Namn eller bara X?
Jag har läst klart Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och skrivit en artikel för Expressens kultursida. Kunde inte låta bli. Tycker boken provocerar fram en massa frågor som måste ut. Artikeln kommer i morgon.
När jag lämnat artikeln hände nåt intressant. Per Svensson ringde. Jag hade skrivit ut två av namnen på de som Maja Lundgren hyvlar av (eller helt enkelt kränker). Men Expressen kan inte publicera deras namn. Tidningen skulle bli fälld hos Pressens opinionsnämnd om nån anmälde artikeln, och namngivning skulle strida mot de pressetiska reglerna. (Det är faktiskt andra gången i år Per ringer och ber mig maskera namn).
Plötsligt blev Bonniers beslut att publicera ännu intressantare. Ett bokförlag behöver bara kolla av de formellt juridiska problemen så de inte blir åtalade när de kränker. Men tidningarna har även frivilliga publicistiska regler som begränsar möjligheten till övertramp. De trampar över ofta. Men reglerna finns ändå där som en stötesten.
Jag har hela tiden undrat varför alla recensioner hållit inne med namnen. Nu fattar jag. Läget är bisarrt. Bonniers publicerar namnen, i min blogg kan jag göra det, men i tidningarna måste jag skriva X och Y.
Dags även för bokförlagen att börja fundera över publicictisk policy. När får man kränka andra människor?
Boken då? Ja, det finns några lysande interiörer från Aftonbladets kulturredaktion där manlighetsriterna avslöjas obarmhärtigt. Men mycket är sjaskigt och borde aldrig publicerats.
Förstår inte varför Bonniers publicerat den.
När jag lämnat artikeln hände nåt intressant. Per Svensson ringde. Jag hade skrivit ut två av namnen på de som Maja Lundgren hyvlar av (eller helt enkelt kränker). Men Expressen kan inte publicera deras namn. Tidningen skulle bli fälld hos Pressens opinionsnämnd om nån anmälde artikeln, och namngivning skulle strida mot de pressetiska reglerna. (Det är faktiskt andra gången i år Per ringer och ber mig maskera namn).
Plötsligt blev Bonniers beslut att publicera ännu intressantare. Ett bokförlag behöver bara kolla av de formellt juridiska problemen så de inte blir åtalade när de kränker. Men tidningarna har även frivilliga publicistiska regler som begränsar möjligheten till övertramp. De trampar över ofta. Men reglerna finns ändå där som en stötesten.
Jag har hela tiden undrat varför alla recensioner hållit inne med namnen. Nu fattar jag. Läget är bisarrt. Bonniers publicerar namnen, i min blogg kan jag göra det, men i tidningarna måste jag skriva X och Y.
Dags även för bokförlagen att börja fundera över publicictisk policy. När får man kränka andra människor?
Boken då? Ja, det finns några lysande interiörer från Aftonbladets kulturredaktion där manlighetsriterna avslöjas obarmhärtigt. Men mycket är sjaskigt och borde aldrig publicerats.
Förstår inte varför Bonniers publicerat den.
posted by Per Wirtén at tisdag, augusti 21, 2007
9 Comments:
Här kommer man osökt att tänka på Arenas publicering av en viss Linda Skugge-artikel...(ja, jag vet att jag har tjatat om den förr, men du inbjuder ju liksom till det ;)).
Är inte din frågeställning lite bisarr, förresten? "När får man lov att kränka människor"? Vore det inte bättre att försöka låta bli att kränka, liksom? Att tala om vad som egentligen är en kränkning, och därmed otillåtet, och vad som är befogad kritik eller tillåten debatteknik (eller självförsvar)?
just det, en bisarr Skuggeartikel som medförde uppsägning av min arenaprenumeration. Hur motiverades den, Per...?
Sorry, har varit borta ett par dar och inte kunnat svara. Måste leta upp den där gamla artikeln. Som jag minns var det ett mail hon publicerade och sedan kommenterade väldigt nedlåtande. Ja, det kanske var fel att publicera. Men vi tyckte inte det då. Gränserna är inte solklara.
Men gud så enkelt du & Per Svensson gör det för er i den här diskussionen. Det känns mer som en fejd mellan olika tidningar och redaktioner än som en diskussion om vad som är moraliskt riktigt.
Som om Expressen, med dess brutalkrönikekultur, dess Skuggerecensioner och dess profil i stort, skulle kunna vara en ledstjärna i det avseendet...
(Och den där kvalitetsbegreppskommentaren du gör ovan, är inte den mer än lovligt ytlig? Jag blir så frustrerad när en god skribent som du inte tänker längre än så.)
Nej, Charlotte nu tycker jag du är lite orättvis. Eller? Jag tycker min artikel i Expressen försökte föra diskussionen om vad som är moraliskt riktigt. Har skrivit ett svar till Magnus Bergh på Bonniers (som skrev i lördags) i morgon tisdag. Den landar förvisso i en fråga till Aftonbladet. Men att säga att det är vendetta mellan två kulturredaktioner verkar lite besynnerligt. All diskussion so far handlar ju om Bonniers och bokens moral. Man kanske borde dra en diskussion om det som är Maja Lundgrens egentliga ärende också?
Jag håller med att det jag skrev ovan är ytligt. Får komma igen om det där. Det jag skriver i Expressen nu om boken tycker jag är svårt som tusan att formulera, men tycker nog jag lyckats ok. Jag tycker inte jag gör det enkelt för mig.
Nej, jag menade inte bara en Expressen-Aftonbladetvendetta. Men en diskussion där a) tidningsredaktioner utmålas som mer moraliskt ansvarstagande än bokförlagsredaktioner (i EXPRESSEN av alla tidningar) och b) "grabbighetsanklagelserna" (i brist på bättre ord just nu) främst ses som en angelägenhet för Aftonbladet. Det är inte att ta moraliskt ansvar att slå sig själv för bröstet (oförtjänt).
Nej, men skillnaden är att tidningar, radio och teve har etiska regler. Expressen är en eländig blaska, vid sidan av ledar och kultur, som ständigt bryter mot alla regler. Men det finns ändå nåt att mäta övertrampen mot. Man kan ju t o m bli fälld av PO.
Och javisst, gör man fel. Du ska bara veta vad jag gjort som journalist, långt före Arena. Jag har också hängt ut folk vid åtminstone två tillfällen på ett sätt som fortfarande ger mig ont i magen. Varför gör man sånt? Kanske för att man släpper eftertanken i jakten på historien, formuleringen, på det man upplever som sanningen.
Och kanske för att man glömmer bort sin egen maktposition? Jag själv är ingen journalist, men det tycks mig att journalistkåren, om man kan se den som en samlad grupp, har svårt att se sig själv som en reell makthavare; ofta finns föreställningen om att man hela tiden slår uppåt medan man företräder det man tror är ett allmänt intresse.
När jag själv går över gränsen i mitt beteende mot andra handlar det nästan alltid om att jag uppfattar mig själv som varande i underläge. Det är alltid farligt att glömma sin egen makt, hur liten den än må vara. Och, för att ta ett vilt språng, det är ju också så att de största brotten mot mänskligheten har skett i föreställningar om att befinna sig i kamp mot något övermäktigt (den internationella kapitalismen, "sionismen" e dyl). Nå, ursäkta denna lite pluggiga och kanske rätt självklara kommentar. Jag blir bara så frustrerad ibland över alla övertramp. Även på Expressens kulturavdelning, för den delen. Den är verkligen inte höjd över kritik, tvärtom.
Skicka en kommentar
<< Home