En otäck mindre

Äntligen lämnar Karl Rove Vita huset. George W Bush är snart ensam kvar. Men klockan tickar för honom också...

Roves gestalt växte till övermänsklig. En genialisk mörkergestalt utan skrupler. Men i år har han krympt lika snabbt som en ballong nån släppt luften ur. Två stora skandaler har långsamt gnagt ner honom: han röjde namnet på en CIA-agent och är inblandad i soppan med de avskedade federala åklagarna.

Men mest av allt är det republikanernas nederlag i kongressvalen förra året. Roves filosofi har varit att skippa den ensidiga koncentrationen att vinna mittfältet. Istället har han vänt upp och ner på 20 år av valstrategiskt tänkande genom att lägga tyngdpunkten på att istället aktivera och motivera partiets kärngrupper. Få dom att gå och rösta. Rove har därför aldrig backat för radikala republikanska högeridéer. Tvärtom.

När Bush valdes första gången 2000 fanns ett framgångsrikt försök att få med sig mitten genom idén om medkännande konservatism. Men sedan dess verkar han ha lämnat hela tanken om sk triangulering. Hans gärning har varit att istället polarisera amerikansk politik.

På så vis är Roves kampanjfilosofi uppmuntrande för radikala demokrater. Man kan bli framgångsrik utan clintonisternas ständiga fokus på mittfältet – och politiska utslätning. Men lärdomen från förra årets val är att man till sist ändå måste klara båda sakerna. Rove och republikanerna föll för att de faktiskt glömde tanken på mittfältet. Men deras tidigare framgångar byggde samtidigt på att de vågade profilera sig åt höger och lita på sina egna grundvärderingar.

Har en känsla av att många av USA:s demokrater börjat lära sig det där. Det var precis det vi såg förra året.