Därför vann demokraterna
Nu börjar valanalyserna om amerikanska kongressvalet ticka in. Nya American Prospect har ett batteri. Irak var en viktig fråga. Men ekonomi, jobb och trygghet kom in som klar tvåa i valundersökningarna. Drew Westen drar slutsatsen att demokraterna äntligen vågade visa tänderna - och det gav respekt.
Genom artiklarna löper slutsatsen att populismen vann. I USA är populism liktydigt med socialliberalism eller socialdemokrati, ungefär.
Den osvikligt optimistiske, och intressante, Harold Meyerson skriver: "What unites the party is a populist perspective that follows as the night the day the current era of Republican-sponsored plutocracy".
Valresultatet stödjer slutsatserna. Det stora skredet var att vit arbetarklass gick från republikanerna tillbaka till demokraterna. Många av de som nu valdes in är också klart liberala i välfärds- och fördelningsfrågor: för stärkta fackliga rättigheter, höjd minimilön, lägre priser på receptbelagda mediciner och nytt sjukförsäkringsystem.
Ohios nyvalde senator Sherrod Brown: "We got where we are because we didn´t run as Republican-lite. We ran as economic populist Democrats."
Gissningsvis är det precis där, i rättvisefrågor, den nya kongressen kommer satsa kraft. Drömmen är ett läge där Bush lägger veto mot till exempel höjd minimilön eller det nya arbetsrättsliga förslag för att underlätta facklig organisering som redan ligger i kongressen. Då är nästa valrörelse i hamn. För i de här frågorna har demokraterna sedan flera år haft med sig en stor majoritet av väljarna.
Intressant är att republikanerna nästan utplånades i nordöstra USA. Det finns bara kvar en republikan i kongressen från New England. Det betyder att det var de moderata mittenrepublikanerna i norr som åkte på stryk. 10 av de 28 mest liberala republikanerna försvann. Utslagna av mer radikala demokrater.
Konsekvensen är att republikanerna nu helt domineras av kristna ultrakonservativa moralfixerade politiker från Södern. Helt ur synk med opinionen. Partiets gamla sydstats-strategi har renodlats, och förvandlat dom till ett minoritetsparti.
USA är alltså regionalt mer tudelat än på decennier. Och den konservativa Södern har förlorat striden. Det här är den första kongressen sedan 1953-54 där representanhusets största parti bara har en minoritet av Sydstaternas stolar. 1953 var det republikanerna som var helt nordstatsdominerat. Nu är det demokraterna. För första gången på över 50 år har Söderns politiska maktposition detroniserats.
Genom artiklarna löper slutsatsen att populismen vann. I USA är populism liktydigt med socialliberalism eller socialdemokrati, ungefär.
Den osvikligt optimistiske, och intressante, Harold Meyerson skriver: "What unites the party is a populist perspective that follows as the night the day the current era of Republican-sponsored plutocracy".
Valresultatet stödjer slutsatserna. Det stora skredet var att vit arbetarklass gick från republikanerna tillbaka till demokraterna. Många av de som nu valdes in är också klart liberala i välfärds- och fördelningsfrågor: för stärkta fackliga rättigheter, höjd minimilön, lägre priser på receptbelagda mediciner och nytt sjukförsäkringsystem.
Ohios nyvalde senator Sherrod Brown: "We got where we are because we didn´t run as Republican-lite. We ran as economic populist Democrats."
Gissningsvis är det precis där, i rättvisefrågor, den nya kongressen kommer satsa kraft. Drömmen är ett läge där Bush lägger veto mot till exempel höjd minimilön eller det nya arbetsrättsliga förslag för att underlätta facklig organisering som redan ligger i kongressen. Då är nästa valrörelse i hamn. För i de här frågorna har demokraterna sedan flera år haft med sig en stor majoritet av väljarna.
Intressant är att republikanerna nästan utplånades i nordöstra USA. Det finns bara kvar en republikan i kongressen från New England. Det betyder att det var de moderata mittenrepublikanerna i norr som åkte på stryk. 10 av de 28 mest liberala republikanerna försvann. Utslagna av mer radikala demokrater.
Konsekvensen är att republikanerna nu helt domineras av kristna ultrakonservativa moralfixerade politiker från Södern. Helt ur synk med opinionen. Partiets gamla sydstats-strategi har renodlats, och förvandlat dom till ett minoritetsparti.
USA är alltså regionalt mer tudelat än på decennier. Och den konservativa Södern har förlorat striden. Det här är den första kongressen sedan 1953-54 där representanhusets största parti bara har en minoritet av Sydstaternas stolar. 1953 var det republikanerna som var helt nordstatsdominerat. Nu är det demokraterna. För första gången på över 50 år har Söderns politiska maktposition detroniserats.
posted by Per Wirtén at tisdag, november 28, 2006
6 Comments:
Jag delar glädjen åt att Bush och den kristet-fundamentalistiska USA-högern har råkat ut för ett rejält nederlag. Men jag tycker att demokraternas framgångar i kongressen målas i lite väl rosenröda färger. Demokraterna är inget vänsterparti, utan befinner sig till höger om den mittenorienterade europeiska socialdemokratin.
Radikala demokrater, som t. ex. Ted Kennedy, som kräver obligatorisk och statligt finansierad socialförsäkring eller skulle drista sig till att föreslå en A-kassa på 70 % av inkomsten á la Fredrik Reinfeldt betraktas som extremister och kryptokommunister av etablissemanget i Washington. Hillary Clinton, som många vänsterintellektuella i Europa okritiskt hoppas på, stödde Bush's anfallskrig mot Irak, och har vägrat göra avbön trots den katastrof som detta ledde till. Demokraterna håller Israel lika hårt om ryggen som republikanerna, där finns ingen större skillnad. Och inget av partierna ifrågasätter USA:s sinnessjuka ekonomiska system med extrem makt för de stora bolagen som Halliburton.
Hoppet för USA finns inte i Kongressen eller bland partierna, utan i den växande radikala rörelsen, t. ex. antikrigsrörelsen. Washington kan på sin höjd påverkas att gå i rätt riktning genom ett folkligt tryck utifrån, grundläggande förändringar kommer aldrig att initieras av Demokratiska Partiet. Varken nu eller i framtiden.
Du har helt rätt. Men det vore naivt och totalcyniskt att dra likhetstecken mellan de båda partierna. De har legat nära förr. Men nu är det stor skillnad. Den starkaste vänsterkraften i USA är fackföreningsrörelsen, särskilt de stora, aktiva och radikala förbunden. Och dom behöver demokraterna och ny lagstiftning för rätten att organisera. Antikrigsrörelsen är dess värre en ganska marginell företeelse. Deras starkaste flank är nätaktivisterna som finns inne i det demokratiska partiet. Så man ska inte skåpa ut demokraterna helt.
Ja, kanske är jag totalcynisk, när jag ser fler likheter än skillnader mellan de två stora partierna i USA, men jag är rädd för att detta är en bild som ligger närmare verkligheten än man skulle vilja. Tyvärr. Visst finns det gradskillnader mellan partierna, och dessa ska inte underskattas. Även jag föredrar ett styre under Bill Clinton än George W Bush. Men jag har inga större förhoppningar om att förändringarna kommer att komma inifrån partiväsendet.
Krasst sett så finns det klara statistiska belägg genom USA:s historia för att demokratiska administrationer varit minst lika ivriga att initiera krig och invasioner som republikankska dito. Det militärindustriella komplexet, som Eisenhover både myntade som begrepp och varnade för i samband med sin avgång som president, är nämligen starkt och betydligt viktigare för USA:s utrikespolitik än vilket parti som har majoritet. En krass och cynisk bild av USA, men jag menar att den är mer realistisk än den idealistiska tesen att partiernas ideologi styr över utrikespolitiken.
Bush startade inte Irakkriget för att han var allmänt elak och ondsint. Utan för att det fanns starka ekonomiska intressen som tryckte på, i såväl olje- som vapenindustrin.
Jag menar att den idealistiska synen på USA:s utrikespolitik och moraliska uppdrag i världen fick sig en kort blomstringstid efter Sovjetunionens fall 1991. Även inom delar av den europeiska och amerikanska intellektuella vänstern, som sedan Vietnamkriget på goda grunder hade misstrott USA:s utrikespolitiska avsikter. Men iochmed Sovjetunionens kollaps så abdikerade tyvärr delar av vänstern från denna högst respektabla och välbehövliga tradition av kritik av den amerikanska utrikespolitiken. Plötsligt började det talas om "humanitära krig" med ett språkbruk á la George Orwell, och delar av vänstern gick ut och försvarade NATO:s och USA:s bombningar över Kosovo och Jugoslavien.
Det verkade som om en del intellektuella inom vänstern på fullt allvar trodde att en supermakt på allvar agerar av humanitära skäl i första hand, och inte av maktpolitiska skäl som en överordnad princip (fråga: varför intervenerade USA på Balkan men inte i Rwanda? Möjligt svar: Balkan är strategiskt och geopolitiskt mycket viktigare region än Rwanda).
Vänsterrenegater som Walzer och Christopher Higgins har genom sin argumentation bäddat för de katastrofala amerikanska interventionerna i Afghanistan och Irak, som vi nu ser följderna av. Detta genom att driva tesen att USA:s krig under 1990-talet var "humanitära", ett argument som passade de amerikanska neokonservativa som hand i handsken när de efter 11 september drev igenom sin nya, missionerande och offensiva amerikanska utrikespolitik.
USA:s anfall mot Afghanistan och senare Irak är omöjliga att inte också se i ljuset av den debatt som fördes under 1990-talet, när kritiker av USA:s krig ansågs vara folkrättskramande nostalgiker och vurmare för serbisk diktatur, medan vänsterrenegater och bombliberaler som Per Svensson på Expressen gjorde gemensam sak i sitt försvar för de amerikanska bombmattorna och nedfallet av upparbetat uran.
Ja, kanske är jag totalcynisk, när jag ser fler likheter än skillnader mellan de två stora partierna i USA, men jag är rädd för att detta är en bild som ligger närmare verkligheten än man skulle vilja. Tyvärr. Visst finns det gradskillnader mellan partierna, och dessa ska inte underskattas. Även jag föredrar ett styre under Bill Clinton än George W Bush. Men jag har inga större förhoppningar om att förändringarna kommer att komma inifrån partiväsendet.
Krasst sett så finns det klara statistiska belägg genom USA:s historia för att demokratiska administrationer varit minst lika ivriga att initiera krig och invasioner som republikankska dito. Det militärindustriella komplexet, som Eisenhover både myntade som begrepp och varnade för i samband med sin avgång som president, är nämligen starkt och betydligt viktigare för USA:s utrikespolitik än vilket parti som har majoritet. En krass och cynisk bild av USA, men jag menar att den är mer realistisk än den idealistiska tesen att partiernas ideologi styr över utrikespolitiken.
Bush startade inte Irakkriget för att han var allmänt elak och ondsint. Utan för att det fanns starka ekonomiska intressen som tryckte på, i såväl olje- som vapenindustrin.
Jag menar att den idealistiska synen på USA:s utrikespolitik och moraliska uppdrag i världen fick sig en kort blomstringstid efter Sovjetunionens fall 1991. Även inom delar av den europeiska och amerikanska intellektuella vänstern, som sedan Vietnamkriget på goda grunder hade misstrott USA:s utrikespolitiska avsikter. Men iochmed Sovjetunionens kollaps så abdikerade tyvärr delar av vänstern från denna högst respektabla och välbehövliga tradition av kritik av den amerikanska utrikespolitiken. Plötsligt började det talas om "humanitära krig" med ett språkbruk á la George Orwell, och delar av vänstern gick ut och försvarade NATO:s och USA:s bombningar över Kosovo och Jugoslavien.
Det verkade som om en del intellektuella inom vänstern på fullt allvar trodde att en supermakt på allvar agerar av humanitära skäl i första hand, och inte av maktpolitiska skäl som en överordnad princip (fråga: varför intervenerade USA på Balkan men inte i Rwanda? Möjligt svar: Balkan är strategiskt och geopolitiskt mycket viktigare region än Rwanda).
Vänsterrenegater som Walzer och Christopher Higgins har genom sin argumentation bäddat för de katastrofala amerikanska interventionerna i Afghanistan och Irak, som vi nu ser följderna av. Detta genom att driva tesen att USA:s krig under 1990-talet var "humanitära", ett argument som passade de amerikanska neokonservativa som hand i handsken när de efter 11 september drev igenom sin nya, missionerande och offensiva amerikanska utrikespolitik.
USA:s anfall mot Afghanistan och senare Irak är omöjliga att inte också se i ljuset av den debatt som fördes under 1990-talet, när kritiker av USA:s krig ansågs vara folkrättskramande nostalgiker och vurmare för serbisk diktatur, medan vänsterrenegater och bombliberaler som Per Svensson på Expressen gjorde gemensam sak i sitt försvar för de amerikanska bombmattorna och nedfallet av upparbetat uran.
om man får störa detta samtal mellan vänner, så skulle jag vilja säga att demokraterna i många avseended står längt till vänster om t.ex. socialdemokraterna i Sverige: total motstånd mot friskolor, avskaffande av arvsskatt och framför allt protektionism (mot alla frihandelsavtal, för ökat skydd av jordbruket,allt starkare motstånd mot imiigration etc). Den sistämnda frågan kan bli partisplittrande, men det är den för republikanerna också. Vi ser också i Europa allt mer av denna motsättning mellan öppenhet och fruktan för det främmande.
Hur som helst är det knappast bra för resten av världen med ett "populistiskt" USA, särskilt på handelns område.
Populism i USA betyder detsamma som här - enkla lösningar på svåra problem - som bara har den nackdelen att de inte funkar.
[B]NZBsRus.com[/B]
Dismiss Laggin Downloads With NZB Downloads You Can Easily Search HD Movies, PC Games, MP3 Albums, Applications & Download Them at Accelerated Rates
[URL=http://www.nzbsrus.com][B]Newsgroup[/B][/URL]
Skicka en kommentar
<< Home