Grå himmel

Så här börjar Barbara Ehrenreich en artikel i nya Harper´s Magazine: "I hate hope. It was hammered into me constantly a few years ago when I was being treated for breast cancer: Think positively! Don´t lose hope! [...] Hope? What about a cure?"

Senaste dagarna har jag läst Ben Watts bok "Patient" (Modernista) på ett sätt som jag sällan läser böcker. Den har gripit tag på ett oförklarligt sett. En mycket enkel bok om hans svåra och dramatiska sjukdom under en sommar. Detaljerat beskrivet med kateter och dropp och operationer och narkos – och smärtan, chocken att vara nära slutet bara 29 år gammal. Han tunntarm ruttnar bort och det tar veckor innan läkarna förstår vad som händer.
Ämnet är upplagt för melodramatik och tårar. Men Ben Watt skriver mjukt och sakligt. Jag tänker: så här är det och det kan hända mig.
Jag har inte kunnat släppa boken. Att läsa är som att krypa ner i en håla där man ligger ihopkurad med bara författarens röst. Och hans kropp för det är en extremt kroppslig text full av hud, piss, spyor, galla, blod, tarmar, hål i magen.

Ben Watt var nog den första utländska musikern jag intervjuade när jag jobbade på Schlager (på telefon och min engelska var hopplös). Han hade träffat Tracy Thorn, men jag tror inte Everything But the Girl ännu fått fart. Jag minns när jag läser. Jag lyssnade på hans skivor ända från debuten. Tracy´s också. Kanske är det därför jag blir så berörd. Han är fyra år yngre än jag.

Jag varvar Ben Watt med Martina Lowdens långa "Allt" (också Modernista). Den är också sorglig, mitt i språkfyrverkerierna som känns som en mask för att dölja en oförmåga att verkligen tala, verkligen skriva.

Det är dystert.

Ehrenreich slutar så här. "To be hope-free is to acknowledge the lion in the tall grass, the tumor in the CAT scan, and to plan one´s moves accordingly."