Grottekvarnen

Dagarna efter nyår har jag läst korrektur på min nya bok, "The Crazy Swede" som kommer ut i början av maj. Det är konstigt men när korret kommer händer nåt. Det som tidigare var text, på skärmen eller utprintade A4, blir plötsligt ett bokmanus. Som att texten då materialiseras och blir ett ting. För första gången kan jag verkligen läsa det jag skrivit, med ett slags nyuppnått avstånd, och bedömma om det verkligen håller, hur det känns att läsa på riktigt. Jag kan se typografin, hur raderna faller ner över sidorna, hur de blankrader och kapitelindelningar jag tänkt fungerar i praktiken.
Att få korret är en klart större händelse än att sedan få den färdiga boken. Nu inser jag för första gången att jag gjort nåt och att det är klart.

Men sen läser jag Leonard Woolfs skarpt bittra slutsats i hans memoarer, han var då 88 år gammal, och blir lite resignerad. Ja, LW var gift med Virginia W och radikal politisk skribent, författare och redaktör – väldigt aktiv och inte utan betydelse i dåtidens London.
"The world today and the history of the human anthill during the last fifty-seven years would be exactly the same as it is if I had playing pingpong instead of sitting on committees and writing books and memoranda. I have therefore to make the rather ignominious confession to myself and to anyone who may read this book that I must have in a long life ground through between 150 000 and 200 000 hours of perfectly useless work."

Jag tröstar mig med Frank Capras film "It´s a Wonderful Life" och försöker inbilla mig att det inte är riktigt så illa.