Kairo, pt 2

Konferensen i Kairo anordnades av Arab & African Research Center. En organisation, eller ett nätverk, som leds av vänsterekonomen Samir Amin. Vi var femtio deltagare från Egypten, andra arabiska länder och några européer som skulle prata relationen mellan vänstern i Europa och arabvärlden. Det var många långa utläggningar om världsläget och USA-imperialismen och Globaliseringens fasor. Särskilt från de arabiska deltagarna. De flesta tillhörde den generation som identifierade sig med den arabiska nationalismen. Men nu blåst helt lost i den moderna världen.

Det är lätt att skriva sarkastiskt och giftigt om den här gruppen herrar - många tidigare aktiva i olika kommunistpartier. Men jag tycker mest de är sorgliga gestalter, som hämtade ur en pjäs av Tjechov. Jag har mött generationen förut i olika arabiska städer, på hotell och caféer. Dom kan hålla storslagna utläggningar om världsläget. Men inte säga ett dyft om konkret lokal politik. Det blir tröttande i längden. Tänk er tre dagar simultantolkade utfall mot USA-imperialistisk globalism utan en enda idé vad som kan göras politiskt. Inget om de egna politiska projektens misslyckande. Jag tänker på dem som alla de stora nederlagens tempelriddare.

Men det fanns naturligtvis undantag. Några yngre akademiker från Turkiet och Förenade Arabemiraten fräste till sist ifrån. Medan européerna såg allt mer utmattade ut. Och visst är det häftigt att under några dagar möta akademiker och intellektuella från Khartoum, Tunis, Kairo, Beirut, Damaskus och andra städer.

Samir Amin var den naturliga mittpunkten. Oerhört vänlig och sympatisk. Men med politiska idéer som inte alltid känns så toppenintressant. Själv hamnade jag i meningsutbyte med honom efter ett inlägg han haft om demokrati. Då ordnade han så jag fick hålla en diskussionsinledning på konferensens sista panel. Äntligen blev det lite snack om bristen på arabiska demokrati. Det verkade jobbigt för tempelriddarna. Men de yngre vaknade till liv.

Man måste kunna ställa frågan varför Latinamerika demokratiserats och gått till vänster. Medan arabvärlden gått till höger och djupare in i diktaturträsken. Men den frågan har varken Amin eller resten av de äldre herrarna något svar. Deras vänster verkar måttligt intresserad. Men det finns ju en annan yngre demokrativänster i Kairo - tyvärr inte närvarande.