The Darker Nations

Söndag kväll. Hörde årets första rödhake på morgonen, i dimma. Läste sedan DN:s ledarsida. En lite rutinmässig men juste kritik av Kuba. Några farhågor över Venezuela. Men så halkar det i väg: "Vänstervågen böljar än en gång in över Latinamerika. Hur långt den når, hur många länder den sveper med sig, och hur mycket fattigdom och sargade demokratiska rättigheter den lämnar efter sig återstår att se."
Lite reality check, please.
Det var högerns diktaturer, som med stark uppbackning från Washington, förvandlade Latinamerika till bränd jord – inte socialdemokrati, socialism eller kommunism. Det var (ny)liberala regeringar som sedan misslyckades få fart på tillväxt och skapa ens ett uns rättvisa och samhällsgemenskap (ja, jag att vet att Chile komplicerar bilden). Deras tid ledde till korruption, stagnation och sönderfall. DN är nog ensamt om nostalgin.

Den som läst Lintons artikel i senaste Arena – "Scen för systemskifte" – eller läser hans blogg vet bättre. Demokrati, ekonomisk tillväxt och regionalt samarbete mår bättre med den palett av vänsterregeringar som vunnit val efter val.

Senaste veckorna har jag läst Vijay Prashads alldeles nya "The Darker Nations" (New Press) som är berättelsen om Tredje världen som politiskt projekt. Vid den legendariska konferensen i Bandung 1955 samlades politiska ledare från de nya avkoloniserade länderna i Syd. Man försökte hitta modeller för snabba framsteg, självtillit, nedrustning, oberoende och internationella institutioner för global rättvisa. Man tänkte ett stort språng. Tredje världen var som Tredje ståndet i den franska revolutionen.
Men förhoppningarna vände i besvikelse och så småningom misär. Prashads berättelse är både grym och sorglig. Egna misstag, oförmåga, motstånd från USA, Sovjet och Europa. 1979 hade det landat i skuldkris, kleptokratier och diktaturer av värsta sort (en del med stöd från USA, andra från Sovjet) och IMF:s katastrofala saneringsprogram.
Hans bok blir en modern globalhistoria sedd från Kairo, New Dehli, Jakarta och Arusha. Upplysande. Postkolonial teori omsatt till politisk historieskrivning.

Det som gör den oväntade politiska vändningen i Sydamerika så uppmuntrande är att den öppnar ett nytt kapitel. Tar vid där Prashad sätter punkt. Inte bara för Sydamerika utan som exempel för så många fler. Jag förstår inte att alla européer, från höger till vänster, kan uppskatta det. Obegripligt, faktiskt.