tisdag, oktober 16, 2007

Obama & Co.

I går lyckades jag lägga ut nya Arena på nätet. Första gången på tre år jag var tvungen att fixa den detaljen. Och det gick bra! Nya numret är dessutom så himla bra.
Och nu ska jag snart åka till Jönköping för att prata migration på ABF. Först ska jag läsa ut Susan Faludis alldeles nya bok och så måste jag skriva här om en artikel i American Prospect om den nya postmedborgarrättsliga generationen african-americans bland demokraterna i amerikansk politik.

Barack Obama är nämligen inte ensam. Där finns massor av up-and-coming 40-åringar. Mest män, sorgligt faktum. Det är affirmative action-generationen. Post-Jesse Jackson. Dom som kunde komma in på Yale och Harvard tack vare kvoteringar. Dom lysande begåvningar som förr var hänvisade till svarta college.

Lite facts: 2006 hade 81% african-americans över 25 år examen från high school. 1976 var det 44%. 1966 var det 28%. Andelen fattiga var 23% 2005 mot 42% 1966.

Dom är radikala i fördelningspolitiken. Men ofta konservativa i genus- och sexpolitik. Harold Ford, i Tennessee, är mot gayäktenskap, för kriget i Irak och ibland till höger om republikanerna. Obama är också mot gayäktenskap. Andra är antiabort. Alla tror på den amerikanska drömmen – möjligheterna är oändliga, typ.

Men poängen, som gör dom så intressanta, är att de bryter en rasistisk stereotyp och ett rasistisk mönster. De har åsikter som inte förväntas av liberala african-americans, de definierar sig inte ens som "svarta politiker", den identitetsfälla deras föregångare aldrig kunde undvika. Och de lyckas få många röster från vita väljare.

"American Dream politics", skriver artikelförfattaren.