Moderaterna kaputt

Moderaternas långa valkampanj var beundransvärd. De förändrade det egna partiet på samma sätt som Blair fixade New labour. Ett av de smartaste dragen var påståendet att moderaterna var det nya arbetarpartiet. Det var knäppt. Ingen tog det på allvar. Men det hade ändå stark betydelse i omläggningen av partiet.
Jag tror inte Reinfeldt och Borg bluffade. Det fanns ingen dold agenda – lika lite som det fanns hos Blair – och precis som i UK var den typen av teorier (från vänster här, från höger i England) mest försök att blunda för att nåt faktiskt förändrats.
Valrörelsen var outstanding performance. Men vad ska man säga om moderaterna i regeringsställning?
Det börjar lukta dålig stämning. Osa nervositet. Driva dimmor av taskig kontroll. Ja, det börjar påminna om det som aldrig fick hända igen: att en borgerlig regering gick vilse och tappade greppet.
Det största svaghetstecknet för Reinfeldt-Borg-Littorin (nya moderaternas järntriangel) är att de nu ska avskaffa fastighetsskatten. Jag trodde aldrig dom skulle kompromissa bort den åt kd. Men med tre partier runt fyra procent och ett (uppenbarligen) svagt maktcentrum börjar det kännas som reprisläge.
Och vad ska man säga om Per Schlingmanns debattartikel i dagens Expressen?
Det intressanta är att nåt hänt. Nu låter påståendet om "moderaterna som det riktiga arbetarpartiet" inte längre som ett upplyftande PR-trick. Det låter bara ihåligt. Tecken på dålig självinsikt. Taskig humor. På samma låga nivå som ett Expressenlöp.
Att skriva en sån artikel på 1 maj, efter att ha beslutat om skatteförändringar som så uppenbart omfördelar från fattig till rik, signalerar politisk tondövhet. Just exakt det moderaterna hade så extremt mycket av under valrörelsen – örat mot samhällsmumlet – är plötsligt bortblåst.
Är Reinfeldt lika överskattad som Carl Bildt alltid varit?
I Rapport ser jag Göran Persson förutspå att regeringen inte klarar sina fyra år. Jag tror han hugger i sten. Men jag är inte riktigt lika säker längre.