Pojken i Tripoli

I går kom Hisham Matars omskrivna "Ingen i världen" (Forum) på svenska. Fick liten men fin recension i AB och i dag intervju i DN. Blir säkert mer om de här dramatiska traumatiska förvirrande sommarveckorna för nioåriga Suleiman i Tripoli 1979.

Solen bränner. En eftermiddag hämtas grannen av säkerhetspolisen. Suleiman tittar utan att förstå. Hans pappa försvinner. Mamma drar för sammetsgardinerna, stänger sovrumsdörren, köper förbjuden medicin på flaska och pendlar mellan närvaro och sjukdom. Dagarna är tysta. På teve erkänner folkfiender sina brott. Grannen avrättas i direktsändning. Hemmet sluter sig som en cell på psyket. Som ett koncentrat av hela landet. Telefonen ringer med underliga röster. Var är pappa? Ute på gatan sitter säkerhetspolisen i sin bil. I kupén luktar det otvättade strumpor och gamla cigg – manlighet, tänker Suleiman.

Tripoli är en grym stad och rättvisan ett tomt ord. Som bokvärlden, tänker jag. Hisham Matar får stor uppmärksamhet. kanske för att han gör entré genom engelska språket och nominering till Bookerpriset. I höstas översattes en hel våg nordafrikansk/arabisk litteratur till svenska. Det var romaner där varje sida brändes lika hett som sanden när Suleiman tar sig ner till Tripolis stränder. Men böckerna bara försvann. Några kort fina recensioner. Inget mer. Jag tänker mest på Maïsa Beys "De utsatta" (Tranan), Venus Khoury-Ghatas "Ett hus på randen till tårar" (Grates) och naturligtvis Nina Bouraouis "Förbjuden betraktelse" (Grates). Ja, kolla in allt som översatts av Bouraoui. Hon är den översatta litteraturens största hemlighet.

Läs "Ingen i världen" det är fin berättelse om en pojke. Men allra mest om det sega helvete hans mamma lever med. Hon är bakgrunden. Men romanens verkliga smärtpunkt. Men läs den som del i den här vågen av nordafrikansk-europeisk fiktion. De binds samman av våldet och vansinnet, av männens krig mot kvinnorna.
Problemet med Matars bok är att den är så sandpapprad att den smärta som berättelsen vilar på fått smärtstillande. Ytan är sval som på de flesta brittiska bestsellers med drag av förlagsfabrikat. De fransk-arabiska är mer oslipade, otillgängliga, vassa i kanterna som sprängsten och väldigt obekväma att läsa. I dom har inget läkt. Alla sår ligger öppna.