Amerikanska sossar

Den lilla tidskriften Dissent har varit ett politiskt universitet för mig. Fyra nummer per år. Det senaste bättre än på länge med bra artiklar om Frankrike och hur begreppet "totalitär" uppstod som reaktion på nazism och kommunism men nu blir slirigt när det används om revolutionär islamism.

För några år sedan träffade jag en liten grupp i redaktionen. Det var som att kliva rakt in i en film av Woody Allen. Alla pratade i mun på varandra och alla var oense om det mesta: Michael Walzer, Mitchell Cohen, Jo-Ann Mort och Mark Levinson. Ungefär som tidningen – ett ständigt pågående gräl mellan vänner. Under senare år mest om "kriget mot terrorismen", Mellanöstern i allmänhet och Irak i synnerhet. Ibland irriterande konservativ. Men irriterande tidskrifter är dom bästa.

Dissent startades på 1950-talet av en liten grupp intellektuella socialdemokrater i New York, de flesta judar. Deras hållning var antikommunistisk vänster. Det är en profil som fortfarande präglar tidningen: socialdemokrater, judar, mycket New York och i ständig opposition. Även om tidningen är stendöd när det gäller feminism och postmoderna perspektiv så lever den på andra fronter. Kolla in www.dissentmagazine.org. Inget för den som vill bekräfta sin åsikter och ha säkra svar.

En amerikan i Paris

I senaste numret av den amerikanska vänstertidskriften Dissent skriver chefredaktören Mitchell Cohen en lång analys av den franska krisen. Hans text landar i ungefär samma slutsats som Tomas Lindbom i nya Arena (5/06): att det politiska sammanbrottet närmar sig. Han skriver att landet nu behöver en sjätte republik, en ny politisk ordning.

Smällarna mot det franska etablissemanget, både höger och vänster, kommer tätt. Le Pens framgång i förra presidentvalet, nejet till EU:s konstitution i maj 2005, novemberupproret 2005 och protesterna mot nya arbetsrättsliga regler – med stöd från en stor majoritet av befolkningen – våren 2006. Cohen visar hur kriserna drivits fram av elitens blinda arrogans för medborgare, fackföreningar och den misstro mot etablissemanget som sköljer fram.

Men Cohen menar att det som händer också är vänsterns kris. Frankrike är ingen isolationistisk ekonomi – tvärtom strömmar utländskt kapital in och tillväxten är hög. Men socialisterna har fortfarande inte lyckats formulera en idé om statens och välfärdspolitiken i en global ekonomi. Cohen menar att de franska socialisterna inte ens accepterat den socialdemokratiska idén att bädda in marknadsekonomin. Många lever kvar i föreställningen att erövra staten och sedan, ovanifrån, omvandla ekonomin till en socialistisk.

Mitchell Cohen är en rätt konservativ, lite tyst och butter professor från New York. Många menar att han dragit Dissent till höger. Men den här artikeln sitter perfekt. Du hittar Dissent på www.dissentmagazine.org.

Platon i Vita huset

Rapporten om 600 000 döda i Irak går inte att skaka av. Jag kan därför inte låta bli att tänka på George W Bush när jag läser "Statsmannen" en av Platons dialoger. Den finns i del 4 av Jan Stolpes översättningar av P:s samlade som precis kommit ut.

Platons resonerar om hur en bra politisk ordning ser ut. Och som vanligt är P ingen överdriven vän av demokrati. Han jämför statsmannen med en sjökapten eller läkare. Det är specialistkunskapen som avgör. En skicklig statsman har rätt att sätta sig över lagen, så länge besluten är för allas bästa och "utgår från män som kan [...] erbjuda sitt yrkeskunnande som är starkare kraftkälla än lagarna". Hans resonemang träffar rätt bra på hur Bush och neokonservativa filosofer ser på uppdraget som president.

Men den upplyste experten är ett ideal, konstaterar P några sidor längre fram. Och idealet finns inte, för människan är svag. Men däremot finns styresmän som tror att de uppfyller idealet – som Bush. P:s dom över de som låter ideal och ideologi gå före lagar och verklighet blir därför hård: "Men när en ensam styrande handlar i strid med både lag och sedvänja men uppträder med samma anspråk som en kunnig styresman [dvs idealet/min anm] och hävdar att man måste bryta mot skrivna regler när detta är det bästa, medan det i själva verket bara är begär och okunnighet som styr hans härmningsförsök – då ska vi väl alltid kalla en sådan människa en tyrann?"

Det är himla kul att läsa Stolpes översättningar. Språket är lite hemingwayskt. Och dialogernas yttre ram är alltid underhållande: vin, baksmälla och drömmar om sex med små pojkar. Europas kulturarv.

Nuders självmål

I ekots lördagsintervju läste Tomas Ramberg högt ur nya Arena och citerade långa stycken av den skarpa kritik Nisha Besara fyrade av mot Göran Persson och den krets av ja-sägare och ryggdunkare han omgav sig med. Pär Nuder kom helt av sig och visste inte vad han skulle svara.
"Puerilt", klämde han ur sig och förtydligade sig med att det betyder "barnsligt". Ett typiskt arrogant sätt från makteliten att svepa undan välriktad kritik. Särskilt om det råkar komma från en ung kvinna. Han spädde på sitt förakt med att nedlåtande påpeka att Besara "bara varit brevsvarare på startsrådsberedningen en kort tid". I själva verket var hon sakkunnig hos Jens Orback och är nu ledarskribent på Aftonbladet. Och jag lovar att hon återkommer fler gånger i Arena - ett stor artikel är redan beställd.
Nuders ovilja att ta kritik på allvar framstod mest som pipig lillebror till Persson.
Senare sade han att en ny socialdemokratisk partiledare måste stå för ett dialoginriktat ledarskap. Men fattade inte att han med sina reaktioner på intervjun i Arena diskvalificerat sig själv. Om man bemöter en kritik som många, under flera år, riktat mot Göran Perssons entourage så arrogant som Nuder kan man inte ens stava til dialog.
Tidigare i veckan hade han försökt gaska upp sig med en "hård kritik" av den borgerliga regeringens budget. Den kritiken avslöjade att SAP:s ledning fortfarande inte förstått vad som hänt. Just nu borde ledande socialdemokrater kanske vara en aning mer ödmjuka. Deras egna politik skapade hög tillväxt, men få nya jobb. Det kanske vore läge att se om högern lyckas bättre innan man är tvärsäker om sin egen förträfflighet.
Bra oppositionspolitik just nu innebär att rikta sig inåt, analysera nederlaget, byta ut alla inkompetenta politiska analytiker, ja-sägare och spinndoktorer och formulera ett politiskt alternativ. Nästa höst kan de då kanske byta sin tröttsamma negativa kampanjpolitik mot att lägga fram alternativa reformer - det högern vann på.
Men så långt har Nuder inte hunnit tänka på. Han kämpar nog mest om sin egen framtid i partiet. Det är bara att hoppas den blir blygsam.

Diagrammens makt

Några dagar med tung hosta gör att jag hamnar på soffan. Tur. Annars hade jag aldrig orkat läsa Jonas Pontussons diagramtäta bok "Inequality and Properity" (Cornell University Press). I en empirisk rysare jämför han sociala marknadsekonier, typ Sverige, med liberala som de anglosaxiska. Man kan säga att tabellerna krossar de borgerliga föreställningar som dagligen väller fram i teve, radio och dagstidningar. Han hittar inga bevis för att mer liberala och avreglerade samhällen ger högre tillväxt, större effektivitet och lägre arbetslöshet.
Däremot hittar han en massa andra intressant facts. Till exempel att ojämlikheten relativt sett ökade ungefär lika mycket i Sverige och USA de senaste decennierna. Och att det framför allt är på arbetsmarknaden, i lönesättningen, som skillnaderna ökat. Det är inte välfärdstaten som sviktat. Man bör alltså lägga större skuld på fackföreningsrörelsen än på regeringen.
Uppseendeväckande är också att det svenska skattesystemet skiljer sig från de flesta genom att öka orättvisorna. USA:s är mer rättviseskapande än det svenska. Däremot är transfereringarna ett mäktigt jämlikhetsskapande instrument i Sverige.
Och om man bara räknar bruttolöner är faktiskt andelen fattiga lika stort i Sverige som i USA. Men det är innan välfärdsstatens politik rättat till läget.
Pontusson finner egentligen bara en punkt där de liberala ekonomierna är bättre än de sociala: i att skapa nya jobb. Han hittar ett besvärande samband mellan dålig jobbtillväxt och anställningstrygghet. Därför föreslår han flexicurity: uppluckrad anställningstrygghet, men höga ersättningsnivåer i a-kassan. Raka motsatsen till den borgerliga regeringens politik.