Iran? Never.

USA:s uppladdning mot Iran känns surrealistisk. Landet har förlorat i Irak, är politiskt avklädda och utan idé om var de ska ta vägen.

Samtidigt som nyhetsnotiserna tickat in har jag läst en lång redogörelse för de diplomatiska förvecklingarna runt Irans kärnteknologiska ambitioner – anrikning av uran för kärnkraft eller kärnvapen, eller ingen anrikning alls - i den alltid läsvärda Middle East Report av Asli Ü Bali från Yale Law School. (MER är den överlägset bästa infokällan om Mellanöstern. Jag har säkert prenumererat i snart 20 år.) Det är en svindlande artikel, och svår att hänga med i genom alla turer hit och dit.

Det är tre parter inblandade. Iran, USA och EU-3 (dvs Frankrike, UK och Tyskland). Sedan ett halvt år även FN:s säkerhetsråd. Och i bakgrunden kommer regelbundna rapporter och rekommendationer från IAEA som övervakar att ickespridningsavtalet följs.

Påfallande i alla krångliga turer är att USA vid några avgörande tillfällen faktiskt gått in mellan EU-3 och Iran för att få samtalen att spåra ur. EU erkände Irans rätt att utveckla kärnkraft tidigt under förhandlingarna. Och när de sent på hösten 2004 såg ut att rulla rätt provocerade Colin Powell fram en ny konflikt. När IAEA försökt hålla dörrar öppna har USA dundrat på med sanktionskrav.

Det är som att Mahmoud Ahmadinejad och George W Bush trissar upp varandra, förenade av problem med sina väljare och förlorade mellanval.

USA har nu tvingat in FN:s säkerhetsråd i ett knepigt läge med krav (resolution 1696) på att Iran måste upphöra med anrikningen, oavsett vad uranet ska användas till, annars blir det sanktioner. Resolutionen kom i skuggan av Israels krig i Libanon. Problemet är att enligt ickespridningsavtalet har Iran rätt att anrika uran för kärnkraft så länge de låter IAEA genomföra sina inspektioner. Och IAEA har inte visat någon direkt entusiasm över USA:s aggressiva politik.

De som påpekar att rävsaxen påminner om den som gillrades inför Irakkriget har rätt. Det är därför deprimerande att EU-3 vek sig och lät USA få fram en sådan skarp resolution. Sanktioner känns inte särskilt smarta. De kommer knappast gynna demokratikrafter i Iran och inte lätta på konfliktläget. De är bara dåliga.

Jacques Chirac lär ha sagt att ett Iran med kärnvapen är att föredra före krig. I dag menar Dagens Nyheter på ledarsidan att han har så fel att han måste sagt fel. Men det är klart Chirac har rätt.

Risken är inte bara krig utan även att ickespridningsavtalet nu pajar ihop totalt. Ungefär som USA genom kriget i Irak fick alla förhoppningar (minns nån?) om en bättre reglerad internationell rättsordning att kollapsa.

Vad är det USA vill uppnå? Nån som fattar? Ett till svidande politiskt, diplomatiskt, militärt och i förlängningen ekonomiskt nederlag?

Om Bush lyckas provocera fram en militär konflikt så kommer han samtidigt utlösa en akut konstitutionell kris i USA.