Avkristning USA
I dag skriver Niklas Ekdal i DN om Richard Dawkins ateistangrepp på religionen "The God Delusion". I torsdags skrev jag i Sydsvenskan några rader om den, men mer om Christopher Hitchens rätt ointressanta försök, "god is not Great", att surfa på samma våg av ateistiska bestsellers i USA. De är skrivna i skuggan 11 september och den kristna högern i USA, men är också svar på frammarschen av religiösa grupper med politiska anspråk i många länder som Indien, Israel, Iran, Europa och USA. Jag och Ekdal är nog ganska överens men hamnar ändå i lite annorlunda slutsatser.
I helgen såg jag amerikansk statistik som är både förvånande och uppmuntrande. Och som motsäger schablonen att USA bara blir mer och mer kristet och förvirrat. En undersökning från universitetet CUNY visar att andelen sekulära och icke-kristna (andra religioner) fördubblades under 1990-talet. Och från universitetet i Chicago kommer uppgifter att de som besöker kyrkan/synagogan en gång om året eller mindre ökat från 29 till 38 procent av befolkningen sedan 1972. Medan de som går dit en gång i veckan eller ungefär så ofta minskat från 41 till 33 procent.
De grupper som kallas sekulära, ickeutövande eller icke-kristna är sammantaget de religiösa tillhörigheter som växer snabbast i USA. Vem kunde tro det? Men det kan kanske förklara Dawkins försäljningssiffror.
I helgen såg jag amerikansk statistik som är både förvånande och uppmuntrande. Och som motsäger schablonen att USA bara blir mer och mer kristet och förvirrat. En undersökning från universitetet CUNY visar att andelen sekulära och icke-kristna (andra religioner) fördubblades under 1990-talet. Och från universitetet i Chicago kommer uppgifter att de som besöker kyrkan/synagogan en gång om året eller mindre ökat från 29 till 38 procent av befolkningen sedan 1972. Medan de som går dit en gång i veckan eller ungefär så ofta minskat från 41 till 33 procent.
De grupper som kallas sekulära, ickeutövande eller icke-kristna är sammantaget de religiösa tillhörigheter som växer snabbast i USA. Vem kunde tro det? Men det kan kanske förklara Dawkins försäljningssiffror.
posted by Per Wirtén at söndag, maj 27, 2007
4 Comments:
Jag måste säga att jag inte riktigt begriper ekdahls text. hans slutsats verkar vara att hade inte muslimer varit mulimer hade inte seminarier som utreder deras utsatthet varit möjlig att hålla. auktoritets problemet är mellanösterns övergripande problem, ja det kan man ju också kalla de auktoritära regimer under vilka islamismen gror som motstndsideologier. vilka är dina slutsatser?
Ja, frånvaron av demokrati och närvaron av statsterror mot egna befolkningen och allmänt samhällsförfall är ju verkligen Mellanösterns stora problem. Och det är ju som du antyder inte islamister utan diverse sekulära regimer som är kärnan i förfallet: Egypten, Syrien, Jordanien, tyvärr också Palestina (som trots Hamas måste kallas en sekulär ordning), för att inte tala om Nordafrika.
I ett land - Egypten - är ju islamismen dessutom en möjligen demokratisk opposition som börjat samarbeta med MR-rörelser och mer liberala unga oppositionsrörelser.
Jag är oklar. I know. Vem är inte det? Men religion är inte alltid dålig kraft i politiken. Men islamism (och säkert kristianism) verkar vara som kommunistpartier: ibland acceptabelt ok i opposition med alltid vedervärdiga i statsledning.
Även det postmoderna flummet som du och andra har upphöjt i åratal via bla Arena är en andra orsak till att så många reagerar.
Vi som föredrar att ha ordning och reda i huvudet har helt enkelt tröttnat på _alla_ som baserar sin världsuppfattning på anti-rationalism, anti-vetenskap och förnuftsfientlighet.
Alldeles utöver att förnuftsfientligheten skapar religionskrig å ena sidan liksom postmoderna försvarare av religionskrigarna bland våra intellektuella å den andra.
Kristendomsflumm, islamflumm och buddhistflumm är bara tidigare vidskepligheter. Genusflumm, multikultiflumm och queerflumm är de nya - och listan kan göras lång.
Det gemensamma för de religiösa och postmoderna argumentationslinjerna: inga empiriska belägg någonstans, inga krav på stringens och ramar satta med utgångspunkt i ideologi. Debattmässigt: språkliga krumbukter runt varje fråga och ständiga omdefinitioner av begrepp mitt i diskussionen.
Men det värsta av allt är nog den överdrivna kunskapsrelativismen. Det har nått rent olidliga nivåer ("det finns inget som heter kultur", anyone?).
Den intellektuella oredan blir total, samhällets kapacitet till samtal förfaller.
Då behövs en Dawkins eller en Dennet med styrka att lyfta den skarpslipade kniven. Låt oss skära sönder de mossiga spindelnäten av tomt prat, religiöst eller ej.
du skriver i sydsvenskan om "absoluta sanningar" - vad menar du exakt med det?
dessutom: ibland känns det som om troende blir lite tagna på sängen av bli kritiserade för tron som sådan. religionen har, sedan den blev privat, varit skyddad från direkt kritik. tack o lov har detta ändrats nu. men om man då som ateist kritiserar religion som sådan - då är man minsann intolerant! jag är sekulär och ateist, men när jag hävdar att det är fel att tro på gud, liksom det är fel att tro på ting som inte finns överhuvud, då blir troende upprörda och gapar om intolerans etc. det är ju heltokigt! det verkar mest vara troende som blir upprörda av att det är någon som ser dem, och som undrar vad dom egentligen håller för - sant.
om relativism: nä, den leder nog mest till elände. skepticism, däremot, motsatsen till relativism, är en förnuftets dygd.
Skicka en kommentar
<< Home