tisdag, april 17, 2007

Lågpriskonsumtionsångest

Konsumtionsdebatten är i någon mening slätstruket flack om privat ångest. Jag känner igen mig i den uppladdade dubbelkänslan av upphetsning och tvivel när jag köpt nåt dyrt – senast en soffa och en ny kostym. Kanske mest för att det är ett sånt event att shoppa dyrt. Det är verkligen medelklassens ångest. Vi som sällan har råd. Men i varje fall har råd NÅNGÅNG. Men so what? Inte särskilt intressant, egentligen.
Det som saknas hos både Nina Björk och Sisela Lindblom är en skarpare politisering. Sisela kämpar i intervjuerna för att det ska politiseras. Men händer det?
Ja, om man säger att motstånd mot konsumtion är politik. Och så kan man klart säga. Men är det radikalt? Progressivt?
En uthålligare miljö med radikalt mindre konsumtion i rika länder? Säkert.
Men en rättvisare värld? Hm. Jag undrar. Jag bara ställer frågan. Vi köper kläder och prylar tillverkade i fattigare länder av lågavlönade arbetare. Vad händer om vi slutar shoppa? Drabbas dom rika? Dom fattiga?
Europa är en värld där hjulen snurrar för att vi konsumerar (inte längre för att vi producerar). För bara 50 år sedan var tillväxtens motor att det tillverkades stålbalkar. Nu att vi går till shoppinggallerian. Konsumtion ger tillväxt och tillväxt är förutsättning för fördelningspolitik – även på global nivå. Konsumtionsmotståndet känns helt enkelt oreflekterat. Eller rättare sagt: reflexartat, men kanske inte så relevant ur ett jämlikhets- och rättviseperspektiv.
Nej, jag fixar inte att ta debatten ett steg framåt. Bara frågor och en stark känsla att den snurrar åt fel håll. Berör den centrala huvudnerven i den globala ekonomin, i den postmoderna kapitalismen. Men slinter på grundfrågorna: rättvisa och jämlikhet. Det blir liksom bara privat moralism och privat ångest.
Och en annan sak: I vintras drabbades jag av akut konsumtionsångest. Inte för en extremdyr handväska. Men för att kläderna jag köpte som julklapp till mina föräldrar på Indiska och H&M var så chockerande billiga. Dom prislapparna har förföljt mig sedan dess. Det mest omoraliska av allt är låga priser – inte lyxpriser.

11 Comments:

Blogger Charlotte W said...

...och då blir moralen en fråga om att ha råd.
Den här debatten först uteslutande av de som har råd. Men vi finns faktiskt, vi som inte kan konsumera annat än det nödvändigaste och då typ till jul. Och som konsekvent tvingas välja bort det rättvisemärkta kaffet för det kostar en tia extra.

18 april, 2007 14:11  
Anonymous Fredrik said...

Har bara följt med i den här debatten på ett ytligt plan men en av Björks poänger är väl att konsumtions-/prylhetsen (och företagens strategi att få oss att alltid känna oss otillräckliga/odugliga så att vi ska vilja shoppa mer (jag vet, det är inte RIKTIGT så enkelriktat)), gör att människors tid och energi läggs på i ett större perspektiv rätt oviktiga saker. All den tid vi funderar på vad vi ska köpa och hur vi ska se ut för att hänga med kunde ju använts till mer progressiva ändamål. Och detta gäller både arbetarklass och mellanskikt - jag tror att vi alla till viss del är underkastade denna hysteri. Skillnaden är hur mycket pengar vi har råd att spendera.

Det handlar väl i grund och botten om våra drömmar och vad vi tror att tillvaron handlar om. Och hur vi ser på möjlighet till förändring av samhället.

Det är således inte enbart en kritik mot konsumtionen i sig, eller ens lyxkonsumtionen som jag tror Björk var ute efter.

18 april, 2007 18:58  
Blogger Lisa said...

Extremt bra! Jag mår dåligt av alla billiga prylar därför att jag vet att de är producerade under orimliga arbetsförhållanden.
Det samma gäller iofs en hel del dyra märkesprylar. Det märkliga är att de felsta av oss mår bättre av att handla statusprylar (där vi betalar mycket för rätt varumärke) än produkter som tagits fram under drägliga omständigheter för producenterna.

Och jag blir lite trött på att höra att debatten bara förs av dem som har råd.

Det finns en utbredd föreställning om att alla som syns i media per automatik blir förmögna.
Många seriösa frilansjournalister/debattörer (i synnerhet de inom kultur) tjänar löjligt lite pengar och har höga studieskulder.

Kanske är det just därför en del av dem drömmer om pärlor, cashmere och champagne. Statusproletärer, indeed!

19 april, 2007 08:55  
Blogger Charlotte W said...

Nejdå, jag tror inte alls att kulturdebattörer är förmögna -- jag är medveten om villkoren. Men det finns en stor spännvidd mellan att vara "förmögen" och att vara "fattig".
Det är ett faktum att har man inte råd att köpa det rättvisemärkta så har man inte. Och vad ska man göra av sin ångest och skuld då egentligen? Det finns ett reellt problem i att det sjysst producerade är oåtkomligt för många människor. Den ensamstående trebarnsmamman kan inte gärna skuldbeläggas för att hon går till HM eller Indiska när hon måste köpa nytt till sina barn. Och det är lite hårt att kräva att hon köper begagnat till dem (vi vet hur det kan vara med barn). Nej, jag har inte lösningen. Men efter att ha levt långt under existensminimum i flera år måste jag säga att det gör lite ont med maximer som "lågpris är omoral". Även om jag naturligtvis förstår poängen.

19 april, 2007 12:23  
Blogger Charlotte W said...

...men det var dumt av mig att vräka ur mig att "debatten förs uteslutande av de som har råd." Det blev lite fel. Sorry. :)

19 april, 2007 16:35  
Blogger Per Wirtén said...

Ni skriver mer intressanta saker än jag. Fortsätt! Det är så mycket som möts i konsumtion och shopping: ojämlikhet, klass, kön, globalisering, begär.
Och visst Charlotte, för första gången i mitt liv har jag lite pengar över (och det är jävligt skönt ska jag säga), men jag vill verkligen inte moralisera över alla som köper lågprisvaror, det gör ju jag också. Borde vi inte ta bort allt moraliserande från den här diskussionen öht? Eller påståenden att människor är lurade (för då tänker vi ju alltid alla andra - inte jag - är lurade). Vi lever i ett samhälle där konsumtion är motorn. Ingen av oss kommer undan. Borde vi inte försöka hitta en politik för konsumtion? Hur nu det kan se ut. Ja, hur ska det se ut?

19 april, 2007 22:35  
Anonymous Molly said...

Jamen, än värre är ju att även svindyra märkesprylar sätts ihop av LIKA slavavlönade människor i de fattigaste länderna.

20 april, 2007 11:53  
Blogger Charlotte W said...

Ja, håller helt med om att moralismen måste ut ur diskussionen. Alltså den typ av moralism som brännmärker vissa begär & vars bärare låtsas att de kan sätta sig över hela problematiken. Annars kommer man ingen vart.
Ja, hur ska en konsumtionspolitik se ut? Går det att attackera själva fundamentet, alltså detta att hela vår ekonomi bygger på konsumtion?

20 april, 2007 13:28  
Anonymous Anonym said...

Jag måste vara elak och påpeka att din utsaga att "konsumtion ger tillväxt" är falsk. Långsiktig tillväxt kan du bara få genom att vi blir effektivare på att tillverka varor och tjänster. Under en begränsad tid kan vi också få tillväxt genom att minska arbetslösheten eller genom att spara mer. Dvs minska vår konsumtion till förmån för investeringar.

Andra länder, som till exempel Japan och Kina, där folk sparar väldigt mycket, kan å andra sidan faktiskt skapa sig kortsiktig tillväxt genom att minska sitt sparande och öka sin konsumtion.

Varför ska vi inte ha ångest för att vi väljer att utnyttjar en så stor andel av våra ekonomiska resurser till privat konsumtion, eller onödiga JAS-plan? Vi har full frihet att välja att använda dessa ekonomiska resurser till ändamål som mer gagnar världen i stort, som att till exempel ge bort utbildning och infrastruktur i underutvecklade länder.

Det går inte att komma undan med argumentet att vår privata konsumtion minsann skapar massa god handel. Det är inte den enda ekonomiska aktiviteten som skapar handel. Även om vi prioriterar annorlunda skulle vi naturligtvis utnyttja internationell handel för att få så mycket som möjligt för våra kronor.

/Mattias

20 april, 2007 22:25  
Blogger Charlotte W said...

En förflugen tanke vad gäller konsumtionspolitik: hur ställa sig till piratproduktion? Alltså fabriken som tillverkar billiga kopior av märkesvarorna. Förutsatt okej villkor för arbetarna kanske detta kan vara en i någon mån bra motståndsstrategi?

25 april, 2007 14:49  
Anonymous Anonym said...

När människor moraliserar över konsumtion eller beklagar sig över marknadsekonomins funktionssätt påminner Milton Friedman mig om vad kritiken egentligen handlar om.

/Johan S

"What most people really object to when they object to a free market is that it is so hard for them to shape it to their own will. The market gives people what the people want instead of what other people think they ought to want. At the bottom of many criticisms of the market economy is really lack of belief in freedom itself."

-- Milton Friedman, Wall Street Journal, May 18, 1961

05 maj, 2007 10:32  

Skicka en kommentar

<< Home