Svårt samtal
I dag skriver Niklas Ekdal på DN:s ledarsida om "Det magiska ordet", alltså liberalism. Han tycker kritiken som kommer från både vänster och höger är jobbig. Underförstått – tja...nästan mer över än under egentligen – menar han att vi som inte är liberaler ska sluta oroa oss, kritisera och diskutera liberalismen. Jag tycker inte det är så smart inställning. Den påminner om den socialister och kommunister satte upp några år efter murens fall.
Anledningen att just liberalism diskuteras så mycket är enkel. Det är den klart dominerande ideologin. Inte bara i Sverige utan globalt. Liberalismen vann - konsekvensen är att den måste synas kritiskt. Och diskussion, kritik, granskning, dialog, samtal är väl kul? Har ett egenvärde? Särskilt i en liberal världsbild.
Problemet är att väldigt få liberaler verkar vilja ta en sån här diskussion, eller utvärdering av liberalismen. Allt för ofta slutar de med den banala, och inte särskilt intellektuellt hållbara, slutsatsen att allt som är bra, snällt och ökar friheten är liberalism.
Och i går efterlyste Daniel Sandström (Sydsvenskans kulturchef) en nyanserad debatt om liberalismen. Hans rubrik är symtomatisk: "Det knepiga ordet liberalism". Men drar också slutsatsen att den aldrig verkar bli annat än värdelös pajkastning mellan bombhöger och bombvänster. Han menar att det liberala uppdraget är på väg att glömmas bort. Det krävs alltså ett mer initierat samtal för att förnya.
Det är som att det hela tiden är på väg en ordentlig diskussion, men att den alltid ställs in eller får förhinder. Det behövs en hård självkritisk granskning inifrån liberalismen. Inte om nyliberala övertramp, utan om just den "goda" liberalismen. En diskussion där liberaler spelar huvudrollen, görs utifrån en oro att idéarvet stelnat i segerleende och där man kan se både det ljusa och mörka arvet, både frihetsgärningarna och skulden.
Förra året kom Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens bok om den svenska välfärdsstaten. Det var en enormt spännande inledning på en sådan diskussion. Många socialdemokrater och vänsterintellektuella läste och började prata intensivt om deras slutsatser. Men bland liberaler var det ganska tyst. Varför det?
I höstas kom så Fronesis mäktiga temanummer om liberalism. Bidrag från både socialdemokrater, socialister och liberaler. Men var det några liberala kultur- och ledarskribenter som kommenterade eller hakade på?
I våras försökte jag provocera fram en debatt på Expressens kultursida om liberalismens skuld. Det föll platt.
Det är ingen överdrift att Al Gores film också ställer frågor om just liberalism och marknad. Där har det faktiskt börjat lossna ett självkritiskt samtal.
Det verkar svårt. Men jag vill läsa en sån diskussion. Kan inte Ekdal och Sandström dra igång? Jag tror europeisk liberalism behöver den. Och vi andra som lever med deras idéer behöver den också. För 15 år sedan hade socialdemokratin akuta idéproblem. Är liberalerna på väg in i ett liknande läge?
Anledningen att just liberalism diskuteras så mycket är enkel. Det är den klart dominerande ideologin. Inte bara i Sverige utan globalt. Liberalismen vann - konsekvensen är att den måste synas kritiskt. Och diskussion, kritik, granskning, dialog, samtal är väl kul? Har ett egenvärde? Särskilt i en liberal världsbild.
Problemet är att väldigt få liberaler verkar vilja ta en sån här diskussion, eller utvärdering av liberalismen. Allt för ofta slutar de med den banala, och inte särskilt intellektuellt hållbara, slutsatsen att allt som är bra, snällt och ökar friheten är liberalism.
Och i går efterlyste Daniel Sandström (Sydsvenskans kulturchef) en nyanserad debatt om liberalismen. Hans rubrik är symtomatisk: "Det knepiga ordet liberalism". Men drar också slutsatsen att den aldrig verkar bli annat än värdelös pajkastning mellan bombhöger och bombvänster. Han menar att det liberala uppdraget är på väg att glömmas bort. Det krävs alltså ett mer initierat samtal för att förnya.
Det är som att det hela tiden är på väg en ordentlig diskussion, men att den alltid ställs in eller får förhinder. Det behövs en hård självkritisk granskning inifrån liberalismen. Inte om nyliberala övertramp, utan om just den "goda" liberalismen. En diskussion där liberaler spelar huvudrollen, görs utifrån en oro att idéarvet stelnat i segerleende och där man kan se både det ljusa och mörka arvet, både frihetsgärningarna och skulden.
Förra året kom Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens bok om den svenska välfärdsstaten. Det var en enormt spännande inledning på en sådan diskussion. Många socialdemokrater och vänsterintellektuella läste och började prata intensivt om deras slutsatser. Men bland liberaler var det ganska tyst. Varför det?
I höstas kom så Fronesis mäktiga temanummer om liberalism. Bidrag från både socialdemokrater, socialister och liberaler. Men var det några liberala kultur- och ledarskribenter som kommenterade eller hakade på?
I våras försökte jag provocera fram en debatt på Expressens kultursida om liberalismens skuld. Det föll platt.
Det är ingen överdrift att Al Gores film också ställer frågor om just liberalism och marknad. Där har det faktiskt börjat lossna ett självkritiskt samtal.
Det verkar svårt. Men jag vill läsa en sån diskussion. Kan inte Ekdal och Sandström dra igång? Jag tror europeisk liberalism behöver den. Och vi andra som lever med deras idéer behöver den också. För 15 år sedan hade socialdemokratin akuta idéproblem. Är liberalerna på väg in i ett liknande läge?
posted by Per Wirtén at söndag, mars 11, 2007
6 Comments:
...och symtomatiskt att ingen kommenterat ditt inlägg.
Jag håller med, men det här med självkritik och självrannsakan är lättare sagt än gjort, särskilt i ett så bombastiskt politiskt klimat där man riskerar att uppfattas som karaktärssvag om man överhuvudtaget diskuterar den egna linjen.
Vi försökte tom mucka m Neo utan nåt hände. Vi kallade deras tidskrift nåt i stil m meningslöst livsstilsmagasin och drömde oss tillbaka t när Timbro publicerade böcker och inte dåligt redigerde pamfletter. Jag tror f-n att det är kört.
/Olav, Fronesis
Samir Amin går till hårt angrepp på liberalismen i sin bok med den passande titeln "Det liberala viruset". Andreas.
Jag har samma erfarenhet som både Per och Olav. Har försökt att lyfta en debatt om liberalismen i en massa fora (Arena, Vägval Vänsters antologi, Liberal Debatt, liberala debattsidor, nu senast Fronesis), utan nämnvärt resultat.
Problemet, som jag ser det, är att ingen av de starka parterna inom svensk opinionsbildning (läs arbetsmarknaadens parter) har något att vinna på en rejäl debatt om liberalismen. Näringslivets mer eller mindre konservativa företrädare verkar gilla liberal-etiketten, och den organiserade arbetarrörelsen har en stark identitet i att vara motståndare till (ny-)liberalismen.
Ett dilemma är ju att alla kallar sig liberaler, vilket gör det ganska svårt att diskutera liberalismen.
Hur långt kan man röra sig politiskt från någon slags liberal kärna och ändå fortsätta kalla sig liberal? Det är ju aktuellt inte minst med tanke på vårt svenska folkparti.
Har skaffat Fronesis nummret, det ska bli spännande när tiden innfinner sig.
Karin
Tack för alla justa kommentarer. Det är bara att fortsätta försöka få ut liberalerna på banan.
Skicka en kommentar
<< Home