Kairo i mörker

Att komma till en riktig världsstad är alltid lika omtumlande. Det som att bada i människokroppar. Kairo är så. 16 miljoner invånare. Hela stan ser ut att leva på övertid, på väg att falla samman, och ändå fungerar allt. Kom hem i natt. Var bara där tre dagar, på en konferens arrangerad av Samir Amin om förhållandet mellan Europa och arabvärlden.

Kairo ska nog ses i mörker. Då dammet, sprickorna i de fallfärdiga husen, de sönderkörda gatorna och slitna människorna inte är lika uppenbara. Hela stan verkar tycka det. Med mörkret går den in i ett annat liv. Vänligare. Upplyst av miljontals lampor i olika färger. Då kan man ännu drömma om en tid när den var stor och präglades av optimism. Samir Amin är präglad av den tiden. Nasser, Arabförbundet, Bandungkonferensen, panafrikanismen, den arabiska nationalismen och socialismen. Vi åker buss genom staden och han berättar om att när han växte upp hade den en miljon invånare. Inne på den fint nyrenoverade krogen Riche hänger fotografier på kända gestalter från den eran: musiker, författare, skådespelare, det var en epok när Kairo var en av världens filmcentrum. Männen flockades utanför de stora biograferna, när musikavsnitten kom sprang alla in för att lyssna.

Att åka taxi genom mörkret, de ändlösa människomassorna, över Nilen och flodens små öar, bort mot Giza har en känsla av magi. Det är märkligt hur vissa städer laddas av magi - andra inte. Nu är Kairo i dagsljus en nergången stad, plågad av en auktoritär regim och IMF:s och andras krav på avregleringar och anpassningar. I Sydamerikas städer har reaktionen kommit och de nyliberala recepten lagts i arkivskåpen. Men Kairo, Egypten, hela Mellanöstern är kvar. Hårt pressade av USA:s Krig mot terrorismen och krav global maktdominans. På hotellrummets teve ser jag Dick Cheney ännu en gång hota med krig mot Iran.

Ska försöka hinna återkomma i morron om själva konferensen. Men kanske dröjer några dagar, massor att göra nu med att redigera nya Arena.