måndag, maj 21, 2007

Modern stupstock

Långt bak i nya Guardian Weekly fastnar jag för en notis om skamstraffens återkomst i USA. I tre delstater tvingas sexdömda nu köra omkring med gula registreringsskyltar. I den lilla staden Attalla har en kvinna nu dömts för snatteri att stå på det stora shoppingområdet med en stor sandwichskylt med texten: "I am a thief I stole from Wal-Mart". Hon ska stå där två lördagar på rad.
Det är lite som stupstocken. Folk kommer inte bara titta på henne. En del kommer säkert spotta. Skrika saker. Kanske smälla på med en örfil eller spark.
När Daniel Defoe dömdes till stupstocken i London på 1720-talet, för en antikyrklig pamflett, samlades supporters runt honom för att dela ut en ny pamflett: en satirisk hyllning till just stupstocken.
Guardian föreslår en liknande aktion: att andra ställer sig i en lång rad på trottoaren bredvid henne med likadana skyltar. Plötsligt skulle skamstraffet vändas till en kommentar om Wal-Marts rovdrift i amerikanska småstäder.
Men jag är rädd att kvinnan kommer stå där alldeles ensam.
Shoplifters of the World Unite, som Morrisey sjöng.

4 Comments:

Anonymous John said...

Fråga någon som suttit i fängelse hur de skulle ställt sig till en vecka i stupstock eller t.om. att få det syndande fingret avhugget.

En gång för länge sedan valde vi att låsa in våra otäckingar i betongrum långt borta från vår åsyn. Ensamma skulle de sitta. Mer humant så.

22 maj, 2007 11:11  
Blogger Karin said...

Helt förfärligt. Vill inte att det ska vara sant.

22 maj, 2007 21:27  
Blogger Sebastian Derle said...

Låter helt sjukt! Men sådan är den amerikanska kriminal”vården”…

Måste bara skicka en stor fanfar för den lysande prologen i senaste Arena (”Riv Kartan”)! Återigen visar sig Arena vara sundhetens röst i svensk media. Vi som läste postmodernism på 1990-talet har ju nästan begravts av ”enkla svar”, stora helhetslösningar, och tunga bomber, inte minst sedan S11. Du skriver mycket riktigt att ” Det kosmopolitiska är inte bara snygg politisk teori. Det är i första hand levd erfarenhet.” och ” Den kosmopolitiska mångkulturen är en erfarenhet av osäkerhet. Därmed påminner den om demokratins.” Detta är spot on och briljant formulerat. Din poäng är naturligtvis, som du skriver: ” Båda tillstånden är i någon mening bortom central kontroll.” Dvs. ung. att mångkulturen – och osäkerhet/deliberiering av skilda uppfattningar - är en förutsättning för att lösa problem. Inte ett problem.

Men ett problem och en erfarenhet jag stött på är ju att detta lätt blir just en snygg politisk teori. För just dem som måste övertalas om den kosmopolitiska mångkulturens nödvändighet har oftast inte gjort de nödvändiga erfarenheterna du pratar om. De har aldrig ”promenerat genom London: genom East End, tagit lokaltåget till Southall eller tunnelbanan till Brixton.” Sverigedemokraternas väljare t.ex. Svenska radhusrasister eller borgerliga debattörer saknar ju per definition den kosmopolitiska erfarenheten som kanske krävs för att förstå och inse nödvändigheten av mångkultur? Och har de någon erfarenhet så är den ju oftast negativ. De vill ju ha den falska tryggheten som ”enkla svar” tycks ge. Ett Moment 22-läge alltså?

22 maj, 2007 23:44  
Blogger Per Wirtén said...

Sebastian, tack för support. Känner mig lite deppig i dag, trots att Bajen slog Rospiggarna i går kväll efter lysande speedway, så dina ord lyser upp.
Ja, det är svårt att motarbeta många människors längtan efter enkla svar. Och det som du säger att det kosmopolitiska lätt blir en snygg teori (och faktiskt ibland ett "enkelt svar" även det). Men jag undrar om inte fler ändå har erfarenheter av just det där vardagslivet. I varje fall i större svenska städer. Och jag tror faktiskt att man ska tillåta sig att rakt upp och ner berätta hur invandringen gjort svenska städer till mycket bättre platser att leva på. Jämför Stockholm i dag med när jag växte upp och började orientera mig i staden i slutet av 1970-talet! Malmö har ju sina problem, men staden har ju vänt helt från Sveriges öknigaste till den mest levande. Vi kanske inte övertygar våra motståndare. Men att stå upp för en sak ger åtminstone respekt. Att halka med i problembeskrivningarna och säga att nja, så farligt är det väl inte, är det värsta vi kan göra.

23 maj, 2007 14:03  

Skicka en kommentar

<< Home