Fängelsefilm

Amir Heidari är en av landets mest intressanta personer. Professionell människosmugglare sedan minst 20 år. En eftertänksam och väldigt speciell man som nu återigen sitter fängslad för att ha räddat liv. Kalle Brolin är konstnär och har gjort en 20 minuter lång film där ett samtal med Heidari klippts ihop med en iransk musiker som lever utan dokument i Göteborg. Heidari berättar bland annat om tiden i fängelset. För honom är asylsökande och migranter vår tids revolutionärer – de som river murarna. Verkar inte som den ligger ute på Brolins hemsida. Men maila honom och fråga. Den är enkel, men värd att se.

I nya Arena skriver Nadia Hatem om vårens stora rättegång mot en grupp människosmugglare. Både hennes text och Brolins intervju med Heidari stjälper polisens demonisering. Det här är knappast rika maffiosos. Heidari intervjuades också i Arena (6/04). Då satt han också fängslad, men i ett annat.

Mer om en viss bok

Alla pratar om Maja Lundgrens bok. Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Börjar bli lite less på den. Nu har det kommit svar på min artikel från Bonniers. Den ska in på tisdag och jag ska skriva replik.

I DN skriver Ingrid Elam att kunde Strindberg så kan Lundgren. Men var Strindberg ofelbar? Trodde vi hade lämnat det slags hjältedyrkan av stora manliga författare. Andra hänvisar till litterär kvalitet. Jag tycker dom borde läsa Vanja Hermeles artikel i Arena förra året (4/06) om hur kvalitetsbegreppet legitimerar manlig dominans. Kvalitet är inget enkelt och objektivt begrepp.

Men egentligen borde det väl bli dags att vrida perspektiv. Jag tycker Aftonbladet har en del frågor att svara på också. Vad tänker kulturredaktionens chef göra för att förändra den katastrofala arbetsmiljö som Maja Lundgren skildrar? Packa sin väska och gå? Alla väntar på en reaktion.

Nya Arena är roligare. Helt ny form. Skarpare än nånsin, eller hur? Prenumeranterna bör ha fått den. Ute i affärerna på tisdag.

Namn eller bara X?

Jag har läst klart Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och skrivit en artikel för Expressens kultursida. Kunde inte låta bli. Tycker boken provocerar fram en massa frågor som måste ut. Artikeln kommer i morgon.

När jag lämnat artikeln hände nåt intressant. Per Svensson ringde. Jag hade skrivit ut två av namnen på de som Maja Lundgren hyvlar av (eller helt enkelt kränker). Men Expressen kan inte publicera deras namn. Tidningen skulle bli fälld hos Pressens opinionsnämnd om nån anmälde artikeln, och namngivning skulle strida mot de pressetiska reglerna. (Det är faktiskt andra gången i år Per ringer och ber mig maskera namn).

Plötsligt blev Bonniers beslut att publicera ännu intressantare. Ett bokförlag behöver bara kolla av de formellt juridiska problemen så de inte blir åtalade när de kränker. Men tidningarna har även frivilliga publicistiska regler som begränsar möjligheten till övertramp. De trampar över ofta. Men reglerna finns ändå där som en stötesten.

Jag har hela tiden undrat varför alla recensioner hållit inne med namnen. Nu fattar jag. Läget är bisarrt. Bonniers publicerar namnen, i min blogg kan jag göra det, men i tidningarna måste jag skriva X och Y.

Dags även för bokförlagen att börja fundera över publicictisk policy. När får man kränka andra människor?

Boken då? Ja, det finns några lysande interiörer från Aftonbladets kulturredaktion där manlighetsriterna avslöjas obarmhärtigt. Men mycket är sjaskigt och borde aldrig publicerats.

Förstår inte varför Bonniers publicerat den.

Solidarisk med journalister?

Journalistförbundet har nu satt igång övertidsblockader för att få fart i avtalsförhandlingarna. Många journalister som inte har prestigefyllda jobb har verkligen dåligt betalt. Så det är bra.
Men det som får mig att hoppa till är ordern från Journalistförbundet att frilansare inte får skriva de artiklar anställda skulle gjort på övertid.
Det är ett självklart önskemål.
Men har inte frilansarnas vilja att vara solidariska med de fast anställda för länge sedan upphört?
När har de fast anställda och SJF tagit strid för frilansarnas arvoden? När har dom visat solidaritet?
När?
Jag är halvtidsanställd på Arena och andra halvtiden är jag frilans. Jag har skrivit för Expressen i ungefär 15 år. Under den tiden har frilansarvodena justerats uppåt två gånger. Minimalt uppåt, alltså.
De anställda på Expressens kulturredaktion har därmot fått sin årliga löneförhöjning varje år. Tick, tack, tick, tack så har lönen ökat.

Journalistförbundet verkar ha accepterat att journalistyrket klyvts i två. En stark grupp anställda. Och en grupp rättslösa frilansproletärer.
Därmed dragit undan mattan för solidariteten inom en yrkesgrupp.
Varför ska jag vara solidarisk med ett förbund som under 15 år aldrig lyft lillfingret för att mina och mina kollegors arvoden ska höjas?

Det ställer en akut fråga. Ska facket vara en skyddsorganisation för arbetslivets insiders, eller en rörelse för alla? Frågan gäller inte bara SJF, utan alla förbund.

Aftonbladet i träsket

Till lunchen läste jag Anna Larssons kolumn i dagens Svenska Dagblad. Hon ger sig på Aftonbladets starblogger Alex Schulman som 31 juli skrev på sin blogg: "Ni får tre bilder från min pool från vårt hotell i Italien. Den som gissar var vi är vinner, ja varför inte, en avsugning av min fru".
Lite kräkigt, eller hur?
Samtidigt läser jag Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" som inventerar herrarna på och runt Aftonbladets kultursida. Håkan Jaenson, Tomas Lappalainen, Dan Josefsson och Anders Paulrud hyvlas av för diverse nedlåtande gliringar mot kvinnor i allmänhet och ML i synnerhet.
Hur är läget på den gamla sossekvällstidningen?
Dags för lite utdikningsjobb i manlighetsträsket?

En otäck mindre

Äntligen lämnar Karl Rove Vita huset. George W Bush är snart ensam kvar. Men klockan tickar för honom också...

Roves gestalt växte till övermänsklig. En genialisk mörkergestalt utan skrupler. Men i år har han krympt lika snabbt som en ballong nån släppt luften ur. Två stora skandaler har långsamt gnagt ner honom: han röjde namnet på en CIA-agent och är inblandad i soppan med de avskedade federala åklagarna.

Men mest av allt är det republikanernas nederlag i kongressvalen förra året. Roves filosofi har varit att skippa den ensidiga koncentrationen att vinna mittfältet. Istället har han vänt upp och ner på 20 år av valstrategiskt tänkande genom att lägga tyngdpunkten på att istället aktivera och motivera partiets kärngrupper. Få dom att gå och rösta. Rove har därför aldrig backat för radikala republikanska högeridéer. Tvärtom.

När Bush valdes första gången 2000 fanns ett framgångsrikt försök att få med sig mitten genom idén om medkännande konservatism. Men sedan dess verkar han ha lämnat hela tanken om sk triangulering. Hans gärning har varit att istället polarisera amerikansk politik.

På så vis är Roves kampanjfilosofi uppmuntrande för radikala demokrater. Man kan bli framgångsrik utan clintonisternas ständiga fokus på mittfältet – och politiska utslätning. Men lärdomen från förra årets val är att man till sist ändå måste klara båda sakerna. Rove och republikanerna föll för att de faktiskt glömde tanken på mittfältet. Men deras tidigare framgångar byggde samtidigt på att de vågade profilera sig åt höger och lita på sina egna grundvärderingar.

Har en känsla av att många av USA:s demokrater börjat lära sig det där. Det var precis det vi såg förra året.

Här startar debatten

Mona Sahlin har hållit tal i Fittja. Bra val av plats. Men inte mycket verkar ha blivit sagt. Det är i höst hon och s måste upp till bevis. De måste börja presentera konkreta reformförslag. Och på så vis politisera det s-parti som avpolitiserades under Persson.

Hoppas dom läser Ingemar Lindbergs lilla bok "En ny maktbalans" (Premiss). Det är nog det bästa jag läst i Sverige om vart vänstern ska ta vägen. Inte bara analys och problemformuleringar, inte bara svepande om global rättvisa och annat fint, utan konkreta skarpa förslag och precisa precisioner av de mer allmänna riktningar man kan sikta in sig på i global- och Europapolitik.

Ingemar är nu pensionär och är knuten till Arenagruppen. Men har tidigare jobbat på bla socialdepartementet och LO. Märkligt att det är en person i hans ålder som skriver bäst om framtiden.

Jag håller nog med om allt han skriver. Om behovet att på Unionsnivå ta itu med fattigdomen och den sociala dumpningen, samtidigt som välfärdspolitiken får förbli nationella frågor, och de olika socialpolitiska systemen fortsätter vara olika. Betydelsen av fackligt arbete över gränserna i EU och också samarbete globalt - en global arbetarklass måste börja agera gemensamt.

Men mest relevant just nu är hans fyra punkter för en modern välfärdspolitik:
• Satsning på livslångt lärande med bl a individuella konton.
• Individstyrd rehabilitering och större möjligheter för anställda att ha makt över hur arbetet organiseras, det facket tidigare kallade "det goda arbetet" men sedan glömde bort.
• Ett nytt frigörande språng för familjepolitiken.
• Styra bort från det mekaniska rabblandet om generell välfärdspolitik till en "bred jämlikhetspolitik" där man blandar generella och selektiva åtgärder.

S, v och mp måste upprepa det Alliansen vann valet på: att visa på politiska reformer. Förvandla sig från bevarare till reformatörer. Jag hoppas dom läser Ingemars lilla bok. Där finns både konkreta förslag, bra analys av läget och även välavvägda formuleringar som grund för en mer allmän inriktning på politiken.

Ni som läser det här borde också läsa. Beställ här.

Trötta på Richistan

Tillbaka från semester. Slutspurt med nya Arena. Helt ny grafisk form, ny papperskvalitet, limmad rygg och fortfarande justa texter. Går till tryck på torsdag. Blir lite mingel på Södra teaterns bar onsdag 22 augusti vid sextiden. Du som läser är välkommen.

Gick genom sommarens post. Bläddrade i Flamman och hittade kort text om intressant amerikansk opinionsundersökning från Harris Poll. Gjord i USA och fem europeiska länder visar den att medborgarna vill ha mer jämlikhet och att inkomstklyftorna bör minskas. Stora majoriteter i alla länderna har beska tankar om det egna landets toppchefer (plutokraterna). Över 70 procent tycker direktörslönerna är för höga (i alla länder utom Frankrike där bara 54 procent tycker det). De flesta, utom i USA, vill helt enkelt att staten ska sätta inkomsttak för de superrika. Och naturligtvis vill de tillfrågade i alla länder ha högre skattetryck för höginkomsttagare – i USA till exempel vill 61 procent höja skatterna, men bara 12 procent säger nej.
I de europeiska länderna har det nog alltid varit så. Men i USA speglar siffrorna en stor pågående opinionssvängning, som jag ju skrivit om tidigare.
Följdfrågan är ju bara: varför röstar alla dessa människor inte på vänsterpartier? Det är en allvarlig fråga, särskilt för alla småsmå vänstersocialistiska partier i Europa. Kanske är inkomstklyftorna fortfarande inte en prioriterad fråga för väljarna. Men prioriteter skapas genom opinionsbildning.

Lägligt har det kommit en ny bok av Robert Frank på Wall Street Journal om de superrika. Han beskriver dom som en egen global och växande gemenskap. Ett helt eget land. Jag tror inte boken är särskilt bra. Men den kommer mynta ett begrepp, nämligen bokens titel: "Richistan".

Det är inte medelklassen som är problemet, som man kunde tro efter vårens svenska handväskdebatt. Det är borgerligheten och dess egen blindtarm: invånarna i Richistan.