onsdag, mars 28, 2007

The Darker Nations pt 2

I Vijay Prashads "The Darker Nations", som jag skrev om i förra inlägget, hittade jag Samuel P Huntington. Men på oväntad plats. Det var Huntington som för några år sedan beskrev världen som en "civilisationernas kamp". Efter kalla kriget skulle konflikterna löpa längs fasta gränser mellan några få civilisationer. Hans senaste bok handlar om att invandring är ett hot mot amerikansk frihet. Men hos Prashad smyger han in tidigare, på 1960-talet, under den epok när tredje världen plågades av militärkupper. Redan då var han intellektuell eminens i Washingtons Foggy Bottom.

Från 1950-talet satsade USA på militären i tredje världens länder. Generalerna blev instrument i kalla krigets maktspel. USA stödde, med skiftande intensitet, kupper i rader av länder: Guatemala, Ecuador, Brasilien, Indonesien, Kambodja, Chile, etc. En del brutala. I Indonesien mördades mellan 100 000 och 2 miljoner kommunister efter kuppen 1965. Latinamerika blev kyrkogård för en hel generation.

Prashad beskriver de sammansatta processer som ledde till kuppraseriet. USA var en faktor och Huntington formulerade strategin. Redan 1959 beställde Pentagon en studie från tankesmedjan RAND där man arbetade fram tanken att militären var en effektiv byråkratisk maskin i fattiga länder, den bästa att garantera framsteg och modernisering. Samuel Huntington, då vid Harvard, tog vid och utvecklade idén om "militär modernisering". 1968 skrev han boken "Political Order in a Changing Society" där han ifrågasatte demokratins nytta i fattiga länder. Stabilitet krävde istället samlad politisk makt. Och vem var bättre utrustad att samla den än generalerna? Militärkupper skulle gynna framsteg, utveckling och ... demokrati. Huntington skrev sofistikerat och snyggt, i en miljö där hans idéer delades av många. I slutet väntar Kissinger, kuppen i Chile, terrorn i El Salvador. Men i utgångsläget var terrorn upplyst och motiverad av akademisk reflektion, av arbete i bibliotekets läsesal.

Det är märkligt hur mycket som känns välbekant här. Ord och begrepp har skiftat. Men efter 11 september är själva grundmönstret tillbaka – friheten ska försvaras med ofrihet. Men jag tänker också hur glömskan breder ut sig som stumma vita fläckar. Om man påminner om amerikanska övergrepp kallas man nu antiamerikan. Jag blir helt enkelt sugen på en bok om det amerikanska imperiet – om våldet skriven av nån som är mer intressant än Chomskys entoniga klocka.

7 Comments:

Anonymous Magnus Nordqvist said...

Intressant att få en glimt av Huntingtons förflutna. Någon skrev om honom att han var en akademiker som analyserade världsläget från en länsstol, eller något sånt, och aldrig själv varit ute i världen. Vet inte om det stämmer, men jag frågar mig, hur sådana här idéer egentligen uppstår, knappast ute bland människor väl, utan i ett slutet rum av något slag? Hans tes om civilisationernas kamp har ju så mycket av skrivbordsprodukt över sig, ändå, eller kanske därför, har den en sån impakt, det är snygg berättelse liksom.

28 mars, 2007 16:49  
Blogger Charlotte W said...

Det är märkligt, det är som att tendensen att stämpla kritik som "anti-amerikanskt" ökar ju större anledningen att rikta kritik mot USA blir.
Det är mitt intryck i alla fall, liksom att det måste komma till stånd en verklig kursändring på djupet i amerikansk politik, annars får vi snart anledning att paradera med elaka skyltar framför varenda amerikanska ambassad.

29 mars, 2007 12:50  
Blogger Per Wirtén said...

Charlotte, jag tror på amerikansk förändring. Gjorde ett OBS-inlägg om det nyligen. Om du vill läsa finns det i mitt textarkiv på arenagruppen.se/per

29 mars, 2007 15:01  
Blogger Karin said...

Det är ju saker på gång i USA nu. Den politiska kulturen är fortfarande helt obegriplig, men bara den senaste veckan har det ju hänt en del som inger ett visst hopp om förändring.

Jag tänker naturligtvis på omröstningarna i senaten och kongressen den sista veckan, där en plan för tillbakadragande av trupperna från Irak fick majoritet i båda församlingarna. Knapp majoritet och värsta kompromisslösningen, men ändå.

Det allt starkare folkliga misssnöjet med kriget har tagit sig in i representanthuset. Det går att ifrågasätta kriget. Kanske kan det leda till att en något mer nyanserad diskussion om den amerikanska utrikespolitken kan komma till stånd. Hoppas.

29 mars, 2007 19:43  
Blogger Charlotte W said...

Tack för tipset, jag kunde höra inslaget tack vare det utmärkta 30-dagarsarkivet på sr-sidan.
Ja, det verkar lite hoppfullt faktiskt. Såg idag också på bloggen "Det progressiva USA" (är för lat för att rafsa fram länken just nu, är inte så svårt att hitta ändå förstås om du inte redan skulle känna till den) att både B Obama & H Clinton är beredda att driva sjukförsäkringsfrågan, härligt!

29 mars, 2007 19:46  
Blogger Per Wirtén said...

Ja, och missa inte John Edwards. Han är faktiskt "valbar" och en dark horse. Det var länge sedan en möjlig presidentkandidat var så radikal - och sympatisk. Tyvärr har hans fru fått tillbaka sin bröstcancer. De hade presskonferens i hemstaden Chapel Hill (N.C.) - som på sätt och vis är min "andra" hemstad i världen - förra veckan och det verkar som att hon nu inte kan bli frisk. Så frågan är om han orkar stå pall i politiken.

29 mars, 2007 19:58  
Blogger Karin said...

Måste tipsa om en tjugosidig artikel i marsnumret av Vanity Fair om en kille som heter Pat Dollard. Har precis skrivit om honom på min blog.

Mycket fascinerande.

04 april, 2007 22:54  

Skicka en kommentar

<< Home