tisdag, mars 20, 2007

Irak fyra år

Fichtelius intervjuer med Persson blev magplask. Duktig dokumentär. Han kunde gjort den lika bra utan att ens träffa Persson. Jag hade hoppats på en timma samtal, grovt redigerad från olika tillfällen. Frågor, svar. Med en estetik som var mer Big Brother än pensionärsdokumentär.

Tappade intresset och började istället fundera över vad dagens borgliga ledarsidor skulle skriva om Irakkriget på fyraårsdagen efter utbrottet. I morse blev jag glatt överraskad av DN:s skarpa och engagerade huvudledare. Kriget var fel från början och har blivit en katastrof. Irak är, med Kurdistan som viktigt undantag, ett förstört söndermanglat sönderslitet land. Och för USA är kriget ett nederlag av samma dimensioner som Vietnam. Nej, större.

Det är värre på Svenskans och Expressens ledarsidor. Dom skriver ingenting i dag. Det är lite pinsamt. Där argumenterade man för kriget. I namn av liberala friheter agerade de medlöpare. jag väntar fortfarande på att de ska skriva att de hade fel. I grunden fel. Inte bara att kriget gått åt helvete på grund av taskig amerikansk politik.

Jag har nån gång skrivit att den dag är inte långt borta när irakier i Bagdad känner nostalgi för Saddam Husseins tyranni. Den dagen är här nu.
Jag letar efter det där citat bland mina gamla artiklar. Hittar istället fyra jag skrev för Expressen 12/1 2005, 25/1 05, 30/1 05 och den sista 31/1 05. (Av någon anledning går det inte att länka direkt till alla artiklarna, för några hamnar ni på min hemsida och får leta efter de där de ligger i datumordning. Sorry för omvägen.) De skrevs inför det första fria valet till den församling som skulle skriva ny konstitution. Jag läser dom. Upptäcker att dom fortfarande håller. Den optimistiska tilltro till demokrati och politik höll inte, men den pessimistiska om totalt sönderfall har dess värre besannats. Jag minns också reaktionerna. PM Nilsson sa vid en lunch att han avskydde varenda rad i de tre första artiklarna. Dilsa Demirbag Sten skrev på annan plats i Expressen att artiklarna var "luftbubblor utan förankring i verkligheten" och att jag var "paranoid". Och i DN klämde Hans Bergström till med att jag skrev "löjligt pretentiöst" och att det var "tankesmörja" och politisk galenskap.
Tja, jag vill höra era röster nu när era politiska projekt i Irak gått åt helvete – återigen med kurderna som (än så länge) värmande undantag.
Det kanske är att förhäva sig och allmänt fånigt ego att älta gamla artiklar man skrivit, men en fyraårsdag handlar ändå om att titta bakåt, så det här får stå kvar.

5 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jag fastnade vid din sågning av "Ordförande Persson programmen". Jag tycker tvärtom att Persson är mer intressant än förväntat och att intrycket i nyhetsinslagen blir missvisande - serien är bättre än inslagen några utryckta citat ger intryck av.

För mig som inte rör mig i den miljön , bara eu-forskning, är en kontrast till Vita Huset programmen. För de som inte är lika intresserade av praktisk politik är de en blick in bakom kulisserna.

20 mars, 2007 20:53  
Anonymous herbert said...

SR sände för en tid sedan ett inslag om läget för kurderna i Irak i studio 1, deras analys var realistsik, och beskrev en situation där kurderna, i sitt särintresse, hamnar i kläm i den omöjliga ekvation som är usas skapelse, men som de uppenbarligen inte längre kontrollerar.

Dilsa kan emmellan åt framstå en rak liberal, men ressentimentet lyser allt för starkt igenom, vilket hon just delar med resten av de värsta krigsivrarna. Troligtvis är det som kurd som hon knappt tagit i debatten sedan krigstarten.


Appropå nått helt annat vill jag tipsa om Perry Anderssons artikel om Kofi Annan i The Nation, temat skulle förtjäna ett ord i svenska press. Lägligt innan et Irankriget.

21 mars, 2007 03:01  
Blogger Per Wirtén said...

Herbert, vilket nummer av The Nation? Har inte sett den artikeln, men vill läsa.
Och när det gäller Persson-programmen så vill jag ha mer inblicker i vad som händer, hur det går till, vad man säger till varandra, hur Persson gör när han fattar avgörande beslut, vilka pratar han med. Men jag får ju nästan inget sånt. Det är därför jag är besviken. Det blir mest tjuvnyp och gamla journalfilmer. Jag vill ha mer som "Vita huset", som du skriver, men det är ju alldeles för lite.

22 mars, 2007 18:48  
Anonymous herbert said...

kofi annan artikeln


http://www.thenation.com/doc/20070402/anderson

22 mars, 2007 19:15  
Blogger Erik Svensson said...

Jag läste dina artiklar, och håller med dig om mycket. Du hade rätt i din pessimistiska inställning på de flesta punkter, och i de fyra första artiklarna. Just de som kritiserades som hårdast av krigshetsarna PM Nilsson och Hans Bergström. De hade fel på i stort sett alla punkter i sin naiva optimism om USA:s befrielse av Irak. Deras tystnad idag är besvärande, och pinsam.

Men du hade också fel, i din sista artikel den 31/1 2005, dagen efter valen. Där hade ledarredaktionen på Flamman och kultursidan på Aftonbladet helt rätt: valen i Irak 2005 var politiskt lika betydelselösa som valen i Sydvietnam under USA:s krig. Den regering som idag sitter i Baghdad är en marionettregering som är beroende av USA:s stöd för att sitta kvar, och som är involverad i miliser och shiamuslimska dödspatruller. Den är bara en av flera obehagliga aktörer i inbördeskrigets Irak. Alldeles oavsett vad Carl Bildt anser.

Jag är lite förvånad att du så snabbt vek dig för mediadrevet och det borgerliga jublet över de minst sagt tveksamma "demokratiska" valen i Irak 2005. Det blev inte alls den "vändpunkt" som du och de borgerliga ledarskribenterna trodde. Det blev snarare värre efter 2005. Valdeltagandesiffrorna var uppblåsta och påstods vara över 60 %, när oberoende israeliska experter i själva verket påpekade att färre än 40 % röstade, och knappast några alls i de sunnimuslimska områdena. Det säger sig självt att ett sådant val var en demokratisk fars, som slog blå dunster i ögonen på västerländska journalister.

23 mars, 2007 19:28  

Skicka en kommentar

<< Home