Staden ligger i utkanten

Stockholms mest urbana platser ligger utanför tullarna. Pröva den nya pendeltågstationen vid Årstaberg som exempel. Där möts järnvägar, vägar, långtradare, tvärbanan, industri- och lagerhusen på södra sidan och bostadshusen i Årsta. En av få platser där Stockholm känns större. Stureplan är däremot en plats som mest påminner om småstadstorget där alla känner alla och spatserar omkring för att kolla varandra. På Stureplan avslöjar sig Stockholm som en liten stad.

Men vad är egentligen urbant? De senaste veckorna har jag läst den nya pocketboken "När nyurbanismen kom till stan" (Pratminus förlag) av journalisten Elisabeth Klingberg. Genom att diskutera de nyurbanistiska idéerna (eller dogmerna) inom stadsplanering och arkitektur så vänder och vrider hon på vad ordet urban egentligen innebär. Det är en föredömligt skriven bok som förvandlar till synes opolitiska frågor till minerade politiska och filosofiska slagfält.

Det nyurbana vänder sig mot den modernistiska staden. Den jag gillar vid Årstaberg. istället vill man ha pastellfärgade gammeldags stadskärnor med småskalighet som ledord. Förorter - radhus (som jag bor i), villasprawl och miljonprogramshus - är det nyurbanas motsats. Det är som att rörelsen drivs av både en stadsromantik och en skräck för stadens oöverskådliga och brutala rörighet, för främlingskap och anonymitet.

Det finns en del bra tankar i det nyurbana myset. Som behovet av flerkärniga städer. Exakt det som Stockholm nu planerar för i regionplanen. De nya centrumbildningarna, punkterna för nya stadsbildningar i den stora metropolen (som Stockholm så gärna vill bli) ligger i förorterna. En i korridoren Flemingsberg - Kungens kurva - Skärholmen. Ungefär där jag bor. Det är där de stora politiska striderna om framtidens stad nu rasar. Inte inne Stockholms City. Stureplan var coolt på 1950-talet. Nu? Kolla in Flemingsberg, Kista, Skärholmen, Liljeholmen. Och stanna vid Årstaberg.