Offentlighetsteori

John Dewey skrev redan i början av 1900-talet en teori om den moderna offentligheten. Han var amerikan och pragmatist. Då var hans inflytande stort. Nu syns tecken på en intressant renässans.
I Fronesis nummer om liberalism, som jag skrivit om förut, ägnas de sista 50 sidorna åt Dewey och pragmatismen. En underskattad politisk-filosofisk tradition.

Mest fångas jag av den unge holländske filosofen Noortje Marres. Han återvänder till en klassisk amerikansk demokratidebatt från 1920-talets början mellan Walter Lippman och John Dewey. De flesta brukar koncentrera sig på vad som skilde: Lippmans pessimistiska syn på medborgarna i offentligheten och Deweys klart optimistiska. Det gjorde jag när jag skrev om den i min bok Populisterna för några år sedan. Men Marres letar det som förenade dem: hur de förklarade uppkomsten av en politisk offentlighet genom att sakfrågor pockar på lösningar.
Det är när svåra, komplicerade frågor dyker upp, såna som politiker och ämbetsmän inte klarar att lösa, som medborgarna kliver in på scenen. Det är "de befintliga ledarskikten och samhällsinstitutionernas oförmåga att avgöra en fråga som blir den tändande gnistan för inblandning i politiken," skriver Marres. De vände en grundtanke upp och ner. Det är de "svåra" frågorna som vanligt folk måste lösa, de "enkla" klarar däremot politiska parlament och tjänstemännen bäst.

Det är sakfrågor som driver fram aktiva medborgare och en demokratisk offentlighet. Inga tjusiga demokratiideal. Och syftet är alltid att lösa de aktuella problemen, inte skapa goda människor, eller bedriva nåt slags engagemangsterapi för att ingjuta mening i samhället.

Det är svårt att läsa Marres utan att tänka på läget i Europa. Är det inte precis vad som verkar hända? Institutionerna och regeringscheferna klarar inte att hantera EU:s framtida styrelseskick. Istället verkar det som att medborgarna dras in. Inte på grund av nån abstrakt princip, eller ett ideal. Utan för att de är konkret berörda av sakfrågan. Och de förenas av just detta och inget annat: att vara berörda och påverkade.

Dewey argumenterade att den politiska offentligheten inte var en gemenskap. De som bildar en offentlighet - för att en sakfråga driver och tvingar dem till det - har nödvändigtvis ingen gemensam kultur, kön, yrke, religiös tro eller ens språk.
"Ett sätt att förstå den deweyska offentligheten är att beskriva den som en gemenskap av främlingar."
Européer behöver ingen gemensam identitet, kultur eller värderingsgrund för en demokrati och politisk offentlighet på Unionsnivå ska fungera. Det är tvärtom. Just avsaknaden av det gemensamma tvingar fram en offentlighet. Eller rättare sagt: inte bara en utan många sammanvävda.
Så kan man tillämpa Dewey i dag. Och det är ju ungefär så Jürgen Habermas tänker, en av de politiska filosofer som påverkats väldigt mycket av just pragmatismen.

Samtidigt kan man verkligen undra om Dewey är en riktigt klockren liberal. Andra försöker göra honom till socialdemokrat - han var t ex en av Ernst Wigforss favoritfilosofer - men det slirar också. I Populisterna försökte jag länka honom till en helt annan tradition: den amerikanska populismen som stod på topp när Dewey började tänka och skriva politik i slutet av 1800-talet. I Sverige kan samma tradition kallas folkrörelseradikalism. Båda rörelserna är exempel på hur sakfrågor framkallade en offentlighet och politiska medborgare.