tisdag, januari 30, 2007

Juveler? Välkommen in.

Vid passkontrollen på flygplatser undviker jag kön med många sydasiater eller afrikaner. Eftersom jag vet att gränskontrollen kommer ägna dom en himla tid med frågor och kontroller. Det är Europas rasistiskt präglade mursystem. En liten detalj - synlig för alla.

För någon vecka sedan läste jag Gary Younges kolumn i the Guardian. Den här gången om just den där punkten vid muren. Younge är svart och fastnar ofta, trots att han är både väletablerad, journalist och säkert snygg. Han hade läst en rapport från brittiska inrikesministeriet om hur de buttra tjänstemännen i blått jobbar, vilka kriterier de använder för beslut att stoppa en resenär för extra frågor och kanske i slutändan säga: "Nej, du fär vända hem igen".
Den vill jag läsa, tänkte jag. Och tankade ner den från Home Office hemsida.

Gränskontrollörerna har kunskap och formella regler. Men mycket handlar om intuition och ett "sjätte sinne", berättar de i rapporten. De jagar fattiga. Men klass och ras glider samman vid muren.

Grönt för "snart well-dressed businessmen" och "American ladies who´ve got loades of jewellery on".
Rött om man ser "very impoverished" ut. Eller om man har vita stilettskor och kort kjol - kanske prostituerad. Då blir man stoppad för närmare undersökning. Andra i riskzonen är unga människor utan yrkesutbildning med låginkomstjobb.
Men, säger en officerare. En del trashankar är ju faktiskt välutbildade, t ex professorer.

Formellt ska ras eller etnicitet inte ha betydelse. Men undersökningen är avslöjande. För en svart person är risken att stoppas 17 gånger högre än för en vit från norra halvklotet. Ja, säger systemet, men länder med svarta invånare är ofta fattigare.
Vad händer då om man kollar svarta från rika länder? För en ickevit kanadensare är risken att stoppas 14 gånger högre än för en vit kanadensare, även efter justering för socio-ekomiskt läge.

Nästan 60 procent av de som stoppas skickas tillbaka. Ungefär lika för olika kategorier. Orsakerna är ganska luddiga: "oklara avsikter" och "ekonomiska förhållanden" (läs: fattig).

Jag undrar hur en undersökning på Arlanda skulle se ut. Säkert samma mönster. Det är Fästning Europa på mikronivå, vid själva gränsen.

Gary Younge skriver: "So the man most likely to steal your pension walks through without a word, while the one most likely to flip your burger or clean your house hugs the bottom of trains because legitimate means of entry are barred. So much for global citizenship."

måndag, januari 29, 2007

Staden ligger i utkanten

Stockholms mest urbana platser ligger utanför tullarna. Pröva den nya pendeltågstationen vid Årstaberg som exempel. Där möts järnvägar, vägar, långtradare, tvärbanan, industri- och lagerhusen på södra sidan och bostadshusen i Årsta. En av få platser där Stockholm känns större. Stureplan är däremot en plats som mest påminner om småstadstorget där alla känner alla och spatserar omkring för att kolla varandra. På Stureplan avslöjar sig Stockholm som en liten stad.

Men vad är egentligen urbant? De senaste veckorna har jag läst den nya pocketboken "När nyurbanismen kom till stan" (Pratminus förlag) av journalisten Elisabeth Klingberg. Genom att diskutera de nyurbanistiska idéerna (eller dogmerna) inom stadsplanering och arkitektur så vänder och vrider hon på vad ordet urban egentligen innebär. Det är en föredömligt skriven bok som förvandlar till synes opolitiska frågor till minerade politiska och filosofiska slagfält.

Det nyurbana vänder sig mot den modernistiska staden. Den jag gillar vid Årstaberg. istället vill man ha pastellfärgade gammeldags stadskärnor med småskalighet som ledord. Förorter - radhus (som jag bor i), villasprawl och miljonprogramshus - är det nyurbanas motsats. Det är som att rörelsen drivs av både en stadsromantik och en skräck för stadens oöverskådliga och brutala rörighet, för främlingskap och anonymitet.

Det finns en del bra tankar i det nyurbana myset. Som behovet av flerkärniga städer. Exakt det som Stockholm nu planerar för i regionplanen. De nya centrumbildningarna, punkterna för nya stadsbildningar i den stora metropolen (som Stockholm så gärna vill bli) ligger i förorterna. En i korridoren Flemingsberg - Kungens kurva - Skärholmen. Ungefär där jag bor. Det är där de stora politiska striderna om framtidens stad nu rasar. Inte inne Stockholms City. Stureplan var coolt på 1950-talet. Nu? Kolla in Flemingsberg, Kista, Skärholmen, Liljeholmen. Och stanna vid Årstaberg.

söndag, januari 28, 2007

Där Fi brast

Ursäkta. Jag har skött bloggskrivandet dåligt ett tag nu. Ska genast skärpa mig. Nya numret av Arena har tagit all tid. Mer tid än det brukar. Men nu är det på väg till trycket. Ska bara kolla omslaget i morgon. Blir bra nummer. Missa inte Jesús Alcalás come back i stor stil, jag tänker inte avslöja om vad. Ute 13 feb.

Har precis sett andra delen i dokumentären om Fi och tycker den var rätt bra. Mest för att den var så odramatisk. Det som blåstes upp av media blev vardag. Men den bekräftade den misstanke jag hela tiden hade under partiets väg till valnederlaget: att de saknade sakpolitik.

Visst knäcktes mycket entusiasm av mediadrevet. Men det jag ändå tror de föll på var avsaknaden av två eller tre sakpolitiska krav som kunde ge tillbaka energin och samla folk. Nu fanns inte ens ett enda som träffade rätt. Och i dokumentären finns faktiskt inga avsnitt där de diskuterar eller pratar om konkreta sakfrågor - precis som jag uppfattade Fi utifrån.

Egentligen ganska uppmuntrande att medborgarna vill ha sakfrågor inte bara attityd eller ideologisk profil eller pr-firmestajlad kampanjmaskineri. Socialdemokraternas valförlust handlar ju om exakt samma sak: brist på sakfrågor och konkreta reformförslag.

Men Fi har fortfarande ett uppdrag och en plats. Nu finns fyra år att hitta sakpolitiken.

torsdag, januari 18, 2007

Mona Sahlin at last

Det blir nog bra med Mona Sahlin. Nu kanske man kan börja fundera på att rösta på socialdemokraterna igen. Det var länge sedan sist.
Hennes uppgift är tung. Hon måste rekonstruera ett helt parti:

1. Formulera en idé om vad EU ska bli som kan samla partiet och ge det lite mer övernationell energi.
2. Vidareutveckla det enda idéarvet från Persson: det s k Gröna folkhemmet. Ge det innehåll och spets.
3. Hon var första statsrådet i Sverige, kanske hela Europa, som började tala om strukturell rasdiskriminering. Tänk om det kunde smälta samman med ett kosmopolitiskt synsätt till politiskt reformprogram - inte bara luftiga idéer. (Jag undrar hur striden om amnesti, som inleddes med påskuppropet, hade utvecklats med Sahlin som statsminister.)
4. Hon måste formulera en socialdemokratisk näringspolitik, en som bl a funderar över hur man kan få små företag att vilja växa, skapa nya jobb och ser till att ägarna inte fortsätter falla för frestelsen att sälja till storbolag, ta pengarna och dra till Rivieran.
5. Hon måste hitta konkreta idéer om hur orättvisor och klassklyftor kan motverkas.
6. Hon måste uppdatera familjepolitiken. Livspusslet är en grundpelare i högerns nya ideologioffensiv. Det krävs kontring.
7. Hon måste få till ett ordentligt samarbete med mp och v med sikte på koalitionsregering.
8. Hon måste på område efter område få fram konkreta reformprogram - lär av alliansen - inför nästa val. Inte bara skryt om att sossarna är bäst.
9. Och kanske viktigast av allt: Sahlins uppgift blir att lyfta upp en ny generation socialdemokratiska politiker - dvs de som ska efterträda henne - av helt annan kaliber än de bleka typer Persson omgav sig med.

Inte lätt.
En del säger lite spydigt att hon är en övergångslösning. Det är mer korrekt att säga att hennes uppdrag är att leda en stor politisk övergång och sedan lägga grunden för nåt nytt. En övergångspolitiker. Lyckas hon är det stort.

Vem ska välja Mona?

Det finns en massa kritik av hur valet av socialdemokraternas nya partiledare gått till. Jag tycker det är lite konstig kritik. har andra partiledare valts med mer av demokratisk debatt? Skriver så här i Sydsvenskan i dag:

Mona Sahlin blir vald som partiledare för att hon anses vara genuint demokratisk. Men samtidigt kritiseras hela vägen fram till valet vid extrakongressen i mars som mindre demokratisk, rentav ett enda långt mygel.
Sahlin har blivit valkommitténs förslag efter en lång process. Diskussionerna har hållits strikt innanför partiorganisationens stängda dörrar. Ingen utifrån har varit välkommen. Kandidater har vägts, sållats eller helt enkelt tackat nej. Starka nätverk och maktkretsar har tryckt på. Helt säkert har även vanliga medlemmar med uppdrag hemma i kommunen diskuterat och försökt komma till tals.
Det har säkert inte varit en radikaldemokratisk process. SAP är känt som ett centralstyrt parti och man kan utgå från att det i första hand är ombudsmän och kommunalråd som avgjort. Men jag förstår ändå inte kritiken.

Socialdemokraterna är trots allt ett parti och en politisk förening. Det måste vara principiellt riktigt att de försöker håller journalister och mediadebatt borta inför ett val som är helt deras eget, som egentligen inte angår andra än medlemmarna i själva föreningen. Man kan betrakta det som integritet.
Om diskussionerna skett för öppen ridå, på DN debatt och i tevesoffor med opinionsbildare och ledarskribenter, hade valet helt säkert blivit mindre demokratiskt. Jag tror man måste försöka hålla isär den politiska offentligheten och de politiska partiernas inre liv. Det är kanske omöjligt i praktiken – men inte fel som princip. För vem är det som ska välja partiledare: medborgarna eller medlemmarna?

Kritikerna hänvisar ofta till franska socialistpartiet som nyligen utsett sin presidentkandidat genom medlemsomröstning. Det har skapat en debatt som tydliggjort politiska skillnader. Där träffar kritiken rätt. Men man blandar samtidigt ihop olika roller: en president ska ha egen profil och vara ”sig själv först”, en partiledare är däremot i hög grad en skapare av konsensus.

När Göran Persson förklarade att han lämnade ordförandejobbet var efterträdaren oklar. Ingen visste. Läget var ovanligt öppet. Ändå blev det ingen skarp politisk debatt. Den enda fråga som verkligen delar socialdemokraterna är Europa. Men eftersom EU-skeptikerna inte förde fram någon kandidat uteblev striden. Sedan återstod en handfull personer i partiets huvudfåra. Försöken från bland annat Skåne att skapa konfrontation mellan höger och vänster föll i brist på relevans. Och just den bristen, känslan av politiskt tomrum, är själva arvet efter Göran Persson och ett gigantiskt problem för socialdemokraterna. Att de politiska grälen uteblev har alltså djupare förklaringar än själva valprocessen.

Om Mona Sahlin har ett specifikt mandat från partiet, en förväntan eller uppgift, så är det nog att försöka fylla det tomrum Persson skapade. Men inte med sin egen röst, utan med många andra röster. För att bygga ny grund krävs en demokratisk person. Det tror jag är slutsatsen efter en oglamorös process med mycket kaffe, långa möten och inga närvarande reportrar.

tisdag, januari 16, 2007

Huvudvärk

Bush ska nu försöka sjösätta sin "nya" Irakpolitik, dvs mer av den gamla.
Men.
Läste i NYTimes i går att den irakiska statsapparaten är mot den.
Den amerikanska armén - generalerna - är mot den.
Kongressen, inklusive en växande grupp republikaner, är mot den.
En överväldigande amerikansk folkopinion är mot den.
Intressant läge.

Men läget är inte så enkelt för demokraterna. De vill säkert undvika att ta ansvar och kopplas till kriget. Irak är republikanernas krig. För att öka chanserna att vinna valet 2008 måste demokraterna se till att ansvaret för kriget ligger kvar på republikanernas planhalva.
De kommer säkert stå i skarp opposition till planen. Särskilt de som tänker ställa upp i striden att bli presidentkandidat. Men jag gissar att de till slut ändå beviljar Bush pengarna, just för att hindra att ansvaret glider över till demokraterna. Inte svårt att argumentera för det: soldaterna är antagligen redan på plats när kongressen röstar om pengarna.
Men det pris Bush tvingas betala för deras ja kommer säkert bli mycket högt: till exempel inget veto i stamcellsfrågan, inget motstånd mot höjd minimilön eller ny lagstiftning för att underlätta facklig organisering (med så kallad cardcheck-princip) och kanske att kongressen får tillbaka en del av den makt som efter 11/9 förts över till presidentämbetet.
Som sagt: intressant läge.

söndag, januari 14, 2007

Hannah Arendt

Nu kommer orkanen Per rullande. Sitter på Arena och måste nog hem innan den slår till. Har varit på konferens hela helgen, från fredag kväll till nu, om Hannah Arendt. Kunde ha blivit en väldigt bra konferens, men blev rätt blekt. Visst, många lysande föreläsningar av professorer och tungviktare från olika länder. Men som helhet ändå väldigt traditionellt – för att inte säga akademiskt konservativt.

I lördags hade jag en längre introartikel till Arendt i Expressen. Om du vill kan du läsa den här.

I morgon kommer en kort kommentar om själva konferensen i Expressen. Har just skickat i väg den. Men nu gäller det att hinna med pendeln till förorten innan allt kollapsar. Du kan läsa kommentaren här.

torsdag, januari 11, 2007

Israeliskt facit

Under förra året dödade den israeliska armén 660 palestinier i de ockuperade områdena. En tredubbling från året innan.
Det kan vara värt att upprepa: en tredubbling.
Ganska precis hälften av de dödade deltog inte i några strider eller protester när de sköts.
Samma år dödade palestinier 23 israeler på de ockuperade områdena - 17 var civila. Det är den lägsta siffran under hela 2000-talet.
Det kan också vara värt att upprepa: den lägsta siffran.
Uppgifterna kommer från den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem.
Nu undrar jag två saker.
1. Har jag läst eller hört det här i någon svensk nyhetsmedia? Nej. Någon annan? Jag kanske har missat nåt.
2. Ändå fortsätter programledare i radio och tv att reflexmässigt upprepa frågor om israelisk säkerhet och palestinskterrorism. Varför gör dom det?

Men under 2006 har också strider mellan palestinier kostat minst 300 personer livet.
Det är inte bara i Irak en ockupation bryter sönder ett samhälle.

söndag, januari 07, 2007

Imperiet krackelerar

I fredags började det verkligen kännas som att "Vita huset" snart är slut. Vet inte hur jag ska klara det. Måste medge att fastnat för "Ugly Betty" (känns som att det är lite skämmigt som man "medger", varför fattar jag inte) men det är ju inte ens i närheten av Sorkins klassiska epos.
Får nöja sig med verklighetens politik i Washington. Rätt ruggigt det också.

De två senaste New York Review of Books har haft glänsande artiklar om Irak. Hur konstigt är det inte att det bästa om kriget skrivs i en snobbig tidning med bara bokrecensioner? Svenska nyhetsmedier har gett upp för länge sen. Sorgligt.

21 dec kom Mark Danners megatext utifrån Bob Woodward senaste bok. Skriven med renodlat amerikanskt perspektiv är den spooky att läsa. Allt det många av oss befarade, anade, gissade - och skrev - för två år sedan bekräftas nu med facit och av olika ögonvittnen.
Danners slutsatser är många t ex:
- Konflikten mellan realister (Kissinger) och neokonservativa idealister (Wolfowitz) upphävdes inför krigsbeslutet. Båda stod eniga. Grunden var Bush säkerhetspolitiska doktrin att ingen får ens försöka utmana USA:s globala dominans. Ren makt, alltså.
- De två mest avgörande besluten, Bremers om radikal avbaathifiering och upplösningen av Iraks armé, när tiotusentals irakier förlorade jobben, kom som blixt från klar himmel. Det går inte ens att spåra var de fattades eller om denna någon tänkt längre än en lunchrast. De bara kom, skriver Danner.
- Danner citerar den legendariske gamle kallakrigs-strategen George F Kennan, som inför kriget 98 år gammal sade: "You know where you begin. You never know where you are going to end." Citatet är röd tråd genom hela artikeln.
- Han skriver: "Anyone wanting to answer thye question of "how we began" in Iraq has to confront the monumental fact that United States, the most powerful country in the world, invaded Iraq with no particular and specific idea of what it was going to do there, and then must try to explain how this could have happened."
USA vill ha oinskränkt makt, men har inte ens funderat över hur den ska utövas. Det måste vara ett av den senare världshistoriens mest värdelösa och svaga imperier.
- Danner kallar kriget The War of Imagination. Man kan fråga om Vita Huset ens visste det första ledet i Kennans kommentar - var och hur de började kriget.
- Kriget går nu i vinter in i sin tredje fas. Den som helt bestäms av den amerikanska frågan: hur ska vi komma därifrån? Men som Danner konstaterar till sist, vi vet frågan men inte var den slutar. Kennan igen.

Och i senaste numret följer Michael Tomasky upp med att skriva om Baker-kommissionens chockerande hårda omdömen om Vita husets Irakpolitik. Deras rapport är en vändpunkt i amerikansk debatt. Den har legitimerat kravet på reträtt. Även bland republikaner

Men Tomasky citerar en irakisk politiker, Ayad al-Sammari, som sin egen slutsats: Rapportens syfte var att lösa USA:s problem. Inte Iraks.
Man måste tänka tanken att det inte längre spelar nån roll om USA stannar eller lämnar Irak. Imperiet har förlorat kontrollen. Konflikten rullar vidare i egna spår, oavsett vad USA gör eller inte gör. I en annan artikel i samma nummer, med tydligare Bagdadperspektiv, drar Christian Caryl just den slutsatsen:
"As I listened to these Iraqi voices, I could not entirely shake the feeling that we Americans are already becoming irrelevant to the future of their country." ... "Iraqis are sizing up the coming apocalypse, and making their arrangements accordingly."

Det är bra argument för att USA:s armé omedelbart åker hem.
Men det säger också något viktigt om det amerikanska imperiets maktlöshet. Den gamla imperiepolitiken - ett land som ett imperium - är tills vidare slut. Imperialismens epok, som vi tänkt den, är över. Omöjliggjord av globaliseringen. Kriget i Irak har verkligen bekräftat Hardt och Negris bok "Imperiet". Det moderna framväxande världsomspännande imperiet är av en helt annan natur.

torsdag, januari 04, 2007

Grottekvarnen

Dagarna efter nyår har jag läst korrektur på min nya bok, "The Crazy Swede" som kommer ut i början av maj. Det är konstigt men när korret kommer händer nåt. Det som tidigare var text, på skärmen eller utprintade A4, blir plötsligt ett bokmanus. Som att texten då materialiseras och blir ett ting. För första gången kan jag verkligen läsa det jag skrivit, med ett slags nyuppnått avstånd, och bedömma om det verkligen håller, hur det känns att läsa på riktigt. Jag kan se typografin, hur raderna faller ner över sidorna, hur de blankrader och kapitelindelningar jag tänkt fungerar i praktiken.
Att få korret är en klart större händelse än att sedan få den färdiga boken. Nu inser jag för första gången att jag gjort nåt och att det är klart.

Men sen läser jag Leonard Woolfs skarpt bittra slutsats i hans memoarer, han var då 88 år gammal, och blir lite resignerad. Ja, LW var gift med Virginia W och radikal politisk skribent, författare och redaktör – väldigt aktiv och inte utan betydelse i dåtidens London.
"The world today and the history of the human anthill during the last fifty-seven years would be exactly the same as it is if I had playing pingpong instead of sitting on committees and writing books and memoranda. I have therefore to make the rather ignominious confession to myself and to anyone who may read this book that I must have in a long life ground through between 150 000 and 200 000 hours of perfectly useless work."

Jag tröstar mig med Frank Capras film "It´s a Wonderful Life" och försöker inbilla mig att det inte är riktigt så illa.

onsdag, januari 03, 2007

Förhindrad debatt

I går skrev Lars Calmfors bittra ord över nationalekonomernas kassa legitimitet på DN-debatt. Jag kommenterade det på bloggen i går.
Som exempel på antivetenskapligt barbari nämnde Calmfors bl a TCO:s samhällsanalytiker Roger Mörtvik och Roland Spånt. De har nämligen ifrågasatt att lägre a-kassa sänker arbetslösheten. Deras åsikter jämställer han med kristna Darwin- och vetenskapshatare på USA:s prärier.

Klart att Mörtvik och Spånt måste få försvara sig, tänker man. Men det tycker inte den liberala morrontidningen. Jo. Dom får svara. Men på villkor att de inte berör sakfrågan, den om a-kassan och arbetslösheten. Gärna om annat. Forskningens frihet, vädret eller så. Inte det kontroversiella.
Det skulle ju inte bara ännu en gång ifrågasätta nationalekonomernas politiska övertygelser och därmed bekräfta allt det Calmfors så förtvivlat försöker förneka. Det skulle dessutom ifrågasätta regeringens politik. Och DN är ju inte längre en tidning i opposition, men i regeringsställning.

tisdag, januari 02, 2007

Avsatt kung

I dag tycker nationalekonomen Lars Calmfors synd om sin egen yrkeskår på DN debatt. Hans bitterhet är inte utan underhållningsvärde. Men samtidigt intressant. Han skriver att föraktet för nationalekonomi nu påminner om amerikanska kristna fundamentalisters för evolutionsvetenskap. Hmm.

I viss mån har Calmfors rätt. Jag är ingen ekonom, men blir ofta irriterad över en del skribenters totala förakt för kunskap om samhället.
Men vad Calmfors egentligen beklagar är ju nationalekonomins förlorade trovärdighet. Och det är väl kanske ekonomernas egna fel?

Det är med en rysning jag minns 1990-talets nationalekonomer som med tvärsäkra sanningsanspråk ville ställa om hela samhället. Politiker och journalister, särskilt DN-debatt, la sig platta. Vetenskapen talade. Teorins tabeller och kurvor skulle regera.
Men efterhand föll hela korthuset. Nationalekonomerna hade fel. Samhället följde inte kurvorna. Empirisk forskning visade nåt annat. Arbetslösheten sjönk, tillväxten tog fart trots att arbetsmarknaden inte totalavreglerades och blev som i USA.
Alla nationalekonomerna deltog inte i den här politiska högerkampanjen, förklädd till vetenskap, men de som märktes gjorde det. Och det påverkade vår syn på nationalekonomin. Raserade disciplinens hela trovärdighet. Gjorde den till ett slags freakcirkus.

I tidigare epoker har andra discipliner haft samma position. På 1970-talet var det sociologi, pedagogik, psykologi. På 1950- och 60-talen statsvetenskap.

Nu har nationalekonomins anspråk på överideologi kollapsat. Och för Calmfors generation verkar vardagen handla om självterapi. Just nu i fasen att skylla på alla andra: debattörer, politiker, organisationseliter – dom som slutat lyssna så där andäktigt som förr.
Artikeln är skriven av en kung som tvingats abdikera.