Solidarisk med journalister?
Journalistförbundet har nu satt igång övertidsblockader för att få fart i avtalsförhandlingarna. Många journalister som inte har prestigefyllda jobb har verkligen dåligt betalt. Så det är bra.
Men det som får mig att hoppa till är ordern från Journalistförbundet att frilansare inte får skriva de artiklar anställda skulle gjort på övertid.
Det är ett självklart önskemål.
Men har inte frilansarnas vilja att vara solidariska med de fast anställda för länge sedan upphört?
När har de fast anställda och SJF tagit strid för frilansarnas arvoden? När har dom visat solidaritet?
När?
Jag är halvtidsanställd på Arena och andra halvtiden är jag frilans. Jag har skrivit för Expressen i ungefär 15 år. Under den tiden har frilansarvodena justerats uppåt två gånger. Minimalt uppåt, alltså.
De anställda på Expressens kulturredaktion har därmot fått sin årliga löneförhöjning varje år. Tick, tack, tick, tack så har lönen ökat.
Journalistförbundet verkar ha accepterat att journalistyrket klyvts i två. En stark grupp anställda. Och en grupp rättslösa frilansproletärer.
Därmed dragit undan mattan för solidariteten inom en yrkesgrupp.
Varför ska jag vara solidarisk med ett förbund som under 15 år aldrig lyft lillfingret för att mina och mina kollegors arvoden ska höjas?
Det ställer en akut fråga. Ska facket vara en skyddsorganisation för arbetslivets insiders, eller en rörelse för alla? Frågan gäller inte bara SJF, utan alla förbund.
Men det som får mig att hoppa till är ordern från Journalistförbundet att frilansare inte får skriva de artiklar anställda skulle gjort på övertid.
Det är ett självklart önskemål.
Men har inte frilansarnas vilja att vara solidariska med de fast anställda för länge sedan upphört?
När har de fast anställda och SJF tagit strid för frilansarnas arvoden? När har dom visat solidaritet?
När?
Jag är halvtidsanställd på Arena och andra halvtiden är jag frilans. Jag har skrivit för Expressen i ungefär 15 år. Under den tiden har frilansarvodena justerats uppåt två gånger. Minimalt uppåt, alltså.
De anställda på Expressens kulturredaktion har därmot fått sin årliga löneförhöjning varje år. Tick, tack, tick, tack så har lönen ökat.
Journalistförbundet verkar ha accepterat att journalistyrket klyvts i två. En stark grupp anställda. Och en grupp rättslösa frilansproletärer.
Därmed dragit undan mattan för solidariteten inom en yrkesgrupp.
Varför ska jag vara solidarisk med ett förbund som under 15 år aldrig lyft lillfingret för att mina och mina kollegors arvoden ska höjas?
Det ställer en akut fråga. Ska facket vara en skyddsorganisation för arbetslivets insiders, eller en rörelse för alla? Frågan gäller inte bara SJF, utan alla förbund.
posted by Per Wirtén at lördag, augusti 18, 2007
2 Comments:
Jag har ju ingen aning om hur det är på Expressen eftersom jag aldrig satt min fot där, men jag sticker ut hakan lite försiktigt.
Den lokala klubben kan gör mycket, kanske mer än på förbundsnivå. Klubben kan ju faktiskt ta upp frågan om frilansarnas och vikariernas arvoden/löner med arbetsgivarna. Förhoppningsvis finns det fast anställda som har en bakgrund som vikarie/frilans och förhoppningsvis har en insikt i deras situation.
Det finns en inbyggd motsättning (som går att lösa, jag vill tro det) i och med att SJF vill vara både ett yrkesförbund och fackförbund. Då man har medlemmar som är fria företagare får man också tänka på deras situation, trots att man kanske själv har en trygg fast anställning.
Hur länge har du varit journalist, hur länge har du varit med i SJF (om du är det), hur länge har du varit frilans (om du är det)?
Den "inbyggda motsättningen" mellan anställda och frilansar har funnits så länge jag varit frilans och medlem i SJF - sen 1973.
"Går att lösa", ja. Frågan är istället: När detta inte har lösts på snart 35 år - vill SJF lösa motsättningen?
Skicka en kommentar
<< Home