måndag, november 13, 2006

Norsk nationalvänster

I början av 2004 publicerade Arena ett angrepp på den nationella vänstern av Rasmus Fleischer. Den väckte debatt. Många blev förbittrade, andra kände befrielse att nån äntligen sa som det var.

Rasmus artikel verkar haft ännu större verkan i Norge där debatten nu verkar hårt polariserad mellan "nationalvänstern" och "globalvänstern". I helgen var jag på konferens i Oslo om Europafrågan och globalvänster. Det räckte med några timmars diskussioner för att inse desperationen vänsterradikala Europavänner måste känna. Varje dag. Intressant att höra från Steen Gade, i danska folketinget för Socialistiskt folkeparti, om hur sf vände från nej till ja i EU-frågan. När förslaget till konstitution kom hade partiet medlemsomröstning och en stor majoritet röstade faktiskt ja. Exakt den process miljöpartiet borde komma genom, (v) verkar rotera bort i avdelningen hopplösa fall.

Snabbt inser man hur mycket EU-medlemskapet förändrat politisk debatt i Sverige. Man märker den inte här. Men på Karl Johan dånar isolationismen.

Inför konferensen publicerade norska Dagbladet en debattartikel jag skrivit. Läs om du har lust och tid.

3 Comments:

Anonymous henning said...

Toppenartikel! Det här är det viktigaste just nu, det gäller att väcka debatten. Jag hörde en historia på P1-morgon nyss om en tjej som blivit skjuten i turkiet men inte fick någon svensk rättshjälp, trots at det var heder inblandat - något som ju regeringen sagt sig vilja prioritera. En illustrerande historia.

15 november, 2006 08:50  
Blogger Per Wirtén said...

Jag hörde också den nyheten och kände hur blodtrycket steg. Arena tänker ägna sig en del åt hederskultur den närmaste tiden. I promise.

15 november, 2006 16:45  
Anonymous Erik S said...

Termen "nationalvänster" är något av det mest missvisande begrepp som någonsin har myntats av "ARENA". Jag tappade fullkomligt förtroendet för tidskriften efter den artikel av Magnus Linton som myntade detta begrepp. Jag träffar den s. k. "nationalvänstern" dagligen bland vänsterorienterade studenter, som (på goda grunder) är kritiska mot det demokratiska underskottet och byråkratin i EU. Samma studenter är sanna internationalister, och har ofta rest utomlands i Afrika, Asien och Latinamerika, är engagerade i Attac, Greenpeace, Ung Vänster, Folkets Bio eller andra mer eller mindre vänsterorienterade organisationer. En term som "nationalvänster" är enbart sekteristisk och bidrar inte till att övertyga någon EU-kritiker eller EU-motståndare att tänka "rätt", alltså anamma ARENA:s linje. För att ta några konkreta exempel: Är de (på goda grunder) mycket respekterade vänsterintellektuella profilerna Johan Ehrenberg, PO Ehnkvist, Göran Greider och Jan Guilliou "nationalvänster"? Ehrenberg och Guilliou är visserligen för EU/EMU, men i sin kritik mot den amerikanska nyimperialismen och kriget i Irak står de skuldra vid skuldra med hela den övriga "nationalvänstern".

Det var till stor del "nationalvänstern" som låg bakom de folkliga mobiliseringarna i EU- och EMU-omröstningarna, som kritiserar frihandelsavtalen och den nyliberala världsordningen och som stod i första ledet i kampen mot USA:s anfall och krigföring i Irak och Afghanistan. Många s. k. vänstersinnade, framförallt de med liberala böjelser, som t. ex. Per Svensson i Expressen, har varit mycket tysta när den sista kvarvarande supermakten invaderat och bombat tiotusentals civila och efter sig lämnat kaos, krig, förödelse och förstörd natur. Det gäller såväl USA:s krig i Afghanistan som Irak, men även bombningarna över f. d. Jugoslavien 1995 och 1999, där förhöjda halter av radioaktivitet har drabbat civilbefolkningen och lett till ökade cancerfall.

Bombangreppen mot Jugoslavien accepterades okritiskt under 1990-talet av flera inflytelserika vänsterintellektuella, och den i hög grad legitima kritiken mot NATO och USA viftades bort och man hånskrattade åt så gammaldags begrepp som "folkrätt". Krigen i Irak och Afghanistan hade inte varit möjliga utan dessa krig under 1990-talet, och de inom vänstern som okritiskt ställde sig på USA:s, NATO:s och Storbrittanien under 1990-talet har anledning att vara självkritiska idag.

15 november, 2006 22:02  

Skicka en kommentar

<< Home