I väntan på Newt

I början av året fanns en hoppfull retorik i USA om kriget i Irak. Man satsade på ny strategi för att säka Bagdad och få ner våldet. Men våldet fortsätter. Siffrorna från mars har just kommit in. I helgen såg jag den turkiska actionfilmen "Vargarnas dal". Där spinns drömmar och myter om nationell renhet i norra Irak. Turkmenerna ska få sin revansch på kurder och araber. Landet faller sönder. Rensas etniskt. Får nya gränser i städer och landskap.

Och det påverkar även politiken i USA. Det är fascinerande och lite omskakande att se hur det republikanska partiet faller sönder. Bakerkommissionen var ett försök att få presidenten att underordna sig partiet – och därmed möjligen rädda det. Men Bush valde sin egen väg.

Nu är det hela presidentvalskampanjen som är på väg att kollapsa för republikanerna. John McCain har länge framstått som den givna kandidaten. Lite för liberal i moralfrågor för partihögern – men ändå acceptabel. Stenhård i Irakfrågan. Men nu rasar hans kampanj ihop. Det finns starka nätverk i partiet, till och med i hans hemstat, som motarbetar honom. Iställer har Rudy Giuliano seglat upp. Men hur sannolikt är det att partiets högerflank, de kristna aktivisterna, accepterar honom? Jag tror alla väntar på att en gammal kär politiker ska göra comeback: Newt Gingrich. Han ligger där och lurar, har börjat röra sig i media...

Republikanerna har i 20 år varit ett hårt centralstyrt disciplinerat parti. Helt annorlunda en demokraterna. Men nu håller inte längre centrum. Allt bara flyter. Och väntar på Newt mytomanen. Läget är egentligen osannolikt. Men det påminner om tillståndet i det demokratiska partiet när trycket från Vietnamkriget – som var demokraternas krig – blev för tungt att bära.