeringens svaga punkt är Bildt. Inte bara för hans sliriga syn på etik och näringslivskontakter. Utan mest för hans brist på politik.

Skotsk separation

2007-02-12T08:12:00.000+01:00

I sommar blir det ett par semesterveckor i Skottland. Vi har precis tömt våra bankkonton och bokat hus på västkusten. Intressant tid för just Skottland. I maj är det val till det skotska parlamentet. Det verkar bli framgång för nationalistpartiet SNP.

Bekanta från London som besökt Sverige under vintern har upprymt förklarat att när vi åker dit på semester kan Skottland redan förklarat sitt oberoende från Storbritannien. Kanske redan bestämt att de vill in i eurosamarbetet.
Så snabbt går det nog inte. SNP bildar förmodligen koalition med liberalerna som är mer försiktiga. Egentligt stöd har de bara från De gröna. Men nåt händer. Det mest förvånande är att en majoritet av Englands befolkning (59%) tycker det är bra om Storbritannien delas i två och Skottland försvinner.

Jag brukar inte gilla nationella separatister. Men det som är intressant med utvecklingen i Skottland är hur ointressant nationalism blivit i Europa. En av kontinentens värsta ideologier har väldigt snabbt svalnat. Om Skottland varit på väg mot självständighetsförklaring för 30 år sedan - tänk punk, Thatcher och Falklandskriget - hade hela Europa skakats av krisstämning. Stirriga folkmassor hade samlats på båda sidor gränsen. Nationalistiska demagoger hållt brandtal och hela ön satts i brand.
Nu sker det mer förstrött. Stämningen är lätt road och de flesta mer nyfikna än oroade. Är det ens nationalism som driver fram självständighet? Eller är det såren och minnena efter Thatcheråren, trötthet på ett London som driver krig i Irak, att Edinburgh tänker sig en annan politik (läs: mer vänster) än vad London gör?

Det första tecknet på att den gamla nationalismen tappat greppet var när Tjeckoslovakien delades i två. Med en oerhört nationalistisk regering i Slovakien befarade många konflikt. Men tjeckerna sa bara hej då, och inget mer.

Jag menar inte att nationalismen försvunnit från Europa. Men att den svalnat, tappat sin religiösa prägel och blivit rätt pragmatisk, en praktiskt fråga att lösa och hantera i likhet med tusen andra problem.

Att skriva optimistiskt samtidigt som delar av gamla Jugoslavien fortfarande är nära krig (Kosovo) är kanske vansinnigt. Men jag kan ändå inte låta bli. Nåt har hänt. Kanske att Europatanken och Unionen ändå förändrat kontinenten på ett djupare sätt än vi tänker.

Grå himmel

2007-02-08T13:11:00.000+01:00

Så här börjar Barbara Ehrenreich en artikel i nya Harper´s Magazine: "I hate hope. It was hammered into me constantly a few years ago when I was being treated for breast cancer: Think positively! Don´t lose hope! [...] Hope? What about a cure?"

Senaste dagarna har jag läst Ben Watts bok "Patient" (Modernista) på ett sätt som jag sällan läser böcker. Den har gripit tag på ett oförklarligt sett. En mycket enkel bok om hans svåra och dramatiska sjukdom under en sommar. Detaljerat beskrivet med kateter och dropp och operationer och narkos – och smärtan, chocken att vara nära slutet bara 29 år gammal. Han tunntarm ruttnar bort och det tar veckor innan läkarna förstår vad som händer.
Ämnet är upplagt för melodramatik och tårar. Men Ben Watt skriver mjukt och sakligt. Jag tänker: så här är det och det kan hända mig.
Jag har inte kunnat släppa boken. Att läsa är som att krypa ner i en håla där man ligger ihopkurad med bara författarens röst. Och hans kropp för det är en extremt kroppslig text full av hud, piss, spyor, galla, blod, tarmar, hål i magen.

Ben Watt var nog den första utländska musikern jag intervjuade när jag jobbade på Schlager (på telefon och min engelska var hopplös). Han hade träffat Tracy Thorn, men jag tror inte Everything But the Girl ännu fått fart. Jag minns när jag läser. Jag lyssnade på hans skivor ända från debuten. Tracy´s också. Kanske är det därför jag blir så berörd. Han är fyra år yngre än jag.

Jag varvar Ben Watt med Martina Lowdens långa "Allt" (också Modernista). Den är också sorglig, mitt i språkfyrverkerierna som känns som en mask för att dölja en oförmåga att verkligen tala, verkligen skriva.

Det är dystert.

Ehrenreich slutar så här. "To be hope-free is to acknowledge the lion in the tall grass, the tumor in the CAT scan, and to plan one´s moves accordingly."

Slut på sallad

2007-02-07T12:55:00.000+01:00

I går gav ägaren till den berömda salladsbaren i Göteborg upp. Det hade varit bättre om hon skrivit på kollektivavtalet. I dag följer Dagens Nyheters ledarsida upp med en förväntad drapa om att fackföreningsrörelsens förmåga att ta strid om avtalen behöver begränsas. Så klart. Jag hör på tidningskrönikan att en moderat tidning i Norrland, missade vilken, liknar striden vid våldtäkt där kostymklädda farbröder från facken jagar unga flickor i salladsbarer. Vilket hat!

Kontentan i högerkritiken är att småföretag med mindre än tio anställda ska undantas arbetsrätten. Rätt drastiskt. Men kritikerna tänker inte långt. Då kommer avtalen ersättas med detaljerade lagregleringar, som i många andra länder. Är det bättre? Då försvinner den unika flexibilitet den svenska modellen erbjuder. Med avtal kan ju allt förhandlas.

Med lagregler skulle tjejen i Göteborg inte mött blockadvakter som delade ut flygblad. Hon skulle iställets släpats till domstol. Idén om en offentlig politisk arena för kraftmätningen mellan löntagare och företagare skulle ersatts med advokater och åklagare. Ungefär som i USA.

Ett annat argument för kollektivavtalen är naturligtvis rättvis konkurrens. Ingen ska kunna smita ner sina kostnader. Konstigt att inga borgliga ledarsidor tänker så långt. Heder åt Mats Hulth, vd för arbetsgivarsidan, som i dag påpekar just det.

Det är inte stormkul att försvara blockader mot små företag. Men den här gången hade ju fackförbundet rätt.

Iran? Never.

2007-02-05T18:31:00.000+01:00

USA:s uppladdning mot Iran känns surrealistisk. Landet har förlorat i Irak, är politiskt avklädda och utan idé om var de ska ta vägen.

Samtidigt som nyhetsnotiserna tickat in har jag läst en lång redogörelse för de diplomatiska förvecklingarna runt Irans kärnteknologiska ambitioner – anrikning av uran för kärnkraft eller kärnvapen, eller ingen anrikning alls - i den alltid läsvärda Middle East Report av Asli Ü Bali från Yale Law School. (MER är den överlägset bästa infokällan om Mellanöstern. Jag har säkert prenumererat i snart 20 år.) Det är en svindlande artikel, och svår att hänga med i genom alla turer hit och dit.

Det är tre parter inblandade. Iran, USA och EU-3 (dvs Frankrike, UK och Tyskland). Sedan ett halvt år även FN:s säkerhetsråd. Och i bakgrunden kommer regelbundna rapporter och rekommendationer från IAEA som övervakar att ickespridningsavtalet följs.

Påfallande i alla krångliga turer är att USA vid några avgörande tillfällen faktiskt gått in mellan EU-3 och Iran för att få samtalen att spåra ur. EU erkände Irans rätt att utveckla kärnkraft tidigt under förhandlingarna. Och när de sent på hösten 2004 såg ut att rulla rätt provocerade Colin Powell fram en ny konflikt. När IAEA försökt hålla dörrar öppna har USA dundrat på med sanktionskrav.

Det är som att Mahmoud Ahmadinejad och George W Bush trissar upp varandra, förenade av problem med sina väljare och förlorade mellanval.

USA har nu tvingat in FN:s säkerhetsråd i ett knepigt läge med krav (resolution 1696) på att Iran måste upphöra med anrikningen, oavsett vad uranet ska användas till, annars blir det sanktioner. Resolutionen kom i skuggan av Israels krig i Libanon. Problemet är att enligt ickespridningsavtalet har Iran rätt att anrika uran för kärnkraft så länge de låter IAEA genomföra sina inspektioner. Och IAEA har inte visat någon direkt entusiasm över USA:s aggressiva politik.

De som påpekar att rävsaxen påminner om den som gillrades inför Irakkriget har rätt. Det är därför deprimerande att EU-3 vek sig och lät USA få fram en sådan skarp resolution. Sanktioner känns inte särskilt smarta. De kommer knappast gynna demokratikrafter i Iran och inte lätta på konfliktläget. De är bara dåliga.

Jacques Chirac lär ha sagt att ett Iran med kärnvapen är att föredra före krig. I dag menar Dagens Nyheter på ledarsidan att han har så fel att han måste sagt fel. Men det är klart Chirac har rätt.

Risken är inte bara krig utan även att ickespridningsavtalet nu pajar ihop totalt. Ungefär som USA genom kriget i Irak fick alla förhoppningar (minns nån?) om en bättre reglerad internationell rättsordning att kollapsa.

Vad är det USA vill uppnå? Nån som fattar? Ett till svidande politiskt, diplomatiskt, militärt och i förlängningen ekonomiskt nederlag?

Om Bush lyckas provocera fram en militär konflikt så kommer han samtidigt utlösa en akut konstitutionell kris i USA.

Juveler? Välkommen in.

2007-01-30T14:28:00.000+01:00

Vid passkontrollen på flygplatser undviker jag kön med många sydasiater eller afrikaner. Eftersom jag vet att gränskontrollen kommer ägna dom en himla tid med frågor och kontroller. Det är Europas rasistiskt präglade mursystem. En liten detalj - synlig för alla.

För någon vecka sedan läste jag Gary Younges kolumn i the Guardian. Den här gången om just den där punkten vid muren. Younge är svart och fastnar ofta, trots att han är både väletablerad, journalist och säkert snygg. Han hade läst en rapport från brittiska inrikesministeriet om hur de buttra tjänstemännen i blått jobbar, vilka kriterier de använder för beslut att stoppa en resenär för extra frågor och kanske i slutändan säga: "Nej, du fär vända hem igen".
Den vill jag läsa, tänkte jag. Och tankade ner den från Home Office hemsida.

Gränskontrollörerna har kunskap och formella regler. Men mycket handlar om intuition och ett "sjätte sinne", berättar de i rapporten. De jagar fattiga. Men klass och ras glider samman vid muren.

Grönt för "snart well-dressed businessmen" och "American ladies who´ve got loades of jewellery on".
Rött om man ser "very impoverished" ut. Eller om man har vita stilettskor och kort kjol - kanske prostituerad. Då blir man stoppad för närmare undersökning. Andra i riskzonen är unga människor utan yrkesutbildning med låginkomstjobb.
Men, säger en officerare. En del trashankar är ju faktiskt välutbildade, t ex professorer.

Formellt ska ras eller etnicitet inte ha betydelse. Men undersökningen är avslöjande. För en svart person är risken att stoppas 17 gånger högre än för en vit från norra halvklotet. Ja, säger systemet, men länder med svarta invånare är ofta fattigare.
Vad händer då om man kollar svarta från rika länder? För en ickevit kanadensare är risken att stoppas 14 gånger högre än för en vit kanadensare, även efter justering för socio-ekomiskt läge.

Nästan 60 procent av de som stoppas skickas tillbaka. Ungefär lika för olika kategorier. Orsakerna är ganska luddiga: "oklara avsikter" och "ekonomiska förhållanden" (läs: fattig).

Jag undrar hur en undersökning på Arlanda skulle se ut. Säkert samma mönster. Det är Fästning Europa på mikronivå, vid själva gränsen.

Gary Younge skriver: "So the man most likely to steal your pension walks through without a word, while the one most likely to flip your burger or clean your house hugs the bottom of trains because legitimate means of entry are barred. So much for global citizenship."

Staden ligger i utkanten

2007-01-29T20:04:00.000+01:00

Stockholms mest urbana platser ligger utanför tullarna. Pröva den nya pendeltågstationen vid Årstaberg som exempel. Där möts järnvägar, vägar, långtradare, tvärbanan, industri- och lagerhusen på södra sidan och bostadshusen i Årsta. En av få platser där Stockholm känns större. Stureplan är däremot en plats som mest påminner om småstadstorget där alla känner alla och spatserar omkring för att kolla varandra. På Stureplan avslöjar sig Stockholm som en liten stad.

Men vad är egentligen urbant? De senaste veckorna har jag läst den nya pocketboken "När nyurbanismen kom till stan" (Pratminus förlag) av journalisten Elisabeth Klingberg. Genom att diskutera de nyurbanistiska idéerna (eller dogmerna) inom stadsplanering och arkitektur så vänder och vrider hon på vad ordet urban egentligen innebär. Det är en föredömligt skriven bok som förvandlar till synes opolitiska frågor till minerade politiska och filosofiska slagfält.

Det nyurbana vänder sig mot den modernistiska staden. Den jag gillar vid Årstaberg. istället vill man ha pastellfärgade gammeldags stadskärnor med småskalighet som ledord. Förorter - radhus (som jag bor i), villasprawl och miljonprogramshus - är det nyurbanas motsats. Det är som att rörelsen drivs av både en stadsromantik och en skräck för stadens oöverskådliga och brutala rörighet, för främlingskap och anonymitet.

Det finns en del bra tankar i det nyurbana myset. Som behovet av flerkärniga städer. Exakt det som Stockholm nu planerar för i regionplanen. De nya centrumbildningarna, punkterna för nya stadsbildningar i den stora metropolen (som Stockholm så gärna vill bli) ligger i förorterna. En i korridoren Flemingsberg - Kungens kurva - Skärholmen. Ungefär där jag bor. Det är där de stora politiska striderna om framtidens stad nu rasar. Inte inne Stockholms City. Stureplan var coolt på 1950-talet. Nu? Kolla in Flemingsberg, Kista, Skärholmen, Liljeholmen. Och stanna vid Årstaberg.

Där Fi brast

2007-01-28T21:01:00.000+01:00

Ursäkta. Jag har skött bloggskrivandet dåligt ett tag nu. Ska genast skärpa mig. Nya numret av Arena har tagit all tid. Mer tid än det brukar. Men nu är det på väg till trycket. Ska bara kolla omslaget i morgon. Blir bra nummer. Missa inte Jesús Alcalás come back i stor stil, jag tänker inte avslöja om vad. Ute 13 feb.

Har precis sett andra delen i dokumentären om Fi och tycker den var rätt bra. Mest för att den var så odramatisk. Det som blåstes upp av media blev vardag. Men den bekräftade den misstanke jag hela tiden hade under partiets väg till valnederlaget: att de saknade sakpolitik.

Visst knäcktes mycket entusiasm av mediadrevet. Men det jag ändå tror de föll på var avsaknaden av två eller tre sakpolitiska krav som kunde ge tillbaka energin och samla folk. Nu fanns inte ens ett enda som träffade rätt. Och i dokumentären finns faktiskt inga avsnitt där de diskuterar eller pratar om konkreta sakfrågor - precis som jag uppfattade Fi utifrån.

Egentligen ganska uppmuntrande att medborgarna vill ha sakfrågor inte bara attityd eller ideologisk profil eller pr-firmestajlad kampanjmaskineri. Socialdemokraternas valförlust handlar ju om exakt samma sak: brist på sakfrågor och konkreta reformförslag.

Men Fi har fortfarande ett uppdrag och en plats. Nu finns fyra år att hitta sakpolitiken.

Mona Sahlin at last

2007-01-18T20:02:00.000+01:00

Det blir nog bra med Mona Sahlin. Nu kanske man kan börja fundera på att rösta på socialdemokraterna igen. Det var länge sedan sist.
Hennes uppgift är tung. Hon måste rekonstruera ett helt parti:

1. Formulera en idé om vad EU ska bli som kan samla partiet och ge det lite mer övernationell energi.
2. Vidareutveckla det enda idéarvet från Persson: det s k Gröna folkhemmet. Ge det innehåll och spets.
3. Hon var första statsrådet i Sverige, kanske hela Europa, som började tala om strukturell rasdiskriminering. Tänk om det kunde smälta samman med ett kosmopolitiskt synsätt till politiskt reformprogram - inte bara luftiga idéer. (Jag undrar hur striden om amnesti, som inleddes med påskuppropet, hade utvecklats med Sahlin som statsminister.)
4. Hon måste formulera en socialdemokratisk näringspolitik, en som bl a funderar över hur man kan få små företag att vilja växa, skapa nya jobb och ser till att ägarna inte fortsätter falla för frestelsen att sälja till storbolag, ta pengarna och dra till Rivieran.
5. Hon måste hitta konkreta idéer om hur orättvisor och klassklyftor kan motverkas.
6. Hon måste uppdatera familjepolitiken. Livspusslet är en grundpelare i högerns nya ideologioffensiv. Det krävs kontring.
7. Hon måste få till ett ordentligt samarbete med mp och v med sikte på koalitionsregering.
8. Hon måste på område efter område få fram konkreta reformprogram - lär av alliansen - inför nästa val. Inte bara skryt om att sossarna är bäst.
9. Och kanske viktigast av allt: Sahlins uppgift blir att lyfta upp en ny generation socialdemokratiska politiker - dvs de som ska efterträda henne - av helt annan kaliber än de bleka typer Persson omgav sig med.

Inte lätt.
En del säger lite spydigt att hon är en övergångslösning. Det är mer korrekt att säga att hennes uppdrag är att leda en stor politisk övergång och sedan lägga grunden för nåt nytt. En övergångspolitiker. Lyckas hon är det stort.

Vem ska välja Mona?

2007-01-18T10:03:00.000+01:00

Det finns en massa kritik av hur valet av socialdemokraternas nya partiledare gått till. Jag tycker det är lite konstig kritik. har andra partiledare valts med mer av demokratisk debatt? Skriver så här i Sydsvenskan i dag:

Mona Sahlin blir vald som partiledare för att hon anses vara genuint demokratisk. Men samtidigt kritiseras hela vägen fram till valet vid extrakongressen i mars som mindre demokratisk, rentav ett enda långt mygel.
Sahlin har blivit valkommitténs förslag efter en lång process. Diskussionerna har hållits strikt innanför partiorganisationens stängda dörrar. Ingen utifrån har varit välkommen. Kandidater har vägts, sållats eller helt enkelt tackat nej. Starka nätverk och maktkretsar har tryckt på. Helt säkert har även vanliga medlemmar med uppdrag hemma i kommunen diskuterat och försökt komma till tals.
Det har säkert inte varit en radikaldemokratisk process. SAP är känt som ett centralstyrt parti och man kan utgå från att det i första hand är ombudsmän och kommunalråd som avgjort. Men jag förstår ändå inte kritiken.

Socialdemokraterna är trots allt ett parti och en politisk förening. Det måste vara principiellt riktigt att de försöker håller journalister och mediadebatt borta inför ett val som är helt deras eget, som egentligen inte angår andra än medlemmarna i själva föreningen. Man kan betrakta det som integritet.
Om diskussionerna skett för öppen ridå, på DN debatt och i tevesoffor med opinionsbildare och ledarskribenter, hade valet helt säkert blivit mindre demokratiskt. Jag tror man måste försöka hålla isär den politiska offentligheten och de politiska partiernas inre liv. Det är kanske omöjligt i praktiken – men inte fel som princip. För vem är det som ska välja partiledare: medborgarna eller medlemmarna?

Kritikerna hänvisar ofta till franska socialistpartiet som nyligen utsett sin presidentkandidat genom medlemsomröstning. Det har skapat en debatt som tydliggjort politiska skillnader. Där träffar kritiken rätt. Men man blandar samtidigt ihop olika roller: en president ska ha egen profil och vara ”sig själv först”, en partiledare är däremot i hög grad en skapare av konsensus.

När Göran Persson förklarade att han lämnade ordförandejobbet var efterträdaren oklar. Ingen visste. Läget var ovanligt öppet. Ändå blev det ingen skarp politisk debatt. Den enda fråga som verkligen delar socialdemokraterna är Europa. Men eftersom EU-skeptikerna inte förde fram någon kandidat uteblev striden. Sedan återstod en handfull personer i partiets huvudfåra. Försöken från bland annat Skåne att skapa konfrontation mellan höger och vänster föll i brist på relevans. Och just den bristen, känslan av politiskt tomrum, är själva arvet efter Göran Persson och ett gigantiskt problem för socialdemokraterna. Att de politiska grälen uteblev har alltså djupare förklaringar än själva valprocessen.

Om Mona Sahlin har ett specifikt mandat från partiet, en förväntan eller uppgift, så är det nog att försöka fylla det tomrum Persson skapade. Men inte med sin egen röst, utan med många andra röster. För att bygga ny grund krävs en demokratisk person. Det tror jag är slutsatsen efter en oglamorös process med mycket kaffe, långa möten och inga närvarande reportrar.

Huvudvärk

2007-01-16T16:28:00.000+01:00

Bush ska nu försöka sjösätta sin "nya" Irakpolitik, dvs mer av den gamla.
Men.
Läste i NYTimes i går att den irakiska statsapparaten är mot den.
Den amerikanska armén - generalerna - är mot den.
Kongressen, inklusive en växande grupp republikaner, är mot den.
En överväldigande amerikansk folkopinion är mot den.
Intressant läge.

Men läget är inte så enkelt för demokraterna. De vill säkert undvika att ta ansvar och kopplas till kriget. Irak är republikanernas krig. För att öka chanserna att vinna valet 2008 måste demokraterna se till att ansvaret för kriget ligger kvar på republikanernas planhalva.
De kommer säkert stå i skarp opposition till planen. Särskilt de som tänker ställa upp i striden att bli presidentkandidat. Men jag gissar att de till slut ändå beviljar Bush pengarna, just för att hindra att ansvaret glider över till demokraterna. Inte svårt att argumentera för det: soldaterna är antagligen redan på plats när kongressen röstar om pengarna.
Men det pris Bush tvingas betala för deras ja kommer säkert bli mycket högt: till exempel inget veto i stamcellsfrågan, inget motstånd mot höjd minimilön eller ny lagstiftning för att underlätta facklig organisering (med så kallad cardcheck-princip) och kanske att kongressen får tillbaka en del av den makt som efter 11/9 förts över till presidentämbetet.
Som sagt: intressant läge.

Hannah Arendt

2007-01-14T14:23:00.000+01:00

Nu kommer orkanen Per rullande. Sitter på Arena och måste nog hem innan den slår till. Har varit på konferens hela helgen, från fredag kväll till nu, om Hannah Arendt. Kunde ha blivit en väldigt bra konferens, men blev rätt blekt. Visst, många lysande föreläsningar av professorer och tungviktare från olika länder. Men som helhet ändå väldigt traditionellt – för att inte säga akademiskt konservativt.

I lördags hade jag en längre introartikel till Arendt i Expressen. Om du vill kan du läsa den här.

I morgon kommer en kort kommentar om själva konferensen i Expressen. Har just skickat i väg den. Men nu gäller det att hinna med pendeln till förorten innan allt kollapsar. Du kan läsa kommentaren här.

Israeliskt facit

2007-01-11T12:15:00.000+01:00

Under förra året dödade den israeliska armén 660 palestinier i de ockuperade områdena. En tredubbling från året innan.
Det kan vara värt att upprepa: en tredubbling.
Ganska precis hälften av de dödade deltog inte i några strider eller protester när de sköts.
Samma år dödade palestinier 23 israeler på de ockuperade områdena - 17 var civila. Det är den lägsta siffran under hela 2000-talet.
Det kan också vara värt att upprepa: den lägsta siffran.
Uppgifterna kommer från den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem.
Nu undrar jag två saker.
1. Har jag läst eller hört det här i någon svensk nyhetsmedia? Nej. Någon annan? Jag kanske har missat nåt.
2. Ändå fortsätter programledare i radio och tv att reflexmässigt upprepa frågor om israelisk säkerhet och palestinskterrorism. Varför gör dom det?

Men under 2006 har också strider mellan palestinier kostat minst 300 personer livet.
Det är inte bara i Irak en ockupation bryter sönder ett samhälle.

Imperiet krackelerar

2007-01-07T19:43:00.000+01:00

I fredags började det verkligen kännas som att "Vita huset" snart är slut. Vet inte hur jag ska klara det. Måste medge att fastnat för "Ugly Betty" (känns som att det är lite skämmigt som man "medger", varför fattar jag inte) men det är ju inte ens i närheten av Sorkins klassiska epos.
Får nöja sig med verklighetens politik i Washington. Rätt ruggigt det också.

De två senaste New York Review of Books har haft glänsande artiklar om Irak. Hur konstigt är det inte att det bästa om kriget skrivs i en snobbig tidning med bara bokrecensioner? Svenska nyhetsmedier har gett upp för länge sen. Sorgligt.

21 dec kom Mark Danners megatext utifrån Bob Woodward senaste bok. Skriven med renodlat amerikanskt perspektiv är den spooky att läsa. Allt det många av oss befarade, anade, gissade - och skrev - för två år sedan bekräftas nu med facit och av olika ögonvittnen.
Danners slutsatser är många t ex:
- Konflikten mellan realister (Kissinger) och neokonservativa idealister (Wolfowitz) upphävdes inför krigsbeslutet. Båda stod eniga. Grunden var Bush säkerhetspolitiska doktrin att ingen får ens försöka utmana USA:s globala dominans. Ren makt, alltså.
- De två mest avgörande besluten, Bremers om radikal avbaathifiering och upplösningen av Iraks armé, när tiotusentals irakier förlorade jobben, kom som blixt från klar himmel. Det går inte ens att spåra var de fattades eller om denna någon tänkt längre än en lunchrast. De bara kom, skriver Danner.
- Danner citerar den legendariske gamle kallakrigs-strategen George F Kennan, som inför kriget 98 år gammal sade: "You know where you begin. You never know where you are going to end." Citatet är röd tråd genom hela artikeln.
- Han skriver: "Anyone wanting to answer thye question of "how we began" in Iraq has to confront the monumental fact that United States, the most powerful country in the world, invaded Iraq with no particular and specific idea of what it was going to do there, and then must try to explain how this could have happened."
USA vill ha oinskränkt makt, men har inte ens funderat över hur den ska utövas. Det måste vara ett av den senare världshistoriens mest värdelösa och svaga imperier.
- Danner kallar kriget The War of Imagination. Man kan fråga om Vita Huset ens visste det första ledet i Kennans kommentar - var och hur de började kriget.
- Kriget går nu i vinter in i sin tredje fas. Den som helt bestäms av den amerikanska frågan: hur ska vi komma därifrån? Men som Danner konstaterar till sist, vi vet frågan men inte var den slutar. Kennan igen.

Och i senaste numret följer Michael Tomasky upp med att skriva om Baker-kommissionens chockerande hårda omdömen om Vita husets Irakpolitik. Deras rapport är en vändpunkt i amerikansk debatt. Den har legitimerat kravet på reträtt. Även bland republikaner

Men Tomasky citerar en irakisk politiker, Ayad al-Sammari, som sin egen slutsats: Rapportens syfte var att lösa USA:s problem. Inte Iraks.
Man måste tänka tanken att det inte längre spelar nån roll om USA stannar eller lämnar Irak. Imperiet har förlorat kontrollen. Konflikten rullar vidare i egna spår, oavsett vad USA gör eller inte gör. I en annan artikel i samma nummer, med tydligare Bagdadperspektiv, drar Christian Caryl just den slutsatsen:
"As I listened to these Iraqi voices, I could not entirely shake the feeling that we Americans are already becoming irrelevant to the future of their country." ... "Iraqis are sizing up the coming apocalypse, and making their arrangements accordingly."

Det är bra argument för att USA:s armé omedelbart åker hem.
Men det säger också något viktigt om det amerikanska imperiets maktlöshet. Den gamla imperiepolitiken - ett land som ett imperium - är tills vidare slut. Imperialismens epok, som vi tänkt den, är över. Omöjliggjord av globaliseringen. Kriget i Irak har verkligen bekräftat Hardt och Negris bok "Imperiet". Det moderna framväxande världsomspännande imperiet är av en helt annan natur.

Grottekvarnen

2007-01-04T09:37:00.000+01:00

Dagarna efter nyår har jag läst korrektur på min nya bok, "The Crazy Swede" som kommer ut i början av maj. Det är konstigt men när korret kommer händer nåt. Det som tidigare var text, på skärmen eller utprintade A4, blir plötsligt ett bokmanus. Som att texten då materialiseras och blir ett ting. För första gången kan jag verkligen läsa det jag skrivit, med ett slags nyuppnått avstånd, och bedömma om det verkligen håller, hur det känns att läsa på riktigt. Jag kan se typografin, hur raderna faller ner över sidorna, hur de blankrader och kapitelindelningar jag tänkt fungerar i praktiken.
Att få korret är en klart större händelse än att sedan få den färdiga boken. Nu inser jag för första gången att jag gjort nåt och att det är klart.

Men sen läser jag Leonard Woolfs skarpt bittra slutsats i hans memoarer, han var då 88 år gammal, och blir lite resignerad. Ja, LW var gift med Virginia W och radikal politisk skribent, författare och redaktör – väldigt aktiv och inte utan betydelse i dåtidens London.
"The world today and the history of the human anthill during the last fifty-seven years would be exactly the same as it is if I had playing pingpong instead of sitting on committees and writing books and memoranda. I have therefore to make the rather ignominious confession to myself and to anyone who may read this book that I must have in a long life ground through between 150 000 and 200 000 hours of perfectly useless work."

Jag tröstar mig med Frank Capras film "It´s a Wonderful Life" och försöker inbilla mig att det inte är riktigt så illa.

Förhindrad debatt

2007-01-03T13:03:00.000+01:00

I går skrev Lars Calmfors bittra ord över nationalekonomernas kassa legitimitet på DN-debatt. Jag kommenterade det på bloggen i går.
Som exempel på antivetenskapligt barbari nämnde Calmfors bl a TCO:s samhällsanalytiker Roger Mörtvik och Roland Spånt. De har nämligen ifrågasatt att lägre a-kassa sänker arbetslösheten. Deras åsikter jämställer han med kristna Darwin- och vetenskapshatare på USA:s prärier.

Klart att Mörtvik och Spånt måste få försvara sig, tänker man. Men det tycker inte den liberala morrontidningen. Jo. Dom får svara. Men på villkor att de inte berör sakfrågan, den om a-kassan och arbetslösheten. Gärna om annat. Forskningens frihet, vädret eller så. Inte det kontroversiella.
Det skulle ju inte bara ännu en gång ifrågasätta nationalekonomernas politiska övertygelser och därmed bekräfta allt det Calmfors så förtvivlat försöker förneka. Det skulle dessutom ifrågasätta regeringens politik. Och DN är ju inte längre en tidning i opposition, men i regeringsställning.

Avsatt kung

2007-01-02T08:50:00.000+01:00

I dag tycker nationalekonomen Lars Calmfors synd om sin egen yrkeskår på DN debatt. Hans bitterhet är inte utan underhållningsvärde. Men samtidigt intressant. Han skriver att föraktet för nationalekonomi nu påminner om amerikanska kristna fundamentalisters för evolutionsvetenskap. Hmm.

I viss mån har Calmfors rätt. Jag är ingen ekonom, men blir ofta irriterad över en del skribenters totala förakt för kunskap om samhället.
Men vad Calmfors egentligen beklagar är ju nationalekonomins förlorade trovärdighet. Och det är väl kanske ekonomernas egna fel?

Det är med en rysning jag minns 1990-talets nationalekonomer som med tvärsäkra sanningsanspråk ville ställa om hela samhället. Politiker och journalister, särskilt DN-debatt, la sig platta. Vetenskapen talade. Teorins tabeller och kurvor skulle regera.
Men efterhand föll hela korthuset. Nationalekonomerna hade fel. Samhället följde inte kurvorna. Empirisk forskning visade nåt annat. Arbetslösheten sjönk, tillväxten tog fart trots att arbetsmarknaden inte totalavreglerades och blev som i USA.
Alla nationalekonomerna deltog inte i den här politiska högerkampanjen, förklädd till vetenskap, men de som märktes gjorde det. Och det påverkade vår syn på nationalekonomin. Raserade disciplinens hela trovärdighet. Gjorde den till ett slags freakcirkus.

I tidigare epoker har andra discipliner haft samma position. På 1970-talet var det sociologi, pedagogik, psykologi. På 1950- och 60-talen statsvetenskap.

Nu har nationalekonomins anspråk på överideologi kollapsat. Och för Calmfors generation verkar vardagen handla om självterapi. Just nu i fasen att skylla på alla andra: debattörer, politiker, organisationseliter – dom som slutat lyssna så där andäktigt som förr.
Artikeln är skriven av en kung som tvingats abdikera.

Kulturbojkott mot Israel

2006-12-31T15:09:00.000+01:00

Gott nytt år!
Men jag tvivlar att det blir ett så gott nytt år för de som har oturen att leva i Mellanöstern.
Läste i Guardian att Israels Högsta Domstol nu godkände den israeliska militärens regler för utomrättsliga avrättningar. Grönt ljus för mord med andra ord. Prickbombningar mot politiker med mängder av osyldiga som stryker med eller kallblodiga mord av rena dödsskvadroner är nu accepterat av både de politiska och juridiska systemen i Israel. Rättsstaten finito – i den mån den funnits.

Författaren och kritikern John Berger har i ett nytt upprop föreslagit kulturell isolering av Israel. Vi bör sluta samarbeta med alla evenemang som arrangeras av israeliska ambassader, regeringen, kulturdepartementet eller på andra sätt får pengar från den israeliska staten, menar han.

Jag har alltid varit skeptisk till bojkotter av Israel. Men det här tror jag är helt rätt. Symbolisk isolering – kultur, sport, etc – slår hårdare än ekonomisk mot ett öppet land som Israel. Det räcker inte längre att bara bojkotta produkter från ockuperade områden.

Bland de andra som skrivit under finns Brian Eno och Arundhati Roy.

Vänd spiralen

2006-12-29T10:36:00.000+01:00

Var nere i Huddinge centrum och handlade mer mat i går. Lika deppigt som vanligt. Där finns en lågprisaffär som byter namn varje år. Och ett Konsum som byter logotyp varje år. Båda lika dåliga. Ingen konkurrerar med kvalitet, bara med låga priser. Jo, det finns ett undantag: Konsum har plötsligt satsat på snygg fiskdisk, men bara för att knäcka den lilla fina fiskaffären bredvid. När den konkar om nåt år, saggar makrillen ihop på Konsum, jag lovar.
Så här ser det ut på många ställen i Sverige.

I går kom rapport från Konkurrensverket att priserna på mat är på väg ner mot EU nivå. Det låter ju bra.
Men det är nåt fel när ökad konkurrens BARA syftar till lägre priser. Varför inte konkurrera om kvalitet också?

Låga priser på mat är bra för svenska låginkomsttagare. Visst. Och politiker från alla partier i alla kommuner pratar hela tiden om att etablera nya lågpriskedjor.
Men det finns ett moraliskt och politiskt dilemma som sällan uppmärksammas.
Vem producerar de billiga livsmedlen? Vem får ta smällen när priserna pressas?

Gurkor från Holland, jordgubbar från Blekinge, apelsiner från Spanien. Det mesta sköts, skördas och packas av migrantarbetare. En del med säsongstillstånd, många helt rättslösa migranter utan dokument. Lönerna pressas ner lite mer för varje ny lågprisbutik.
Nu rättvisemärks mat från fattiga länder. Det borde ske med livsmedel från Europa också. Rovdriften är lika stor här som där.

Nej. Det är dags att vända diskussionen: Högre matpriser och bättre kvalitet, rättvisemärkt och ekologiskt. Plus support till fackets krav i avtalsrörelsen på högre lägstalöner.
Varför ska spiralen hela tiden gå nedåt?

Offentlighetsteori

2006-12-22T09:06:00.000+01:00

John Dewey skrev redan i början av 1900-talet en teori om den moderna offentligheten. Han var amerikan och pragmatist. Då var hans inflytande stort. Nu syns tecken på en intressant renässans.
I Fronesis nummer om liberalism, som jag skrivit om förut, ägnas de sista 50 sidorna åt Dewey och pragmatismen. En underskattad politisk-filosofisk tradition.

Mest fångas jag av den unge holländske filosofen Noortje Marres. Han återvänder till en klassisk amerikansk demokratidebatt från 1920-talets början mellan Walter Lippman och John Dewey. De flesta brukar koncentrera sig på vad som skilde: Lippmans pessimistiska syn på medborgarna i offentligheten och Deweys klart optimistiska. Det gjorde jag när jag skrev om den i min bok Populisterna för några år sedan. Men Marres letar det som förenade dem: hur de förklarade uppkomsten av en politisk offentlighet genom att sakfrågor pockar på lösningar.
Det är när svåra, komplicerade frågor dyker upp, såna som politiker och ämbetsmän inte klarar att lösa, som medborgarna kliver in på scenen. Det är "de befintliga ledarskikten och samhällsinstitutionernas oförmåga att avgöra en fråga som blir den tändande gnistan för inblandning i politiken," skriver Marres. De vände en grundtanke upp och ner. Det är de "svåra" frågorna som vanligt folk måste lösa, de "enkla" klarar däremot politiska parlament och tjänstemännen bäst.

Det är sakfrågor som driver fram aktiva medborgare och en demokratisk offentlighet. Inga tjusiga demokratiideal. Och syftet är alltid att lösa de aktuella problemen, inte skapa goda människor, eller bedriva nåt slags engagemangsterapi för att ingjuta mening i samhället.

Det är svårt att läsa Marres utan att tänka på läget i Europa. Är det inte precis vad som verkar hända? Institutionerna och regeringscheferna klarar inte att hantera EU:s framtida styrelseskick. Istället verkar det som att medborgarna dras in. Inte på grund av nån abstrakt princip, eller ett ideal. Utan för att de är konkret berörda av sakfrågan. Och de förenas av just detta och inget annat: att vara berörda och påverkade.

Dewey argumenterade att den politiska offentligheten inte var en gemenskap. De som bildar en offentlighet - för att en sakfråga driver och tvingar dem till det - har nödvändigtvis ingen gemensam kultur, kön, yrke, religiös tro eller ens språk.
"Ett sätt att förstå den deweyska offentligheten är att beskriva den som en gemenskap av främlingar."
Européer behöver ingen gemensam identitet, kultur eller värderingsgrund för en demokrati och politisk offentlighet på Unionsnivå ska fungera. Det är tvärtom. Just avsaknaden av det gemensamma tvingar fram en offentlighet. Eller rättare sagt: inte bara en utan många sammanvävda.
Så kan man tillämpa Dewey i dag. Och det är ju ungefär så Jürgen Habermas tänker, en av de politiska filosofer som påverkats väldigt mycket av just pragmatismen.

Samtidigt kan man verkligen undra om Dewey är en riktigt klockren liberal. Andra försöker göra honom till socialdemokrat - han var t ex en av Ernst Wigforss favoritfilosofer - men det slirar också. I Populisterna försökte jag länka honom till en helt annan tradition: den amerikanska populismen som stod på topp när Dewey började tänka och skriva politik i slutet av 1800-talet. I Sverige kan samma tradition kallas folkrörelseradikalism. Båda rörelserna är exempel på hur sakfrågor framkallade en offentlighet och politiska medborgare.

Falska hot

2006-12-19T21:33:00.001+01:00

I prologen i senaste Arena skrev jag om hur hoten mot rätten att smäda eller kritisera eller bara säga sin mening om tillståndet i samtiden ackumuleras. En av de exemplen jag räknade upp var hoten som riktats mot Berlinoperans uppsättning av en rätt okänd Mozartopera där Muhammed avhuggna huvud visas upp.

Men nu får jag veta, av SR:s Tysklandskorre, att det aldrig funnits några hot mot operan. Bara en "hotbild", skapad av analytiker vid tyska polisen. Det är inte bara jag som skrivit om de här "hoten". De har rapporterats och diskuterats i tidningar över hela Europa. Vi har helt enkelt gått på falsk ryktesspridning. Och ryktet har naturligtvis haft ett syfte: att elda på den växande skräcken för europeiska muslimer.

Det säger nåt om dagsläget i Europa. Verkliga hot och rykten om hot tvinnas samman till en stämning av osäkerhet och "lita på ingen". Jag gillar det inte. Även om jag hade fel i just den detaljen känns det jag skrev i prologen därför ännu viktigare.

Sossefixering

2006-12-18T07:49:00.000+01:00

På tre dagar har Anna Sjödin ägt DN:s tre mest prestigefyllda utrymmen: huvudledaren i dag, debattsidan i lördags och foto över hela förstasidan i lördags. Man kan påminna sig att hon inte är en mördad statsminister eller död kung. Anna Sjödin var ordförande i en politisk organisation som inte uträttat något märkbart på två decennier. Vad är det här för nyhetsvärdering, egentligen? Va?

De liberala nyhetstidningarna har socialdemokrater på hjärnan. Varenda dag läser jag ickenyheter om partiets ickestrider om att utse ny ordförande. Det är inte klokt. Vilket annat partiledarval får sån uppmärksamhet? Lars Lejonborg sitter just nu rekordlöst, men om det skrivs strödda notiser.

I dagens ledare skriver DN att "socialiseringsplanerna är avförda". I vilket decennium lever DN:s ledarredaktion? 1980-talet?

Jag undrar vilken funktion socialdemokrater har för vilsna liberala opinionsbildare. Är det så att dom inte klarar att skriva i opposition mot regeringen, och därför måste upprätthålla en kraftfull opposition mot oppositionen? Det gäller att upprätthålla fiendebilden, varje dag, annars kan läsarnas tankar börja vandra i annan riktning.

300 sidor liberalism

2006-12-14T08:58:00.000+01:00

Senaste numret av Fronesis har förföljt mig hela senhösten. Mörka mornar sitter jag på pendeln och läser täta texter om liberalism. Trehundra sidor och det mesta är bra.

Ta Wendy Browns text om nyliberlismen som hot mot den liberala demokratin. Jag är dödstrött på texter om nyliberalism. Men plötsligt gör Wendy Brown det intressant igen. Att den nyliberala marknadsfundamentalismen och ekonomismen tränger in i samhällets alla beståndsdelar har sagts förut. Men Browns poäng är att nyliberalism inte är laissez-faire, alltså ett läge där staten drar sig tillbaka och lämnar fältet fritt för fria marknadskrafter. Tvärtom kräver idén en aktiv stat och ett slags ekonomistisk ingenjörskonst. Marknaden betraktas inte alls som naturlig, den måste ledas, stödjas och skyddas genom styrmekanismer från staten. Nyliberalism kräver en stark och interventionistisk stat som också aktivt formar sociala normer. Staten kan till och med bli auktoritär, men förklädd till "osynlighet", i den nyliberala eran.

Efter Wendy Browns artikel följer ett utdrag ur Saskia Sassens nya bok, som kommer på svenska (på Atlas förstås) nästa år. Hennes resonemang påminner om Browns. Globaliseringen har inte spelat ut staterna, men gett dom nya uppgifter. Om Brown försöker överbrygga polariseringen mellan nyliberalism och stat, så försöker Sassen överbrygga den mellan globalisering och nationalstat. De står inte mot varandra. De förutsätter varandra.

Pendeltåget är knäpptyst 7.30 på morgonen. Vi åker genom mörker. Jag vänder sida.

Måndag kväll

2006-12-11T23:04:00.000+01:00

Från balkongerna på andra sidan lyser elslingorna. Måndag kväll i Huddinge. Äntligen har rondellen här i radhusområdet, den vid Statoil, fått en rondellhund. Det känns fint. Som att vi äntligen är inkluderade i nåt större, ett sammanhang. Vid gångvägen ner mot pendeltådet står det också en hund, på en liten gräsplätt där två gångvägar möts. Är det också en rondell hund?

Jag laddar in bassortimentet i min nya i-pod. Den gamla blev stulen - i riksdagshuset. Först snor dom vår a-kassa och sedan din i-pod, sa nån.

Medan skivorna laddas in i i-tunes läser jag Guardian om Irak, vad annars? Ny amerikansk rapport om korruptionen. Den kostar landet fyra miljarder dollar om året. Ett hot på samma nivå som våldet, säger en person. Och amerikanarna är inte oskyldiga. Hos dom rinner också Iraks pengar rakt ner i stora innerfickor. Annan rapport avslöjar hur Halliburton och andra skott sig med rena luftkostnaderna. Ser vi kanske Irak på fel sätt? Det är inte bara uppror mot ockupation och inbördeskrig. I själva verket är det kanske Thomas Hobbes gamla mardröm (sent 1600-tal) om naturtillståndet: det totala sammanbrottet där varken stat eller något samhällskontrakt finns - ett allas krig mot alla - som nu realiseras. Är Hobbes väldiga bok "Leviathan" en manual till Irak?

Det känns futtigt att välja årets tre bästa böcker, men jag skickade in mina val till Expressens årliga julklappslistor för någon dag sedan. Det blev:
Nina Bouraoui: MIna onda tankar
Kjell Johansson: Rummet under golvet
och
Nadeem Aslam: Kartor för vilsna älskande
Verkar det okej eller har ni bättre idéer om årets bästa?

Jo, en sak till innan jag släcker ner. På torsdag (12.00 - 13.30) är det bra seminarium på ABF. Då är Jan Zielonka där och pratar om sin bok "Europe as Empire". Intressant sak. Han menar att EU är på väg mot ett "nymedeltida imperium". Hm. Ska läsa boken i morgon och ställa frågor på seminariet. Jag känner mig rätt skeptisk, har läst lite, men han är solklart intressant, tvingar en att tänka annorlunda.