Kulturbojkott mot Israel

Gott nytt år!
Men jag tvivlar att det blir ett så gott nytt år för de som har oturen att leva i Mellanöstern.
Läste i Guardian att Israels Högsta Domstol nu godkände den israeliska militärens regler för utomrättsliga avrättningar. Grönt ljus för mord med andra ord. Prickbombningar mot politiker med mängder av osyldiga som stryker med eller kallblodiga mord av rena dödsskvadroner är nu accepterat av både de politiska och juridiska systemen i Israel. Rättsstaten finito – i den mån den funnits.

Författaren och kritikern John Berger har i ett nytt upprop föreslagit kulturell isolering av Israel. Vi bör sluta samarbeta med alla evenemang som arrangeras av israeliska ambassader, regeringen, kulturdepartementet eller på andra sätt får pengar från den israeliska staten, menar han.

Jag har alltid varit skeptisk till bojkotter av Israel. Men det här tror jag är helt rätt. Symbolisk isolering – kultur, sport, etc – slår hårdare än ekonomisk mot ett öppet land som Israel. Det räcker inte längre att bara bojkotta produkter från ockuperade områden.

Bland de andra som skrivit under finns Brian Eno och Arundhati Roy.

Vänd spiralen

Var nere i Huddinge centrum och handlade mer mat i går. Lika deppigt som vanligt. Där finns en lågprisaffär som byter namn varje år. Och ett Konsum som byter logotyp varje år. Båda lika dåliga. Ingen konkurrerar med kvalitet, bara med låga priser. Jo, det finns ett undantag: Konsum har plötsligt satsat på snygg fiskdisk, men bara för att knäcka den lilla fina fiskaffären bredvid. När den konkar om nåt år, saggar makrillen ihop på Konsum, jag lovar.
Så här ser det ut på många ställen i Sverige.

I går kom rapport från Konkurrensverket att priserna på mat är på väg ner mot EU nivå. Det låter ju bra.
Men det är nåt fel när ökad konkurrens BARA syftar till lägre priser. Varför inte konkurrera om kvalitet också?

Låga priser på mat är bra för svenska låginkomsttagare. Visst. Och politiker från alla partier i alla kommuner pratar hela tiden om att etablera nya lågpriskedjor.
Men det finns ett moraliskt och politiskt dilemma som sällan uppmärksammas.
Vem producerar de billiga livsmedlen? Vem får ta smällen när priserna pressas?

Gurkor från Holland, jordgubbar från Blekinge, apelsiner från Spanien. Det mesta sköts, skördas och packas av migrantarbetare. En del med säsongstillstånd, många helt rättslösa migranter utan dokument. Lönerna pressas ner lite mer för varje ny lågprisbutik.
Nu rättvisemärks mat från fattiga länder. Det borde ske med livsmedel från Europa också. Rovdriften är lika stor här som där.

Nej. Det är dags att vända diskussionen: Högre matpriser och bättre kvalitet, rättvisemärkt och ekologiskt. Plus support till fackets krav i avtalsrörelsen på högre lägstalöner.
Varför ska spiralen hela tiden gå nedåt?

Offentlighetsteori

John Dewey skrev redan i början av 1900-talet en teori om den moderna offentligheten. Han var amerikan och pragmatist. Då var hans inflytande stort. Nu syns tecken på en intressant renässans.
I Fronesis nummer om liberalism, som jag skrivit om förut, ägnas de sista 50 sidorna åt Dewey och pragmatismen. En underskattad politisk-filosofisk tradition.

Mest fångas jag av den unge holländske filosofen Noortje Marres. Han återvänder till en klassisk amerikansk demokratidebatt från 1920-talets början mellan Walter Lippman och John Dewey. De flesta brukar koncentrera sig på vad som skilde: Lippmans pessimistiska syn på medborgarna i offentligheten och Deweys klart optimistiska. Det gjorde jag när jag skrev om den i min bok Populisterna för några år sedan. Men Marres letar det som förenade dem: hur de förklarade uppkomsten av en politisk offentlighet genom att sakfrågor pockar på lösningar.
Det är när svåra, komplicerade frågor dyker upp, såna som politiker och ämbetsmän inte klarar att lösa, som medborgarna kliver in på scenen. Det är "de befintliga ledarskikten och samhällsinstitutionernas oförmåga att avgöra en fråga som blir den tändande gnistan för inblandning i politiken," skriver Marres. De vände en grundtanke upp och ner. Det är de "svåra" frågorna som vanligt folk måste lösa, de "enkla" klarar däremot politiska parlament och tjänstemännen bäst.

Det är sakfrågor som driver fram aktiva medborgare och en demokratisk offentlighet. Inga tjusiga demokratiideal. Och syftet är alltid att lösa de aktuella problemen, inte skapa goda människor, eller bedriva nåt slags engagemangsterapi för att ingjuta mening i samhället.

Det är svårt att läsa Marres utan att tänka på läget i Europa. Är det inte precis vad som verkar hända? Institutionerna och regeringscheferna klarar inte att hantera EU:s framtida styrelseskick. Istället verkar det som att medborgarna dras in. Inte på grund av nån abstrakt princip, eller ett ideal. Utan för att de är konkret berörda av sakfrågan. Och de förenas av just detta och inget annat: att vara berörda och påverkade.

Dewey argumenterade att den politiska offentligheten inte var en gemenskap. De som bildar en offentlighet - för att en sakfråga driver och tvingar dem till det - har nödvändigtvis ingen gemensam kultur, kön, yrke, religiös tro eller ens språk.
"Ett sätt att förstå den deweyska offentligheten är att beskriva den som en gemenskap av främlingar."
Européer behöver ingen gemensam identitet, kultur eller värderingsgrund för en demokrati och politisk offentlighet på Unionsnivå ska fungera. Det är tvärtom. Just avsaknaden av det gemensamma tvingar fram en offentlighet. Eller rättare sagt: inte bara en utan många sammanvävda.
Så kan man tillämpa Dewey i dag. Och det är ju ungefär så Jürgen Habermas tänker, en av de politiska filosofer som påverkats väldigt mycket av just pragmatismen.

Samtidigt kan man verkligen undra om Dewey är en riktigt klockren liberal. Andra försöker göra honom till socialdemokrat - han var t ex en av Ernst Wigforss favoritfilosofer - men det slirar också. I Populisterna försökte jag länka honom till en helt annan tradition: den amerikanska populismen som stod på topp när Dewey började tänka och skriva politik i slutet av 1800-talet. I Sverige kan samma tradition kallas folkrörelseradikalism. Båda rörelserna är exempel på hur sakfrågor framkallade en offentlighet och politiska medborgare.

Falska hot

I prologen i senaste Arena skrev jag om hur hoten mot rätten att smäda eller kritisera eller bara säga sin mening om tillståndet i samtiden ackumuleras. En av de exemplen jag räknade upp var hoten som riktats mot Berlinoperans uppsättning av en rätt okänd Mozartopera där Muhammed avhuggna huvud visas upp.

Men nu får jag veta, av SR:s Tysklandskorre, att det aldrig funnits några hot mot operan. Bara en "hotbild", skapad av analytiker vid tyska polisen. Det är inte bara jag som skrivit om de här "hoten". De har rapporterats och diskuterats i tidningar över hela Europa. Vi har helt enkelt gått på falsk ryktesspridning. Och ryktet har naturligtvis haft ett syfte: att elda på den växande skräcken för europeiska muslimer.

Det säger nåt om dagsläget i Europa. Verkliga hot och rykten om hot tvinnas samman till en stämning av osäkerhet och "lita på ingen". Jag gillar det inte. Även om jag hade fel i just den detaljen känns det jag skrev i prologen därför ännu viktigare.

Sossefixering

På tre dagar har Anna Sjödin ägt DN:s tre mest prestigefyllda utrymmen: huvudledaren i dag, debattsidan i lördags och foto över hela förstasidan i lördags. Man kan påminna sig att hon inte är en mördad statsminister eller död kung. Anna Sjödin var ordförande i en politisk organisation som inte uträttat något märkbart på två decennier. Vad är det här för nyhetsvärdering, egentligen? Va?

De liberala nyhetstidningarna har socialdemokrater på hjärnan. Varenda dag läser jag ickenyheter om partiets ickestrider om att utse ny ordförande. Det är inte klokt. Vilket annat partiledarval får sån uppmärksamhet? Lars Lejonborg sitter just nu rekordlöst, men om det skrivs strödda notiser.

I dagens ledare skriver DN att "socialiseringsplanerna är avförda". I vilket decennium lever DN:s ledarredaktion? 1980-talet?

Jag undrar vilken funktion socialdemokrater har för vilsna liberala opinionsbildare. Är det så att dom inte klarar att skriva i opposition mot regeringen, och därför måste upprätthålla en kraftfull opposition mot oppositionen? Det gäller att upprätthålla fiendebilden, varje dag, annars kan läsarnas tankar börja vandra i annan riktning.

300 sidor liberalism

Senaste numret av Fronesis har förföljt mig hela senhösten. Mörka mornar sitter jag på pendeln och läser täta texter om liberalism. Trehundra sidor och det mesta är bra.

Ta Wendy Browns text om nyliberlismen som hot mot den liberala demokratin. Jag är dödstrött på texter om nyliberalism. Men plötsligt gör Wendy Brown det intressant igen. Att den nyliberala marknadsfundamentalismen och ekonomismen tränger in i samhällets alla beståndsdelar har sagts förut. Men Browns poäng är att nyliberalism inte är laissez-faire, alltså ett läge där staten drar sig tillbaka och lämnar fältet fritt för fria marknadskrafter. Tvärtom kräver idén en aktiv stat och ett slags ekonomistisk ingenjörskonst. Marknaden betraktas inte alls som naturlig, den måste ledas, stödjas och skyddas genom styrmekanismer från staten. Nyliberalism kräver en stark och interventionistisk stat som också aktivt formar sociala normer. Staten kan till och med bli auktoritär, men förklädd till "osynlighet", i den nyliberala eran.

Efter Wendy Browns artikel följer ett utdrag ur Saskia Sassens nya bok, som kommer på svenska (på Atlas förstås) nästa år. Hennes resonemang påminner om Browns. Globaliseringen har inte spelat ut staterna, men gett dom nya uppgifter. Om Brown försöker överbrygga polariseringen mellan nyliberalism och stat, så försöker Sassen överbrygga den mellan globalisering och nationalstat. De står inte mot varandra. De förutsätter varandra.

Pendeltåget är knäpptyst 7.30 på morgonen. Vi åker genom mörker. Jag vänder sida.

Måndag kväll

Från balkongerna på andra sidan lyser elslingorna. Måndag kväll i Huddinge. Äntligen har rondellen här i radhusområdet, den vid Statoil, fått en rondellhund. Det känns fint. Som att vi äntligen är inkluderade i nåt större, ett sammanhang. Vid gångvägen ner mot pendeltådet står det också en hund, på en liten gräsplätt där två gångvägar möts. Är det också en rondell hund?

Jag laddar in bassortimentet i min nya i-pod. Den gamla blev stulen - i riksdagshuset. Först snor dom vår a-kassa och sedan din i-pod, sa nån.

Medan skivorna laddas in i i-tunes läser jag Guardian om Irak, vad annars? Ny amerikansk rapport om korruptionen. Den kostar landet fyra miljarder dollar om året. Ett hot på samma nivå som våldet, säger en person. Och amerikanarna är inte oskyldiga. Hos dom rinner också Iraks pengar rakt ner i stora innerfickor. Annan rapport avslöjar hur Halliburton och andra skott sig med rena luftkostnaderna. Ser vi kanske Irak på fel sätt? Det är inte bara uppror mot ockupation och inbördeskrig. I själva verket är det kanske Thomas Hobbes gamla mardröm (sent 1600-tal) om naturtillståndet: det totala sammanbrottet där varken stat eller något samhällskontrakt finns - ett allas krig mot alla - som nu realiseras. Är Hobbes väldiga bok "Leviathan" en manual till Irak?

Det känns futtigt att välja årets tre bästa böcker, men jag skickade in mina val till Expressens årliga julklappslistor för någon dag sedan. Det blev:
Nina Bouraoui: MIna onda tankar
Kjell Johansson: Rummet under golvet
och
Nadeem Aslam: Kartor för vilsna älskande
Verkar det okej eller har ni bättre idéer om årets bästa?

Jo, en sak till innan jag släcker ner. På torsdag (12.00 - 13.30) är det bra seminarium på ABF. Då är Jan Zielonka där och pratar om sin bok "Europe as Empire". Intressant sak. Han menar att EU är på väg mot ett "nymedeltida imperium". Hm. Ska läsa boken i morgon och ställa frågor på seminariet. Jag känner mig rätt skeptisk, har läst lite, men han är solklart intressant, tvingar en att tänka annorlunda.

Expressen i dag

På pendeltåget hem läste jag Niclas Ericsson om Frankrikes skuld till folkmordet i Rwanda 1994. Dominique de Villepin anklagas av Rwandas president Paul Kagame för medverkan till folkmord. Hemma i soffan fortsatte jag med Andrew Wallis nya bok "Silent accomplice" om samma sak. En skrämmande inblick i hur det franska kolonialimperiet lever vidare i Afrika. Verkar helt klart att president Mitterand och armén först utrustade folkmordsmilisen, deltog i att träna den, höll världen borta när mördandet pågick och sedan ingrep med stor invasion - men på hutumilisens sida.

Villepin nämns bara i förbigående av Wallis. Men många andra fransmän - socialistpolitiker, tjänstemän, diplomater och höga militärer - som borde åtalas pronto.

Det mest motbjudande är den franska dubbelmoralen. Dels självrättfärdiga protester mot amerikanska övergrepp. Och samtidigt en cynisk arrogant kolonial politik i Afrika, år efter år. Ska skriva om Wallis bok för Sydsvenskan. Återkommer när texten är klar.

Sen fortsatte jag i Expressen. Hann till kultursidorna där Nathan Shachar fortsätter sin underliga vendetta mot mig, Magnus Linton och Arenagruppen. Är han sjuk? Vad har han för sorts problem? Megaego?

Juste blockad

Nu gråter alla liberala opinionbildare stora tårar för att Sofia Appelgren pressas hårt av facket för att skriva kollektivavtal. Media laddar hårt för ny dokusåpa i arbetslivet. Den här gången i salladsbar i Göteborg. Det är helt enkelt jävligt synd om ägaren.

Utanför står fackliga aktivister och delar ut flygblad med info. Deras info och uppmaning att bojkotta salladsbaren är ett hot mot hela samhällsordningen skriver DN i sin huvudledare i dag. Fackliga blockader måste förbjudas, är slutsatsen.

Hotell- och restaurang har drivit en framgångsrik kampanj i Göteborg för att få krogar och caféer att skriva kollektivavtal. Det är bara att gratulera. I Sverige är lägsta tillåtna lön 0 kr i timmen. Det finns ingen tvingande lagstiftning. Utan kollektivavtal står löntagarna nakna. Men Sofia Appelgren vägrar. Vem vet varför?

Nu har hon stöd från grupper av ungmoderater som försöker mobba bort fackets flygbladsutdelare. Och en flugig centerpartist i riksdagen som säger att blockaden (flygbladen) är "maffiametoder". My God, vilken brist på perspektiv.

Så här skriver Hotell- och restaurang på sin hemsida:
"Anställda inom hotell- och restaurangbranschen har lägre löner och otryggare anställningsvillkor än andra. Ett huvudskäl till detta är att många arbetsgivare på restauranger vägrar att garantera sina anställda schyst betalning och villkor genom kollektivavtal. Hotell- och restaurangfacket arbetar därför intensivt med att få fler arbetsgivare att ta sitt ansvar och teckna kollektivavtal för de anställda."

Att Sofia Appelgren ska skriva under kollektivavtal när större än hennes egna ego. Det är ett intresse för alla som är anställda i samma bransch.

Maffia? Liberaler säger att deras är den mest maktkritiska av alla ideologier. Men om maktförhållanden på arbetsmarknaden har de noll koll. De lever fortfarande i föreställningen att facket är maffia och Sofia Appelgren en ängel. Är det inte dags att vakna? Det här är 2006. Inte 1957 eller nåt sånt.

Slutförnedring

Jag ser Rapport och Bush ser inte ut att må bra. Men vem känner medlidande? Bakerrapporten har precis sopat banan med hans Irakpolitik. Hårdare än väntat. Stridande trupper ska vara tillbakadragna inom 15 månader. De som blir kvar (många) ska instruera och utbilda.

Inga döda amerikaner när primärvalen går i spinn 2008. Och sedan följs av presidentvalet. Baker är republikanernas Gudfader. Han bryr sig minimalt om Bush och maximalt om partiet. Kommissionen hade folk från båda partier. Men för Baker var uppgift nr ett att nästa val inte får bli upprepning av höstens: ett om Irak.

Räkna med att det är inbördeskrig i Vita huset. Inte säkert att Bush ger sig. Inte alls. Han behöver inte tänka på omval, eller partiets framtid, men sitt eget eftermäle. Ungefär så. Irakiernas framtid har han aldrig brytt sig om. Men nåt tog slut i dag. Helt klart.

Jag ser bilder från Bagdad. Nya döda. Nya bomber. Den som tror att kriget tar slut utan amerikanska soldater på gatorna är naiv. Ockupationen har ruinerat landet. Nu återstår den plågsamma vägen till en delning av Irak i tre. Det är svårt att se nåt annat tänkbart scenario. Och den vägen kommer kantas av etniska rensningar och massakrer. Vi som demonstrerade mot kriget hade rätt. Mer rätt än jag trodde vi skulle få. Men vem kan vara glad för det?

Och vem vinner i det här makabra spelet? al-Qaida och teokraterna i Teheran. Hur kul är det?

Slut börjar nu

På omslaget till nya tidskriften Slut pekar Katarina Taikon med hela handen. Det är sommaren 1967. Hon leder en medborgarrättsrörelse för zigenarnas mänskliga rättigheter i det vita socialdemokratiska Sverige.

Jag var nio år. Minns böckerna om Katitzi som lästes i radion och mitt klassrum i Huddinge. Har också svaga minnen av Katarina Taikon som arg intensiv röst i tv. Den spräckte föreställningen om det konfliktfria vita Sverige. Den första sprickan jag noterade. Det var viktigt. Har hon nånsin fått cred för det? Lawen Mohtadi har nu åkt till Härjedalen och träffat Katarinas syster Rosa. Hon skriver i Slut.

Rosa berättar: "- Det var s-kongress i Folkets Hus. Vi var där och stack tidningen Zigenaren i handen på folk. Vi ville ge Sträng tidningen. När jag räcker fram den till honom viker han ihop den och knuffar till mig."

Jag tycker omedelbart och spontant om Slut. Den gör intersektionalitet till ett levande politiskt förhållningssätt: ras, genus, klass. Du beställer den på deras hemsida. Bli nyfiken. Kolla in.

Blåa ord överallt

Det är ett problem för demokratin att opinionsbildningen domineras helt av borgliga skribenter. Alla stora rikstidningar utom Aftonbladet tillhör alliansens stödtrupper. Det fungerade när de var i opposition. Men nu är plötligt alla och springer i maktens korridorer. Det är inte bra. Jag har försökt säga det flera gånger.

Läget är så uppenbart snett att ingen kan blunda, vissla en låt och knalla vidare. I går fick jag ett klipp från Sydsvenskan där chefredaktören Heidi Avellan försäkrar att jag har fel (25/11). Liberala tidningar är alltid i opposition, skriver hon. "Sydsvenskan är aldrig maktens megafon".

Avellan drar den gamla valsen att journalister är mer röd-gröna än svenska folket. Och hänvisar till Kent Asps undersökningar från Gtbgs universitet. Men det är ju en helt otillåten tackling av hans resultat. Läs hans tre DN-artiklar i nya Media i Fokus. Asp visar ju tvärtom att majoriteten av de reportrar på riksmedierna som bevakar politik, ekonomi och samhälle - just de som sätter debattens dagordning - sympatiserar med borgliga partier. Moderaterna och folkpartiet är största partier i den här lilla mäktiga gruppen: såna som KG Bergström, Henrik Brors, Mats Knutsson.

När liberala ledarsidor lovar att vara i opposition handlar det om krav att regeringen måste genomföra den politik de lovade i valmanifestet. Det är inte opposition - det är stödtruppsskrivande.

Det var därför det var en sådan befrielse att läsa hur Olle Svenning blåste rent i konflikten Danielsson - Bildt i Aftonbladet (just den finns inte på nätet, klantiga AB). Sånt kommer Sydsvenskan och DN aldrig skriva. Dom kommer aldrig vara mot regeringen som sådan. Debatten kommer krympa.