Avsatt kung

I dag tycker nationalekonomen Lars Calmfors synd om sin egen yrkeskår på DN debatt. Hans bitterhet är inte utan underhållningsvärde. Men samtidigt intressant. Han skriver att föraktet för nationalekonomi nu påminner om amerikanska kristna fundamentalisters för evolutionsvetenskap. Hmm.

I viss mån har Calmfors rätt. Jag är ingen ekonom, men blir ofta irriterad över en del skribenters totala förakt för kunskap om samhället.
Men vad Calmfors egentligen beklagar är ju nationalekonomins förlorade trovärdighet. Och det är väl kanske ekonomernas egna fel?

Det är med en rysning jag minns 1990-talets nationalekonomer som med tvärsäkra sanningsanspråk ville ställa om hela samhället. Politiker och journalister, särskilt DN-debatt, la sig platta. Vetenskapen talade. Teorins tabeller och kurvor skulle regera.
Men efterhand föll hela korthuset. Nationalekonomerna hade fel. Samhället följde inte kurvorna. Empirisk forskning visade nåt annat. Arbetslösheten sjönk, tillväxten tog fart trots att arbetsmarknaden inte totalavreglerades och blev som i USA.
Alla nationalekonomerna deltog inte i den här politiska högerkampanjen, förklädd till vetenskap, men de som märktes gjorde det. Och det påverkade vår syn på nationalekonomin. Raserade disciplinens hela trovärdighet. Gjorde den till ett slags freakcirkus.

I tidigare epoker har andra discipliner haft samma position. På 1970-talet var det sociologi, pedagogik, psykologi. På 1950- och 60-talen statsvetenskap.

Nu har nationalekonomins anspråk på överideologi kollapsat. Och för Calmfors generation verkar vardagen handla om självterapi. Just nu i fasen att skylla på alla andra: debattörer, politiker, organisationseliter – dom som slutat lyssna så där andäktigt som förr.
Artikeln är skriven av en kung som tvingats abdikera.