Diagrammens makt

Några dagar med tung hosta gör att jag hamnar på soffan. Tur. Annars hade jag aldrig orkat läsa Jonas Pontussons diagramtäta bok "Inequality and Properity" (Cornell University Press). I en empirisk rysare jämför han sociala marknadsekonier, typ Sverige, med liberala som de anglosaxiska. Man kan säga att tabellerna krossar de borgerliga föreställningar som dagligen väller fram i teve, radio och dagstidningar. Han hittar inga bevis för att mer liberala och avreglerade samhällen ger högre tillväxt, större effektivitet och lägre arbetslöshet.
Däremot hittar han en massa andra intressant facts. Till exempel att ojämlikheten relativt sett ökade ungefär lika mycket i Sverige och USA de senaste decennierna. Och att det framför allt är på arbetsmarknaden, i lönesättningen, som skillnaderna ökat. Det är inte välfärdstaten som sviktat. Man bör alltså lägga större skuld på fackföreningsrörelsen än på regeringen.
Uppseendeväckande är också att det svenska skattesystemet skiljer sig från de flesta genom att öka orättvisorna. USA:s är mer rättviseskapande än det svenska. Däremot är transfereringarna ett mäktigt jämlikhetsskapande instrument i Sverige.
Och om man bara räknar bruttolöner är faktiskt andelen fattiga lika stort i Sverige som i USA. Men det är innan välfärdsstatens politik rättat till läget.
Pontusson finner egentligen bara en punkt där de liberala ekonomierna är bättre än de sociala: i att skapa nya jobb. Han hittar ett besvärande samband mellan dålig jobbtillväxt och anställningstrygghet. Därför föreslår han flexicurity: uppluckrad anställningstrygghet, men höga ersättningsnivåer i a-kassan. Raka motsatsen till den borgerliga regeringens politik.