Upprorets röster

I går kom Torun Börtz rapportbok om fattiga franska förorter (mest parisiska) och novemberupproret ut, Betongen brinner (Leopard). Jag trodde kultursidorna skulle ge den stort utrymme. Men där hade jag fel. Hennes bok är kanske inte tillräckligt "litterär". Nej, den faktiskt ganska antilitterär. Nämligen en klassisk rapportbok. Själv håller hon sig borta från sin text, som istället fylls av röster från dessa fattiga stadsdelar plus en och annan sociolog. Det är en nästan osannolik flod av människor som kommer till tals - kort och sällan med några längre berättelser, mer som snabba bilder tagna med mobilkamera.
Man får glömma sina önskemål om nåt slags mer sammanhållen politisk berättelse. Om man gör det och bara simmar ut bland rösterna – upprörda, eftertänksamma, bittra, kloka, angelägna – så får boken ändå stort värde. Ja, den blir omskakande.

Paris fattiga förorter är övergivna platser. Lämnad åt dess öde. Det visste vi ju. Men det är nog värre än många trott. Det handlar om fattigdom förstärkt av rasism. Disciplinerad av våld från polisen, myndigheterna och medias stereotypa berättelser. Våldet framstår lika närvarande som i de gamla kolonierna. Börtz rapport avslöjar en kollaps i det franska politiska systemet. Vänsterintellektuella fransmän markerar hela tiden mot "anglosaxisk mångkultur" (senast Pascal Bruckner i Expressen) samtidigt som deras egen modell faller handlöst. Det är helt naturligt att människor i Paris förorter bryter upp och flyttar över Kanalen till London – där får dom i varje fall jobb.

De röster Börtz fångar ger en komplex bild av novemberupproret. I motsats till de brittiska raskravallerna på 1980- och 90-talen saknades ett politiskt sammanhang. Den franska vänstern svek och stannade kvar i innerstan. Den brittiska aktiverades när Brixton och Handsworth brann. Vem minns inte alla aktiviströrelser typ Rock Against Racism?
Men novemberupproret var ändå politiskt. Det var den fattiga massan som rörde sig, som riste. Börtz slutsats är solklar: det var inte religion eller kulturkrockar som utlöste våldet: det var fattigdom, marginalisering, rasism och statens våld.

Förortens folk vill inte ha integration. Dom vill ha rättvisa, jämlikhet och respekt. Här finns massor av träffande citat: "Det är fransmännen som bör integrera sig i det land de själva skapat." - "Jag vill inte bli integrerad. Jag vill ha ett jobb." - "Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?" - "Jag känner inte hat mot de vita, det är inte det. Men det som jag inte längre står ut med är talet om att rasism beror på att folk inte känner varandra. Vänta lite, vi har varit här i 75 år nu, fransmännen ockuperade oss i 200 år, de kan inte längre säga att de inte känner oss araber."

Bokens konstlöshet gör att den blir rätt seg att läsa. Men innehållet, alla de här rösterna, är fantastiska att lyssna till. Det är en tyst planet mitt i välfärdens självgodhet som plötsligt får komma till tals. Tillsammans blir de ett självtänkande demonstrationståg som vandrar ut ur boksidorna och rakt över läsaren. På så vis är boken en liten bragd.