Trötta på Richistan

Tillbaka från semester. Slutspurt med nya Arena. Helt ny grafisk form, ny papperskvalitet, limmad rygg och fortfarande justa texter. Går till tryck på torsdag. Blir lite mingel på Södra teaterns bar onsdag 22 augusti vid sextiden. Du som läser är välkommen.

Gick genom sommarens post. Bläddrade i Flamman och hittade kort text om intressant amerikansk opinionsundersökning från Harris Poll. Gjord i USA och fem europeiska länder visar den att medborgarna vill ha mer jämlikhet och att inkomstklyftorna bör minskas. Stora majoriteter i alla länderna har beska tankar om det egna landets toppchefer (plutokraterna). Över 70 procent tycker direktörslönerna är för höga (i alla länder utom Frankrike där bara 54 procent tycker det). De flesta, utom i USA, vill helt enkelt att staten ska sätta inkomsttak för de superrika. Och naturligtvis vill de tillfrågade i alla länder ha högre skattetryck för höginkomsttagare – i USA till exempel vill 61 procent höja skatterna, men bara 12 procent säger nej.
I de europeiska länderna har det nog alltid varit så. Men i USA speglar siffrorna en stor pågående opinionssvängning, som jag ju skrivit om tidigare.
Följdfrågan är ju bara: varför röstar alla dessa människor inte på vänsterpartier? Det är en allvarlig fråga, särskilt för alla småsmå vänstersocialistiska partier i Europa. Kanske är inkomstklyftorna fortfarande inte en prioriterad fråga för väljarna. Men prioriteter skapas genom opinionsbildning.

Lägligt har det kommit en ny bok av Robert Frank på Wall Street Journal om de superrika. Han beskriver dom som en egen global och växande gemenskap. Ett helt eget land. Jag tror inte boken är särskilt bra. Men den kommer mynta ett begrepp, nämligen bokens titel: "Richistan".

Det är inte medelklassen som är problemet, som man kunde tro efter vårens svenska handväskdebatt. Det är borgerligheten och dess egen blindtarm: invånarna i Richistan.