Äntligen seger

Wow, äntligen har den republikanska högermaskinen i USA fått tvärstopp. Vi har länge vetat att i inrikespolitiska sakfrågor ligger demokraterna mycket närmare folkopinionen än vad republikanerna gör. På tiden att det ger resultat i ett val. Alla säger att valet avgjorts av Irak. Det har säkert betytt mycket. Men det finns mer: apparatens korruption, där vänskap och businesskontakter gått före kompetens vid alla slags utnämningar, en ekonomi som bara är skuggan av Clintonårens guld, orkanen Katrina i New Orleans är omöjlig att inte överskatta: där blev plötsligt Bushetablissemangets arroganta förakt för fattiga människor tydligt för alla.

Segern i representanthuset är stor. Och just nu är det ännu inte avgjort i senaten. Men både Montana och Virginia verkar luta åt demokraternas håll. Men det finns mer. Jag kollade just kartan över hur det gått i guvernörsvalen. Bilden är halt fantastisk. Demokrater styr nu de flesta delstaterna i USA. Republikanerna håller inte ens Södern. Det är en signal på att det som hänt är mer djupgående än bara en protest mot Irakkriget.

Ännu mer bonus är att Nancy Pelosi, en skarp och klart progressiv demokrat blivit talman. Och att senaten för första gången på många år fått in en socialdemokrat. Bernie Saunders har länge suttit i representanhuset som oberoende. Nu är han invald, med stora siffror, som oberoende senator för Vermont.

Carl Bildt lät irriterad (och dryg som fan, som vanligt) i radion i morse. Det är klart hans polare i det republikanska partiet har kraschat. Äntligen. I samma program drog Lars Ohly den vanliga repan att det är så små skillnader mellan partierna. Jag är inte säker på att det är så längre. Ohly hugger i sten för att bevara sin egen lätt överlägsna plakatradikalism. Han kan ju fråga vad amerikansk fackföreningsrörelse tycker.