Blairs slut
Tony Blair förväntas nu – kanske i dag – avslöja sin reträtt. Hög tid. Senaste New Statesman har ett fett tema som utvärderar Blairs tio år, The Reckoning. (Det verkar inte som att alla artiklar ligger på nätet, men en del). NS är en tidning som under de här åren gått från grå tristess till det bästa politiska magasinet jag vet. Bilagan är därför bra, överglänser det mesta som sagts och skrivits i Sverige. Ja, jag blir så ohyggligt trött på den enkla demoniseringen av Blair som kommer från vänster i Sverige. Ofta från människor som aldrig orkar bry sig om villkor och vardag för vanliga enkla löntagare och sällan lyssnar på vad fackliga organisationer säger.
Här skriver Geoff Mulgan, som länge jobbade nära Blair, John Gray, antiblairiten David Marquand och den träffsäkert elaka Suzanne Moore som fångar samtiden i en mening: "Man kan flyga var som helt i Europa för några hundringar, men att byta klasstillhörighet är svårare än nånsin."
Alla är överens om det tudelade arvet. Utrikespolitiken och Irak är en katastrof. Men inrikespolitiken en framgång. Storbritannien har blivit ett bättre land att leva i för arbetare och medelklass. Stora investeringar i offentlig sektor. Ett smatter av nya bidragsformer för fattiga, särskilt för barnfamiljer, en vilja att sopa ut rasismen och lyfta fattiga områden. Alla som då och då rört sig i fattiga stadsdelar i London har enkelt kunna se förbättringarna. Besök en vårdcentral så ser du skillnaden direkt, sade en radikal sociolog till mig för nåt år sedan. De som sågar Blair har aldrig behövt besöka offentliga vårdcentraler.
Men samtidigt Blairs blinda fläck: en acceptans för växande ojämlikhet där man accepterar att de rika blir rikare så länge fattigdomen inte ökar.
John Monks, som var ordförande i brittiska LO 93-03, säger att åren kanske inte varit så bra som vi hoppats, men oändligt mycket bättre än alla dess radikala kritiker påstår. Samma sak har jag hört från fackliga aktivister. Ibland som rent förakt för vänsterkommentariatets antiblairismer.
Samtidigt fångar Suzanne Moore mycket bra den känsla av oinfriade förhoppningar som präglar arvet. "The progressive narrative has disintegrated, the very goals of liberty and equality are deemed impossible, but still we are told things have got better. We are so disenchanted that we no longer trust that they have."
John Gray påpekar att Blair och New labour formades som motkraft till thatcherismen, och att han aldrig befriat sig från den skuggan. Jag minns att Geoff Mulgan sade samma sak till mig något år efter att han lämnat Downing street. New labour var helt enkelt så rädda för de konservativa att de aldrig förstod sin egen styrka och de möjligheter som faktiskt fanns till nya reformer.
Tony Blair och den nu glömda idén om Tredje vägen förändrade Europa. Under de här tio åren har han överglänst alla andra ledande politiker på kontinenten i betydelse. Särskilt om man jämför med andra socialdemokrater. Men arvet är så tudelat att det blivit en tragedi.
Här skriver Geoff Mulgan, som länge jobbade nära Blair, John Gray, antiblairiten David Marquand och den träffsäkert elaka Suzanne Moore som fångar samtiden i en mening: "Man kan flyga var som helt i Europa för några hundringar, men att byta klasstillhörighet är svårare än nånsin."
Alla är överens om det tudelade arvet. Utrikespolitiken och Irak är en katastrof. Men inrikespolitiken en framgång. Storbritannien har blivit ett bättre land att leva i för arbetare och medelklass. Stora investeringar i offentlig sektor. Ett smatter av nya bidragsformer för fattiga, särskilt för barnfamiljer, en vilja att sopa ut rasismen och lyfta fattiga områden. Alla som då och då rört sig i fattiga stadsdelar i London har enkelt kunna se förbättringarna. Besök en vårdcentral så ser du skillnaden direkt, sade en radikal sociolog till mig för nåt år sedan. De som sågar Blair har aldrig behövt besöka offentliga vårdcentraler.
Men samtidigt Blairs blinda fläck: en acceptans för växande ojämlikhet där man accepterar att de rika blir rikare så länge fattigdomen inte ökar.
John Monks, som var ordförande i brittiska LO 93-03, säger att åren kanske inte varit så bra som vi hoppats, men oändligt mycket bättre än alla dess radikala kritiker påstår. Samma sak har jag hört från fackliga aktivister. Ibland som rent förakt för vänsterkommentariatets antiblairismer.
Samtidigt fångar Suzanne Moore mycket bra den känsla av oinfriade förhoppningar som präglar arvet. "The progressive narrative has disintegrated, the very goals of liberty and equality are deemed impossible, but still we are told things have got better. We are so disenchanted that we no longer trust that they have."
John Gray påpekar att Blair och New labour formades som motkraft till thatcherismen, och att han aldrig befriat sig från den skuggan. Jag minns att Geoff Mulgan sade samma sak till mig något år efter att han lämnat Downing street. New labour var helt enkelt så rädda för de konservativa att de aldrig förstod sin egen styrka och de möjligheter som faktiskt fanns till nya reformer.
Tony Blair och den nu glömda idén om Tredje vägen förändrade Europa. Under de här tio åren har han överglänst alla andra ledande politiker på kontinenten i betydelse. Särskilt om man jämför med andra socialdemokrater. Men arvet är så tudelat att det blivit en tragedi.
posted by Per Wirtén at torsdag, maj 10, 2007
6 Comments:
Men Irak skymmer allt. Hur vi än vrider och vänder på det så är Blair en krigsförbrytare. Ansvarig för blodbadet i Irak. Ansvarig för att ha gett klartecken för ett lidande utan motstycke. Ansvarig för att rekryteringen av nya terrorister förenklats. Hur är det i ljuset av detta möjligt att uppskatta de progressiva förändringar han gjort på hemmaplan? Jag försöker men ser bara bilder av döda irakier framför mig.
"Visst, Blair var en drivande kraft bakom det som utvecklats till ett inferno med över 600 000 i förtid döda människor. Men å andra sidan ökade han tillgängligheten inom den brittiska sjukvården..."
Jag får inte ihop det. Har jag fel? Är jag för orättvis?
Fredrik, du är inte orättvis. Men man måste kunna se olika spår samtidigt. Det Labour gjort på hemmaplan, eller Blairs betydelse för att 1997 (är det nån som minns?) få stopp på den då ohejdbara nyliberala framstormningen är viktigt. Väldigt viktigt. Jag tänker på Lyndon B Johnson. Tala om krigsförbrytare med upptrappningen i Vietnam. Men samtidigt lade han grunden för den lilla välfärdspolitik som finns i USA. Ja, då var den inte liten. Under hans politik för att utrota fattigdomen var under några korta år enormt framgångsrik och han blev i det avseendet inspiration för europeiska socialdemokratiska ambitioner. Men samtidigt föll bomberna i Vietnam.
Jag tycker nog att man är orättvis. Irak är ett gigantiskt misstag. Men 600.000 har inte dött av brittiska bomber. Att smeta ut hela Shia/Sunni konflikten på Blair är ohederligt.
Jag tycker inte det är ohederligt. Visst, givetvis har Blair aldrig önskat livet ur så många människor, förmodligen inte ur någon enda människa alls. Men utan hans stöd till Bush hade våldsspiralen aldrig startat och det fanns redan 2003 så oerhört mycket som tydde på att kriget inte skulle bli den promenadseger Bush & Blair väntat sig.
De startade ett krig utan något som helst mandat från omvärlden och trots massiva folkliga protester. Det vi ser idag är konsekvenserna av det beslutet och jag tycker personligen att vi inte borde nöja oss med att Blair i sitt avskedstal gråter ut och ber om ursäkt för att vissa av hans beslut varit felaktiga.
Bush&Blair öppnade pandorasbox så långt kan jag hålla med dig. Kriget var fel, likaså, dessutom ljög han.
Men konflikten Shia/Sunni är ingalunda något som Bush&Blair startat eller kommer att avsluta. Den fanns där innan och den fanns där efter, och det var en konflikt Saddam Hussein gjort sitt yttersta för att göra så explosiv som möjligt. Exakt hur det skulle ha utvecklats kan vi naturligtvis inte veta, men kommit upp till ytan hade dne gjort. Någon gång även utan Blair.
Men vad det gäller Blairs gärning så anser jag absolut att man bör se till helheten. Vad skiljer UK från ängsliga central europiska länder? Det är något att ta med sig från Blairs 10 år vid makten. Att det var Front National och inte BNP som blev en kraft att räkna med.
Jag måste säga att jag har oerhört svårt att se den påstådda "helhet" som Per Wirtén pratar om vad gäller arvet efter Blair. Blair vann över de konservativa, inte för att Labour opponerade mot den extrema nyliberala politik som inleddes av Margaret Thatcher, utan för att partiet faktiskt anammade stora delar av denna politik! Med andra ord: Blair gjorde en "extrem makeover", d. v. s. sålde ut alla Labours gamla hjärtefrågor och behöll de flesta av de nyliberala reformer som Thatcher drev igenom, inklusive de kraftigt försvagade fackföreningarna. Vad ligger storheten i detta arv, och hur kan en person som betraktar sig som vänsterman som Per beundra Blair för detta?
Under Blair har även friskolorna tagit fart i Storbrittanien, och terminsavgifterna planeras att höjas för universitetsstuderande. Vänsterpolitik? Liberalism? Så fan heller!
Resultatet har blivit ett avpolitiserat Storbrittanien, med lågt valdeltagande, ökande politikerförakt och ökade högerextrema rörelser. British National Party (BNP) har stärkt sitt inflytande bland de marginaliserade grupper som tidigare var Labours kärnväljare, och som Blair svikit i sin flört med den liberala medelklassen. Var och en som besöker Storbrittanien kan inte undgå att förfäras över de stora mängder uteliggare som Thatchers och sedermera Blairs liberala ekonomiska politik har resulterat i.
Det finns en klar länk mellan den inrikespolitiska nyliberala politiken av Blair, och hans utrikespolitiska mission att sprida liberal "demokrati" och marknadsekonomi med militära metoder i andra länder, bl. a. i Irak. Irak blir ett av de länder i världen med den minsta offentliga sektorn man kan tänka sig, och där 100 % av ägandet av oljetillgångar kontrolleras av amerikanska och brittiska storföretag. Progressiv politik? Hur kan du hylla Blair på detta okritiska vis, Per?
Slutligen: De 650 000 döda irakierna kan inte skyllas på sekteristiska krafter, utan är ett de facto resultat av Blairs och Bush's illegala och avskydda anfall 2003. Dessa hundratusentals irakier hade fortfarande varit i livet idag, om inte Blair hade sålt sig till krigshetsarna i Washington. Blair förtjänar bara förakt från alla progressiva människor i Europa och resten av världen.
Skicka en kommentar
<< Home