torsdag, januari 18, 2007

Vem ska välja Mona?

Det finns en massa kritik av hur valet av socialdemokraternas nya partiledare gått till. Jag tycker det är lite konstig kritik. har andra partiledare valts med mer av demokratisk debatt? Skriver så här i Sydsvenskan i dag:

Mona Sahlin blir vald som partiledare för att hon anses vara genuint demokratisk. Men samtidigt kritiseras hela vägen fram till valet vid extrakongressen i mars som mindre demokratisk, rentav ett enda långt mygel.
Sahlin har blivit valkommitténs förslag efter en lång process. Diskussionerna har hållits strikt innanför partiorganisationens stängda dörrar. Ingen utifrån har varit välkommen. Kandidater har vägts, sållats eller helt enkelt tackat nej. Starka nätverk och maktkretsar har tryckt på. Helt säkert har även vanliga medlemmar med uppdrag hemma i kommunen diskuterat och försökt komma till tals.
Det har säkert inte varit en radikaldemokratisk process. SAP är känt som ett centralstyrt parti och man kan utgå från att det i första hand är ombudsmän och kommunalråd som avgjort. Men jag förstår ändå inte kritiken.

Socialdemokraterna är trots allt ett parti och en politisk förening. Det måste vara principiellt riktigt att de försöker håller journalister och mediadebatt borta inför ett val som är helt deras eget, som egentligen inte angår andra än medlemmarna i själva föreningen. Man kan betrakta det som integritet.
Om diskussionerna skett för öppen ridå, på DN debatt och i tevesoffor med opinionsbildare och ledarskribenter, hade valet helt säkert blivit mindre demokratiskt. Jag tror man måste försöka hålla isär den politiska offentligheten och de politiska partiernas inre liv. Det är kanske omöjligt i praktiken – men inte fel som princip. För vem är det som ska välja partiledare: medborgarna eller medlemmarna?

Kritikerna hänvisar ofta till franska socialistpartiet som nyligen utsett sin presidentkandidat genom medlemsomröstning. Det har skapat en debatt som tydliggjort politiska skillnader. Där träffar kritiken rätt. Men man blandar samtidigt ihop olika roller: en president ska ha egen profil och vara ”sig själv först”, en partiledare är däremot i hög grad en skapare av konsensus.

När Göran Persson förklarade att han lämnade ordförandejobbet var efterträdaren oklar. Ingen visste. Läget var ovanligt öppet. Ändå blev det ingen skarp politisk debatt. Den enda fråga som verkligen delar socialdemokraterna är Europa. Men eftersom EU-skeptikerna inte förde fram någon kandidat uteblev striden. Sedan återstod en handfull personer i partiets huvudfåra. Försöken från bland annat Skåne att skapa konfrontation mellan höger och vänster föll i brist på relevans. Och just den bristen, känslan av politiskt tomrum, är själva arvet efter Göran Persson och ett gigantiskt problem för socialdemokraterna. Att de politiska grälen uteblev har alltså djupare förklaringar än själva valprocessen.

Om Mona Sahlin har ett specifikt mandat från partiet, en förväntan eller uppgift, så är det nog att försöka fylla det tomrum Persson skapade. Men inte med sin egen röst, utan med många andra röster. För att bygga ny grund krävs en demokratisk person. Det tror jag är slutsatsen efter en oglamorös process med mycket kaffe, långa möten och inga närvarande reportrar.

3 Comments:

Blogger jimpan said...

En intressant aspekt av kritiken (mot att processen inte är mer öppen) är att den kanske utgår just från den sammanblandning av det socialdemokratiska partiet och den svenska välfärdsstaten som en del (många?) borgerliga debattörer invänder så starkt mot.

Sedan kan jag tycka att medlemmarna bör ha större inflytande än valberedningen, men jag är inte medlem i partiet så jag har dels ingen större uppfattning om hur det verkligen fungerar, dels ingen större rätt att lägga mig i det.

18 januari, 2007 11:13  
Blogger Per Wirtén said...

Hej Jimpan, jag är inte heller medlem och vet ganska lite om hur det gått till. Det verkar ha varit diskussioner i lokala arbetarkommuner och så. Men i slutändan är det väl som jag skriver att SAP är ett parti med starka ombudsmän, kommunpolitiker, urstarkt centrum på Sveavägen och en massa andra mäktiga potentater som till sist ändå är dom som fattar de avgörande besluten, oavsett vad medlemmarna tycker. Men just i det här fallet måste man ställa frågan varför partiapparatens favorit - Pär Nuder - aldrig hade en chans. Mona Sahlin KÄNNS åtminstone som medlemmarnas favorit.

18 januari, 2007 13:05  
Blogger jimpan said...

Det är onekligen en intressant fråga.

18 januari, 2007 14:03  

Skicka en kommentar

<< Home