Blåa ord överallt

Det är ett problem för demokratin att opinionsbildningen domineras helt av borgliga skribenter. Alla stora rikstidningar utom Aftonbladet tillhör alliansens stödtrupper. Det fungerade när de var i opposition. Men nu är plötligt alla och springer i maktens korridorer. Det är inte bra. Jag har försökt säga det flera gånger.

Läget är så uppenbart snett att ingen kan blunda, vissla en låt och knalla vidare. I går fick jag ett klipp från Sydsvenskan där chefredaktören Heidi Avellan försäkrar att jag har fel (25/11). Liberala tidningar är alltid i opposition, skriver hon. "Sydsvenskan är aldrig maktens megafon".

Avellan drar den gamla valsen att journalister är mer röd-gröna än svenska folket. Och hänvisar till Kent Asps undersökningar från Gtbgs universitet. Men det är ju en helt otillåten tackling av hans resultat. Läs hans tre DN-artiklar i nya Media i Fokus. Asp visar ju tvärtom att majoriteten av de reportrar på riksmedierna som bevakar politik, ekonomi och samhälle - just de som sätter debattens dagordning - sympatiserar med borgliga partier. Moderaterna och folkpartiet är största partier i den här lilla mäktiga gruppen: såna som KG Bergström, Henrik Brors, Mats Knutsson.

När liberala ledarsidor lovar att vara i opposition handlar det om krav att regeringen måste genomföra den politik de lovade i valmanifestet. Det är inte opposition - det är stödtruppsskrivande.

Det var därför det var en sådan befrielse att läsa hur Olle Svenning blåste rent i konflikten Danielsson - Bildt i Aftonbladet (just den finns inte på nätet, klantiga AB). Sånt kommer Sydsvenskan och DN aldrig skriva. Dom kommer aldrig vara mot regeringen som sådan. Debatten kommer krympa.