Kolla vem som är moderator

Jag minns när Göran Persson var statsminister.
Och nästan vegan.
För en del är fallet brant.
Nu kränger han banktjänster i bonnland.

Helvetisk europeisering

I ett avseende har USA europeiserats under Kriget mot terrorismen. Även amerikanska myndigheter internerar nu migranter på gammalt europeiskt manér. Det var en av många slutsatser Nicholas de Genova, socialantropolog från Columbia University i NY, drog under seminarium om migration och migranter utan dokument i går.

Radikala amerikaner är alltid klockrena. De Genova är en sådan. Här är några saker jag antecknade:
Det viktiga är inte att migranter utan dokument, mest latinamerikaner, regelbundet utvisas från USA. Utan att de är utvisningsbara. Det definierar deras osäkra plats på arbetsmarknaden. De massimporteras men lever som utvisningshotade. (Precis som i Europa, eller hur?)
Att muren mot Mexico nu förstärks handlar inte om att stoppa migranterna, men att inskärpa det latenta utvisningshotet. Muren är en teater eller en symbolisk installation för att skapa trygghet för medborgare och manifestera otrygghet för migranter.
Efter 11/9 ändrades förutsättningarna. Migranter är nu inte bara utvisningsbara - deportable - utan också interneringsbara - detainable - (4000 med bakgrund i Mellanöstern har internerats utan redovisad misstanke under kortare eller längre perioder sedan 11/9).
Alla migrationsfrågor ligger nu under myndigheten för Homeland Security. Migration har formellt förvandlats till en ren säkerhetsfråga.

Men samtidigt har migranter, mest latinos, gjort uppror. I mars demonstrerade 100 000-tals i olika städer. Och den 1 maj var en välorganiserad strejk bland migranter. En mobilisering som sker i samarbete med fackföreningsrörelsen. Skulle LO göra motsvarande i Sverige?

Du hittar De Genoveses föreläsning som pdf här. Läs den.

I nästa Arena skriver Zenia Hellgren superbra om just hur migranter med eller utan dokument organiserat sig och förändrat spansk politik. Läs den också.

I kväll ska jag lyssna på Caryl Phillips på Kulturhuset i Stockholm. En av världens mest underskattade författare. Honom borde fler kolla in. Jag skriver om Phillips i Expressen i dag.

Debatt om halshuggen

Här hittar du mitt inlägg i diskussionen om Sofia Coppolas film Marie Antoinette, publicerad på Expressen kultur i dag.

Därför vann demokraterna

Nu börjar valanalyserna om amerikanska kongressvalet ticka in. Nya American Prospect har ett batteri. Irak var en viktig fråga. Men ekonomi, jobb och trygghet kom in som klar tvåa i valundersökningarna. Drew Westen drar slutsatsen att demokraterna äntligen vågade visa tänderna - och det gav respekt.
Genom artiklarna löper slutsatsen att populismen vann. I USA är populism liktydigt med socialliberalism eller socialdemokrati, ungefär.
Den osvikligt optimistiske, och intressante, Harold Meyerson skriver: "What unites the party is a populist perspective that follows as the night the day the current era of Republican-sponsored plutocracy".

Valresultatet stödjer slutsatserna. Det stora skredet var att vit arbetarklass gick från republikanerna tillbaka till demokraterna. Många av de som nu valdes in är också klart liberala i välfärds- och fördelningsfrågor: för stärkta fackliga rättigheter, höjd minimilön, lägre priser på receptbelagda mediciner och nytt sjukförsäkringsystem.

Ohios nyvalde senator Sherrod Brown: "We got where we are because we didn´t run as Republican-lite. We ran as economic populist Democrats."

Gissningsvis är det precis där, i rättvisefrågor, den nya kongressen kommer satsa kraft. Drömmen är ett läge där Bush lägger veto mot till exempel höjd minimilön eller det nya arbetsrättsliga förslag för att underlätta facklig organisering som redan ligger i kongressen. Då är nästa valrörelse i hamn. För i de här frågorna har demokraterna sedan flera år haft med sig en stor majoritet av väljarna.

Intressant är att republikanerna nästan utplånades i nordöstra USA. Det finns bara kvar en republikan i kongressen från New England. Det betyder att det var de moderata mittenrepublikanerna i norr som åkte på stryk. 10 av de 28 mest liberala republikanerna försvann. Utslagna av mer radikala demokrater.

Konsekvensen är att republikanerna nu helt domineras av kristna ultrakonservativa moralfixerade politiker från Södern. Helt ur synk med opinionen. Partiets gamla sydstats-strategi har renodlats, och förvandlat dom till ett minoritetsparti.

USA är alltså regionalt mer tudelat än på decennier. Och den konservativa Södern har förlorat striden. Det här är den första kongressen sedan 1953-54 där representanhusets största parti bara har en minoritet av Sydstaternas stolar. 1953 var det republikanerna som var helt nordstatsdominerat. Nu är det demokraterna. För första gången på över 50 år har Söderns politiska maktposition detroniserats.

Arg man

Sugen på lite gyttjebrottning? Nathan Shachar är arg på mig i dagens Expressen - väldigt arg.

Under golvet

Kjell Johansson har öppnat dörren till rummet under golvet. Alla har försökt hålla stängt. Inte längre.

Jag har alltid tyckt hans språk känns lite stumt. Så det tog lite tid innan jag började läsa nya "Rummet under golvet". Men oj. Han berättar om fyra generationer outsiders. Från fattigstugan här i Huddinge. Till kåkarna borta i Midsommarkransen. Han växlar mellan generationerna som om tiden var en cirkeldans, en vattenvirvel som går runt, och det bara rinner som när John Coltrane spelar saxofon och bara fortsätter och fortsätter.

I rummet finns en annan historia än den fastlagda. Inte vi stiger från mörker till ljus. Utan: här är vi som aldrig fick stiga, som ni andra klev över när ni ville upp. Allt passerar. Tvångssteriliseringar, rasism mot resandefolket, myndighetsövergrepp, barn som staten skiljer från föräldrarna med tvång och som hämnd. Rubbet. Plus livslång kärlek, sprit och rädsla.

När folkhemmet segrade drog Nils (drifter, gårdfarihandlare med T för tattare stämplat i passet) den oväntade slutsatsen: "Den lyckliga tiden var till ända". Nils var Kjell Johanssons mormors bror, om jag fattat rätt. Han levde och dog i rummet under golvet. Framstegen städade omkring där uppe.

Jag undrar om Kjell Johansson kollat in Magazine. "A Song From Under the Floorboards" från 1980. Bra soundtrack till romanen.

På omslaget ett foto på "gubbe" i keps med cykel. Jag har sett honom. Massor med gånger när jag var barn vid Långsjön, just där Nils pustar ut innan han dör. Jag undrar vilka dom är nu? Dom som lever under golvet. Berätta för mig.

Fanon - igen

Vad betyder Frantz Fanon i dag? Antagligen rör han fortfarande en nerv, utlöser ett gräl med läsaren, provocerar en reaktion, sliter sönder drömmarna om en god politisk lösning på brännande maktkonflikter (Irak, Palestina, de döda migranterna vid Spaniens kuster). När Arena arrangerade seminarium om honom kom det i varje fall så många nyfikna att jag tappade balansen. Först att se den klassiska filmen "Slaget om Alger" på Zita i måndags kväll, och jag tror alla blev överrumplade hur BRA den fortfarande är, en direkt kommentar till Irak. Och sedan hela gårdagen med föreläsningar och samtal.

Först måste vi fråga vad "i dag" är för nåt, började Dariush Moaven Doust. "Det är en lång dag. Den började på Fanons tid och har ännu inte nåt sitt slut."

Fanon är en brottningsmatch. Man vill gärna slippa honom. Men han tränger sig på. Särskilt "Jordens fördömda" som han skrev under det algeriska frihetskriget 1961. Den svåraste stötestenen är hans förbehållslösa bejakande av våldet. Under seminariet återkom det hela tiden. Han skrev med den stil och attityd Raymon Chandler kallade "terribly honesty" - förfärlig uppriktighet - om kolonialismens grundläggande våld, och motståndets befriande.
Det var våldet som detroniserade maktens centrum: Europa och metropolen.
Men nu? Kan man skriva samma rader nu? Om Gaza. Om Irak.
Fanon levde i en tid då den det fanns en tro på att "en ny människa" skulle födas. Våldet var instrumentet för frigörelse.
Skillnaden är att hela projektet "den nya människan" är bortsopat. I Palestina är våldet pragmatiskt, ett sätt att tvinga bort ockupanterna, förtryckarna, apartheidarmén. Inget utopiskt, bara realistiskt. Det är skillnad.

Vilka är dom fördömda i dag, undrade Stefan Jonsson. Nej, svarade Moaven Doust. Vi måste fråga var historiens agent finns. Fanon skrev om modernitetens stora fråga: massan, mängden, multituden. Han skrev om skärningspunkten mellan den rådande samhällsordningen och massans vilja efter frihet. Därför är hans dag också våran dag.

Det var en juste dag. Bokförlaget Tankekraft funderar på att förvandla det till bok. Jag vill gärna läsa alla som bidrog: Mikela Lundahl, Anders Ehnmark, Stefan Jonsson, Inga Brandell, Peo Hansen, Massoud Kamali, Katarina Matsson, Paulina de los Reyes, Shahram Khosravi, Ylva Habel.

Skicka Peter med posten

Peter Wolodarski skriver idag på DNs ledarsida "syna posten".

Minna Wirtén skriver (jag är Pers äldsta dotter och nu är jag arg):

Som brevbärare och anställd på posten i Vasastan tar jag direkt illa upp av det Wolodarski skriver. Det märks tydligt hur han aldrig har arbetat inom ett service yrke och det gör hans argument bristande. Är han medveten om att det finns 9-vånings hus där man inte har några fastighetsboxar? Där brevbäraren tvingas dela post till 220 hushåll? Det är ungefär 200 metro hus och hem varje fredag. Plus post. Skulle Peter Wolodarski klara detta, och sedan gå ungefär 25 lägenhetshus till utan att klaga? Det tror jag verkligen inte. Problemet med en artikel likt denna är att normal svensson sitter hemma vid köksbordet och nickar instämmande och tänker att "ja det är sant, posten är värdelös. om jag tänker riktigt noga så fick jag faktiskt grannens brev för tre månader sedan. fy vilken dålig service!". Brevbärare är människor, inga djur. Vi kan också fela. Men att komma och säga att man börjar ta vår hälsa på för stort allvar, det är bara nonsens! Det finns ingen som kan påstå att det inte är skadligt för ryggen att arbeta som brevbärare. Så nästa gång Peter Wolodarski tänker öppna käftn om något som han tydligen har så bristande kunskaper om kan han möta upp mig på St Eriksplan på måndag förmiddag. Jag har ett antal 8-vånings hus han kan få smaka på.

Sosseångest

Jag ledde väckelsemöte i fredags. Det kallades seminarium. Mattias Vepsä från SSU och så Nalin Pekgul och Nisha Besara. Det var många tunga suckar i salen. Ibland avbrutna av små utrop.
Frågan var den gamla: Vad vilja socialdemokratin.
När Nalin varvade upp i klarspråkstal om Perssonepokens arrogans gick det en susning genom de första bänkraderna.
En äldre dam undslapp sig ett hängivet jaa. Hennes man ryckte till, la sin tunga hand på hennes arm som en lugnande gest. Hon tittade lite skamset på honom.
Det var nästan call and respons när Nisha B la ut texten.

Det flödar en längtan efter förlösning. Och det brusar av själarna frimodighet. Äntligen ser man ett slut. Och kanske en gryning.
När kommer Margot?

Samma sak i USA. Jag har just läst Michael Tomaskys (klart "liberal") garderade hyllning av Barack Obama i nya New York Review of Books. Samma susning. Samma längtan.
Det är inte Obamas politiska reformprogram som lockar. För nåt sånt finns inte. Men hans fokus på att återskapa en känsla av gemensamt ansvar för samhället, för friheten, för varandra. Ungefär.

"He really is not a political warrior by temperament. He is not even, as the word is commonly understood, a liberal. He is in many respect a civic republican – a believer in civic virtue, and in the possibility of good outcomes negotiated in good faith."

Låter som Margot.
Vad är det för sorts förlösning folk går och längtar efter?
Det krafsar under golvet.

Afrikansk framtid

Vänstern mot EU har det inte lätt. Nu pushar de nya vänsterregeringarna i Sydamerika fram en liknande unionsmodell. Och i Afrika etablerar sig Afrikanska Unionen (AU). Jag antar att Ohly och Gahrton är mot dom politiska projekten också.

I dag var det konferens om Afrikanska Unionen. Inte så känd i Sverige. Men laddad med förhoppningar om en bättre kontinent i Afrika. Unionen föddes med 2000-talet, mitt i massakrer, krig och sönderfall i land efter land i Västafrika: Liberia, Sierra Leone, Elfenbenskusten. Cyril Obi från Nordiska afrikainstitutet menade att det är just där AU:s första framsteg synts. Unionen har spelat roll för att skapa fred. Den symboliska segern var när de lyckades hindra Togo från att glida ner i samma träsk, och istället rulla bollen mot demokrati.

Mahamat Annadif, AU:s ambassadör hos EU i Bryssel och fd utrikesminister i Tchad, pekade ut ambitionen som ett United States of Africa. AU vill ha fast plats i FN:s säkerhetsråd, kräver att EU avvecklar sina jordbrukssubventioner så handeln kan bli rättvisare. Institutionerna finns på plats: en kommission, ett parlament, investeringsbank, freds- och säkerhetsorgan, snart domstol. Alla är vilsna och osäkra. Ännu så länge mer ambition än reell betydelse. Parlamentet sammanträder den här veckan.

På kvällarna ligger jag hemma i soffan och läser Frantz Fanons klassiska "Jordens fördömda". En bok man inte kommer unden. En stötesten. Avsnittet där han förutsade hur de nya fria regeringarna i Afrika skulle falla ner i kleptokrati, maktmissbruk och rofferi (en borgarklass utan businesskultur, skriver han) framstår nu som klartänkt profetisk. Afrikanska Unionen är kanske en ny start. En modern återkoppling till Fanons samtida afrikaner som drömde om pan-afrikanism.

På måndag och tisdag ordnar Arena ett stort seminarium om Fanon, kallat Slaget om Europa. Kolla in info här. Anmäl dig.

Norsk nationalvänster

I början av 2004 publicerade Arena ett angrepp på den nationella vänstern av Rasmus Fleischer. Den väckte debatt. Många blev förbittrade, andra kände befrielse att nån äntligen sa som det var.

Rasmus artikel verkar haft ännu större verkan i Norge där debatten nu verkar hårt polariserad mellan "nationalvänstern" och "globalvänstern". I helgen var jag på konferens i Oslo om Europafrågan och globalvänster. Det räckte med några timmars diskussioner för att inse desperationen vänsterradikala Europavänner måste känna. Varje dag. Intressant att höra från Steen Gade, i danska folketinget för Socialistiskt folkeparti, om hur sf vände från nej till ja i EU-frågan. När förslaget till konstitution kom hade partiet medlemsomröstning och en stor majoritet röstade faktiskt ja. Exakt den process miljöpartiet borde komma genom, (v) verkar rotera bort i avdelningen hopplösa fall.

Snabbt inser man hur mycket EU-medlemskapet förändrat politisk debatt i Sverige. Man märker den inte här. Men på Karl Johan dånar isolationismen.

Inför konferensen publicerade norska Dagbladet en debattartikel jag skrivit. Läs om du har lust och tid.

Moddegirig kultur

I dag hade DN-kultur en juste artikel om Författarfonden där såna som jag söker stipendier - och kanske till och med garanterad författarpenning. Artikeln hade inte skrivits om inte Linda Skugge för nån månad sedan öst förakt över försynta författaren Astrid Trotzig. Anledning? Skugge hade fått för sig att Astrid smörjer kråset med skattefinansierade stipendier.

Jag printade Lindas artikel. Den låg länge på skrivbordet. Funderade ett tag att skriva prolog om den i nästa Arena. Den var ett sånt lysande exempel på moddekulturens roffarmentalitet. Astrid säljer dåligt, ändå ska hon ha pengar, skrev Linda spydigt - med avundsjuka sneda blickar. Linda, som redan säljer bra och tjänar plenty, ville ju ha mer. Mycket mer. Helst allt. Det skrev hon inte. Men alla fattade. Den framgångsrika och privilegierade sparkade på den fattiga, för att få också hennes stålar. Så enkelt var det. Sällan uttryckt så rakt.

Nu är det så att författarstipendierna är pengar vi redan tjänat in med vårt arbete. Fonden bygger på att biblioteken betalar in en peng för varje utlånad bok. I systemet finns en omfördelande ambition. De mindre framgångsrika, men hårt arbetande, gynnas. Sånt har alltid retat de hänsynslösa. Synd bara att Linda hamnat i gänget av snipiga kärringar och dräglande gubbar.

Det finns en fin upplysning insmugen i Markus Wilhelmssons DN-artikel. Från Författarfonden har Trotzig fått 90 000 pix. Linda 91 000. (Och jag? Ungefär lika mycket, skulle jag tro).

Dom säger nog ingenting

Har just sett kvällens Rapport. En prydlig grabb från SCB presenterar ny undersökning. Jag vaknar till. Vad säger han? Jo, att svensk tillverkningsindustri nästan inte förlorat några jobb för att de flyttats ut till låglöneländer. Det är en stor rapport från SCB. Jag ser att det finns massor av diagram och sifferstaplar i den. Plötsligt spricker en tio år gammal hypermyt, tio år av dagliga krav på lägre löner och högre tempo och gnäll på semestrar och allt möjligt bara segnar ner och dör en vanlig vardag ungefär klockan 19.40 i min teve.

Jag undrar vad Dagens Nyheters ledarsida skriver i morgon bitti. Och Expressen och Aftonbladet? Och vad säger Lars Calmfors och alla vetenskapliga högerekonomer vid frukostbordet? Antagligen ingenting. Dom säger nog ingenting.

Det händer mer intressanta saker. EU har beslutat om arbetstidsdirektiv som går längre än svensk lagstiftning. Stor förvirring. Regeringen och arbetsgivarna protesterar och känner sig överkörda. Den svenska välfärdsstaten var väl bäst och EU ett nyliberalt projekt? Eller hur var det nu? Jag undrar vad Flamman skriver. Antagligen ingenting. Dom säger nog ingenting.

Däremot ser jag att Flamman toppar sin första sida den här veckan med fanfarer för att Daniel Ortega vunnit valet i Nicaragua. En stor seger för folkens frihet. Men att han för bara någon vecka sedan supportade en ny drakonisk antiabortlagstiftning i landet - abort för att rädda kvinnors liv kan ge 30 års fängelse - säger dom ingenting om. Ingenting om att han ställt sig på de reaktionära männens globala krig mot kvinnorna.

Äntligen seger

Wow, äntligen har den republikanska högermaskinen i USA fått tvärstopp. Vi har länge vetat att i inrikespolitiska sakfrågor ligger demokraterna mycket närmare folkopinionen än vad republikanerna gör. På tiden att det ger resultat i ett val. Alla säger att valet avgjorts av Irak. Det har säkert betytt mycket. Men det finns mer: apparatens korruption, där vänskap och businesskontakter gått före kompetens vid alla slags utnämningar, en ekonomi som bara är skuggan av Clintonårens guld, orkanen Katrina i New Orleans är omöjlig att inte överskatta: där blev plötsligt Bushetablissemangets arroganta förakt för fattiga människor tydligt för alla.

Segern i representanthuset är stor. Och just nu är det ännu inte avgjort i senaten. Men både Montana och Virginia verkar luta åt demokraternas håll. Men det finns mer. Jag kollade just kartan över hur det gått i guvernörsvalen. Bilden är halt fantastisk. Demokrater styr nu de flesta delstaterna i USA. Republikanerna håller inte ens Södern. Det är en signal på att det som hänt är mer djupgående än bara en protest mot Irakkriget.

Ännu mer bonus är att Nancy Pelosi, en skarp och klart progressiv demokrat blivit talman. Och att senaten för första gången på många år fått in en socialdemokrat. Bernie Saunders har länge suttit i representanhuset som oberoende. Nu är han invald, med stora siffror, som oberoende senator för Vermont.

Carl Bildt lät irriterad (och dryg som fan, som vanligt) i radion i morse. Det är klart hans polare i det republikanska partiet har kraschat. Äntligen. I samma program drog Lars Ohly den vanliga repan att det är så små skillnader mellan partierna. Jag är inte säker på att det är så längre. Ohly hugger i sten för att bevara sin egen lätt överlägsna plakatradikalism. Han kan ju fråga vad amerikansk fackföreningsrörelse tycker.

I was a Slave

Titta här. Jag har rätt bra koll på situationen för migranter utan dokument i Europa. Har läst så mycket att alla illusioner är borta. Men det här slår allt. So far. Den italienska journalisten Fabrizio Gatti har wallraffat som dokumentlös tomatplockare i Italien. Artikeln publicerades i La Repubblica och finns på engelska här.

Läs den. Det är så man undrar om reportern kör med lite kreativ fantasi i de värsta detaljerna.

Bush faller

På tisdag är det kongressval i USA. Dom som säger att demokrater och republikaner är samma skit är antingen politiska analfabeter eller cyniker. Nu verkar det som att demokraterna kan vinna tillbaka representanthuset, kanske till och med senaten. Det vingklipper Bush. Då är han slut, finito och snart historia. En stor dag för alla.

Nancy Pelosi blir då ny talman i representanthuset och därmed den kvinna med högst politiskt ämbete i USA:s historia. Och gissa hur många hearings och utredningar om maktmissbruk och korruption under Bushepoken hon och demokraterna kommer dra igång. De närmaste två åren kommer då bli en lång grillning av hela Bushadministrationen.

Men det finns läge för mer. Det blir inte svårt för smarta demokrater att formulera lagförslag och reformer så de kan få med nervösa mittenrepublikaner. Hökarna ligger nämligen illa till i opinionen. I pipelinen ligger bland annat en efterlängtad reform av arbetsmarknadslagarna så att fackets möjligheter att organisera ökar, en höjning av minimilönen och kanske att det sega jobbet att få till obligatorisk sjukförsäkring får ny fart.

Viktigast av allt. På onsdag morgon kan världen börja summera Bush år. Det blir ingen smickrande story. Han kommer räknas som USA:s värste och mest misslyckade president under 1900-talet. Den ende som kan ta upp striden är Richard Nixon.

Alla jagar Sabuni

Nyamko Sabuni blir regeringens stora mediasuccé. Men politiskt kan hon bli vad som helst. Okunnig som jämställdhetsminister och ett högriskprojekt som integrationsminister. Just nu jagad av alla. I Svenska Dagbladet skriver en massa muslimska organisationer (men det framgår inte vilka!) att hon har "islamofobiska indikationer". Hon vill förbjuda flickor under 15 år att bära slöja i skolan och förbjuda religiösa friskolor. Dessutom med starkt engagemang mot hedersförtryck, som inte är kopplat till islam utan lika vanligt i kristna familjer. Gör det henne till islamofob?

Jag delar många av hennes sekulära värderingar, men inte alla konkreta reformförslag. Frågan är svår och linjen mellan vilja till frihet och en politik som blir repressiv är hårfin. Jag skriver mer i dagens Expressen, på kultursidan. Jag använder pissprogrammet Safari och kan inte länka direkt. Så ni får leta fram själva. Eller läs den på min hemsida www.arenagruppen.se/per. Ska fixa det där med länkar.

Det är en lite konstig dag. För samtidigt har Sydsvenskans kultursida en artikel av mig om svenska debattörer och Irak. Läs den också.

Fackförbud

Snö på morgonen. Nu börjar de veckor när jag varje dag längtar efter att emigrera. På pendeltåget blev jag ännu dystrare när jag läste i senaste The Nation hur den amerikanska administrationen nu förbjuder fler grupper att organisera sig fackligt. Arbetsmarknadens lagar bygger på att skapa osäkerhet och problem om man vill organisera sig i USA. En majoritet av landets arbetare vill vara medlemmar, men bara drygt tio procent är organiserade. Forskningsrapporter visar att rädsla är en avgörande orsak att inte gå med i facket. Och rädslan är befogad. Risken är stor att man får sparken.

Nu har NLRB, som möjligen kan beskrivas som en arbetsdomstol, beslutat att arbetsledare på låg nivå inte längre ska tillåtas organisera sig fackligt. Sedan 1947 har arbetsledare på högre nivå varit utan fackliga rättigheter. Undantagna är också bl a tillfälligt inhyrd arbetskraft, rörelsehindrade(!) och i många delstater även delstatligt offentliganställda. Frihetens arena krymper.

Och i Sverige driver regeringen på med sina höjda a-kasseavgifter. Vad händer med förbund som Handels och Hotell/Restaurang? Fack med många små arbetsplatser, många oseriösa arbetsgivare och därför så viktiga.

I går hade Arena seminarium om Petra Östergrens artikel i senaste numret. Den som ifrågasätter vänsterns och feministernas syn på prostituerade. En provocerande och kontroversiell text. Seminarielokalen på ABF var knökfull. Diskussionen bra. Kristina Hultman menade att Petras artikel är intressant och väcker väldigt viktiga frågor. Men påpekade det svåra i att ta steget från hennes berättelse om prostitutionsdebatten till konkret politik: hur ska lagstiftningen se ut, etc.