söndag, november 19, 2006

Sosseångest

Jag ledde väckelsemöte i fredags. Det kallades seminarium. Mattias Vepsä från SSU och så Nalin Pekgul och Nisha Besara. Det var många tunga suckar i salen. Ibland avbrutna av små utrop.
Frågan var den gamla: Vad vilja socialdemokratin.
När Nalin varvade upp i klarspråkstal om Perssonepokens arrogans gick det en susning genom de första bänkraderna.
En äldre dam undslapp sig ett hängivet jaa. Hennes man ryckte till, la sin tunga hand på hennes arm som en lugnande gest. Hon tittade lite skamset på honom.
Det var nästan call and respons när Nisha B la ut texten.

Det flödar en längtan efter förlösning. Och det brusar av själarna frimodighet. Äntligen ser man ett slut. Och kanske en gryning.
När kommer Margot?

Samma sak i USA. Jag har just läst Michael Tomaskys (klart "liberal") garderade hyllning av Barack Obama i nya New York Review of Books. Samma susning. Samma längtan.
Det är inte Obamas politiska reformprogram som lockar. För nåt sånt finns inte. Men hans fokus på att återskapa en känsla av gemensamt ansvar för samhället, för friheten, för varandra. Ungefär.

"He really is not a political warrior by temperament. He is not even, as the word is commonly understood, a liberal. He is in many respect a civic republican – a believer in civic virtue, and in the possibility of good outcomes negotiated in good faith."

Låter som Margot.
Vad är det för sorts förlösning folk går och längtar efter?
Det krafsar under golvet.

11 Comments:

Blogger Jonas Morian said...

"Förlösningen" kan väl tänkas bestå av något så enkelt som en ny ledare som vågar ompröva invanda sanningar och tänker nytt när det gäller den politiska kommunikationen. Det politiska innehållet är dock förhoppningsvis inget som styrs enbart av en person, men med rätt ledare vid rodret så finns nog bättre förutsättningar än i dag för att formulera en trovärdig politik för arbete och tillväxt.

20 november, 2006 13:13  
Blogger fredrik said...

Tomaskys artikel om Barack Obama finns förövrigt på nätet här:

http://www.nybooks.com/articles/19651

20 november, 2006 14:08  
Anonymous P said...

"Vad vilja socialdemokratin?"?
Alltså plural och singular, är det svårt att hålla reda på?

21 november, 2006 00:39  
Blogger Per Wirtén said...

Vad vilja socialdemokratin? är en klassisk fråga, första gången ställd av August Palm för mer än hundra år sedan. Dom sa så då.

21 november, 2006 07:05  
Anonymous P said...

"Hvad vilja socialdemokratera" skrev Palm.
"Vilja" är pluralformen av "vill". Jag vill -- de vilja. Så sa man. Det kan tyckas som en liten sak, men herregud. Allmänbildning.

21 november, 2006 08:38  
Anonymous P said...

Ja, men med "n" alltså ...

21 november, 2006 13:46  
Anonymous Metatron said...

Per, varfor andrar du inte i texten? Ar det inte lite pinsamt att ha blandat ihop pluralis och singularis nar man ar chefredaktor for en stor s.k. kulturtidskrift? "De sa sa da." Okunnighetens skrattretande arrogans. Det sa man alltsa inte. Forsok att lara dig nagot som omvaxling.

18 december, 2006 13:41  
Anonymous P said...

Men ändra då, pappskalle!

28 december, 2006 16:46  
Anonymous P said...

Du vet, Pär: Det är inte så att "man sa så då" som du påstår. På August Palms tid begagnade man sig ännu av pluraländelser på verben. Ännu tidigare hette det: Vi viljom, jag vill, de vilja, du vilst. Det var alltså inte så, som du tycks tro, att "vill" hette "vilja" för hundra år sedan. Tvärtom, faktiskt.
Jaja, saker ändrar sig inte efter din vilja bara för att du ignorerar dom. Jag lovar. Ärligt talat, varför ändrar du inte bara, OCH erkänner att du hade fel?

28 december, 2006 21:19  
Anonymous P said...

Per, förlåt --inte Pär. Du ser -- jag ändrar mig när jag har fel.

28 december, 2006 21:20  
Anonymous Metatron said...

Fortfarande händer inget. "Om jag bara blundar går det bort. Om jag bara blundar går det bort"

18 januari, 2007 16:21  

Skicka en kommentar

<< Home