Sosseångest

Jag ledde väckelsemöte i fredags. Det kallades seminarium. Mattias Vepsä från SSU och så Nalin Pekgul och Nisha Besara. Det var många tunga suckar i salen. Ibland avbrutna av små utrop.
Frågan var den gamla: Vad vilja socialdemokratin.
När Nalin varvade upp i klarspråkstal om Perssonepokens arrogans gick det en susning genom de första bänkraderna.
En äldre dam undslapp sig ett hängivet jaa. Hennes man ryckte till, la sin tunga hand på hennes arm som en lugnande gest. Hon tittade lite skamset på honom.
Det var nästan call and respons när Nisha B la ut texten.

Det flödar en längtan efter förlösning. Och det brusar av själarna frimodighet. Äntligen ser man ett slut. Och kanske en gryning.
När kommer Margot?

Samma sak i USA. Jag har just läst Michael Tomaskys (klart "liberal") garderade hyllning av Barack Obama i nya New York Review of Books. Samma susning. Samma längtan.
Det är inte Obamas politiska reformprogram som lockar. För nåt sånt finns inte. Men hans fokus på att återskapa en känsla av gemensamt ansvar för samhället, för friheten, för varandra. Ungefär.

"He really is not a political warrior by temperament. He is not even, as the word is commonly understood, a liberal. He is in many respect a civic republican – a believer in civic virtue, and in the possibility of good outcomes negotiated in good faith."

Låter som Margot.
Vad är det för sorts förlösning folk går och längtar efter?
Det krafsar under golvet.