Under golvet

Kjell Johansson har öppnat dörren till rummet under golvet. Alla har försökt hålla stängt. Inte längre.

Jag har alltid tyckt hans språk känns lite stumt. Så det tog lite tid innan jag började läsa nya "Rummet under golvet". Men oj. Han berättar om fyra generationer outsiders. Från fattigstugan här i Huddinge. Till kåkarna borta i Midsommarkransen. Han växlar mellan generationerna som om tiden var en cirkeldans, en vattenvirvel som går runt, och det bara rinner som när John Coltrane spelar saxofon och bara fortsätter och fortsätter.

I rummet finns en annan historia än den fastlagda. Inte vi stiger från mörker till ljus. Utan: här är vi som aldrig fick stiga, som ni andra klev över när ni ville upp. Allt passerar. Tvångssteriliseringar, rasism mot resandefolket, myndighetsövergrepp, barn som staten skiljer från föräldrarna med tvång och som hämnd. Rubbet. Plus livslång kärlek, sprit och rädsla.

När folkhemmet segrade drog Nils (drifter, gårdfarihandlare med T för tattare stämplat i passet) den oväntade slutsatsen: "Den lyckliga tiden var till ända". Nils var Kjell Johanssons mormors bror, om jag fattat rätt. Han levde och dog i rummet under golvet. Framstegen städade omkring där uppe.

Jag undrar om Kjell Johansson kollat in Magazine. "A Song From Under the Floorboards" från 1980. Bra soundtrack till romanen.

På omslaget ett foto på "gubbe" i keps med cykel. Jag har sett honom. Massor med gånger när jag var barn vid Långsjön, just där Nils pustar ut innan han dör. Jag undrar vilka dom är nu? Dom som lever under golvet. Berätta för mig.