torsdag, mars 29, 2007

Historier från Bushland

En av konsekvenserna av demokraternas nya majoritet i kongressen är att Bushårens korruption och maktmissbruk nu avtäcks. Först ut var en rapport om den groteska korruptionen i USA:s återuppbyggnadsprogram i Irak. Och nu växer skandalen kring de sju avskedade federala åklagarna.

Affären har verkat avskräckande krånglig när jag ögnat NY Times. Men i New Statesman finns nu en fin summering. Den är mer intressant än jag trodde. Landet har 93 federala åklagare som all är politiskt tillsatta av presidenten. Ny president - nya åklagare. Men Bush har nu kickat sju av sina. Helt uppenbarligen för att de gjort sitt jobb, och inte sprungit republikanernas intressen. Det ger otrevliga snapshots av maffiosopolitik. Allt ligger naket i e-mails som kongressen rotat fram. Spåren leder direkt till justitieministern Alberto Gonzales. Hans chief of staff Kyle Sampson har redan tvingats gå.

Carol Lam fick sparken för att hon med för stor energi utredde korruptionsaffärer runt republikanska politiker. "The real problem we have right now is with Carol Lam," skrev Sampson till Gonzales. Sen var hon borta. David Iglesias blev ombedd att undersöka om demokraterna fifflat med valresultat i New Mexico. Han hittade inget vägrade åtala - och fick sparken. Murkna historier med andra ord.

Artikeln i New Statesman nämner en undersökning från Illinois State University. Under åren 2001 - 2006, dvs åren med Bush, har bara 18 procent av de federala åklagarnas undersökningar av politiker berört republikaner. Resten var demokrater. Men det är ändå fler republikaner som blivit åtalade. Det säger en del om hur Bush, Cheney och Rove styr landet.

Det kommer att komma fram oändligt mycket mer sånt här via förhör, kommissioner, utskottsrapporter och annat kongressen initierat. Det gäller bara hålla ögonen öppna. Bushland är ett moraliskt och politiskt träsk.

onsdag, mars 28, 2007

The Darker Nations pt 2

I Vijay Prashads "The Darker Nations", som jag skrev om i förra inlägget, hittade jag Samuel P Huntington. Men på oväntad plats. Det var Huntington som för några år sedan beskrev världen som en "civilisationernas kamp". Efter kalla kriget skulle konflikterna löpa längs fasta gränser mellan några få civilisationer. Hans senaste bok handlar om att invandring är ett hot mot amerikansk frihet. Men hos Prashad smyger han in tidigare, på 1960-talet, under den epok när tredje världen plågades av militärkupper. Redan då var han intellektuell eminens i Washingtons Foggy Bottom.

Från 1950-talet satsade USA på militären i tredje världens länder. Generalerna blev instrument i kalla krigets maktspel. USA stödde, med skiftande intensitet, kupper i rader av länder: Guatemala, Ecuador, Brasilien, Indonesien, Kambodja, Chile, etc. En del brutala. I Indonesien mördades mellan 100 000 och 2 miljoner kommunister efter kuppen 1965. Latinamerika blev kyrkogård för en hel generation.

Prashad beskriver de sammansatta processer som ledde till kuppraseriet. USA var en faktor och Huntington formulerade strategin. Redan 1959 beställde Pentagon en studie från tankesmedjan RAND där man arbetade fram tanken att militären var en effektiv byråkratisk maskin i fattiga länder, den bästa att garantera framsteg och modernisering. Samuel Huntington, då vid Harvard, tog vid och utvecklade idén om "militär modernisering". 1968 skrev han boken "Political Order in a Changing Society" där han ifrågasatte demokratins nytta i fattiga länder. Stabilitet krävde istället samlad politisk makt. Och vem var bättre utrustad att samla den än generalerna? Militärkupper skulle gynna framsteg, utveckling och ... demokrati. Huntington skrev sofistikerat och snyggt, i en miljö där hans idéer delades av många. I slutet väntar Kissinger, kuppen i Chile, terrorn i El Salvador. Men i utgångsläget var terrorn upplyst och motiverad av akademisk reflektion, av arbete i bibliotekets läsesal.

Det är märkligt hur mycket som känns välbekant här. Ord och begrepp har skiftat. Men efter 11 september är själva grundmönstret tillbaka – friheten ska försvaras med ofrihet. Men jag tänker också hur glömskan breder ut sig som stumma vita fläckar. Om man påminner om amerikanska övergrepp kallas man nu antiamerikan. Jag blir helt enkelt sugen på en bok om det amerikanska imperiet – om våldet skriven av nån som är mer intressant än Chomskys entoniga klocka.

söndag, mars 25, 2007

The Darker Nations

Söndag kväll. Hörde årets första rödhake på morgonen, i dimma. Läste sedan DN:s ledarsida. En lite rutinmässig men juste kritik av Kuba. Några farhågor över Venezuela. Men så halkar det i väg: "Vänstervågen böljar än en gång in över Latinamerika. Hur långt den når, hur många länder den sveper med sig, och hur mycket fattigdom och sargade demokratiska rättigheter den lämnar efter sig återstår att se."
Lite reality check, please.
Det var högerns diktaturer, som med stark uppbackning från Washington, förvandlade Latinamerika till bränd jord – inte socialdemokrati, socialism eller kommunism. Det var (ny)liberala regeringar som sedan misslyckades få fart på tillväxt och skapa ens ett uns rättvisa och samhällsgemenskap (ja, jag att vet att Chile komplicerar bilden). Deras tid ledde till korruption, stagnation och sönderfall. DN är nog ensamt om nostalgin.

Den som läst Lintons artikel i senaste Arena – "Scen för systemskifte" – eller läser hans blogg vet bättre. Demokrati, ekonomisk tillväxt och regionalt samarbete mår bättre med den palett av vänsterregeringar som vunnit val efter val.

Senaste veckorna har jag läst Vijay Prashads alldeles nya "The Darker Nations" (New Press) som är berättelsen om Tredje världen som politiskt projekt. Vid den legendariska konferensen i Bandung 1955 samlades politiska ledare från de nya avkoloniserade länderna i Syd. Man försökte hitta modeller för snabba framsteg, självtillit, nedrustning, oberoende och internationella institutioner för global rättvisa. Man tänkte ett stort språng. Tredje världen var som Tredje ståndet i den franska revolutionen.
Men förhoppningarna vände i besvikelse och så småningom misär. Prashads berättelse är både grym och sorglig. Egna misstag, oförmåga, motstånd från USA, Sovjet och Europa. 1979 hade det landat i skuldkris, kleptokratier och diktaturer av värsta sort (en del med stöd från USA, andra från Sovjet) och IMF:s katastrofala saneringsprogram.
Hans bok blir en modern globalhistoria sedd från Kairo, New Dehli, Jakarta och Arusha. Upplysande. Postkolonial teori omsatt till politisk historieskrivning.

Det som gör den oväntade politiska vändningen i Sydamerika så uppmuntrande är att den öppnar ett nytt kapitel. Tar vid där Prashad sätter punkt. Inte bara för Sydamerika utan som exempel för så många fler. Jag förstår inte att alla européer, från höger till vänster, kan uppskatta det. Obegripligt, faktiskt.

torsdag, mars 22, 2007

Pojken i Tripoli

I går kom Hisham Matars omskrivna "Ingen i världen" (Forum) på svenska. Fick liten men fin recension i AB och i dag intervju i DN. Blir säkert mer om de här dramatiska traumatiska förvirrande sommarveckorna för nioåriga Suleiman i Tripoli 1979.

Solen bränner. En eftermiddag hämtas grannen av säkerhetspolisen. Suleiman tittar utan att förstå. Hans pappa försvinner. Mamma drar för sammetsgardinerna, stänger sovrumsdörren, köper förbjuden medicin på flaska och pendlar mellan närvaro och sjukdom. Dagarna är tysta. På teve erkänner folkfiender sina brott. Grannen avrättas i direktsändning. Hemmet sluter sig som en cell på psyket. Som ett koncentrat av hela landet. Telefonen ringer med underliga röster. Var är pappa? Ute på gatan sitter säkerhetspolisen i sin bil. I kupén luktar det otvättade strumpor och gamla cigg – manlighet, tänker Suleiman.

Tripoli är en grym stad och rättvisan ett tomt ord. Som bokvärlden, tänker jag. Hisham Matar får stor uppmärksamhet. kanske för att han gör entré genom engelska språket och nominering till Bookerpriset. I höstas översattes en hel våg nordafrikansk/arabisk litteratur till svenska. Det var romaner där varje sida brändes lika hett som sanden när Suleiman tar sig ner till Tripolis stränder. Men böckerna bara försvann. Några kort fina recensioner. Inget mer. Jag tänker mest på Maïsa Beys "De utsatta" (Tranan), Venus Khoury-Ghatas "Ett hus på randen till tårar" (Grates) och naturligtvis Nina Bouraouis "Förbjuden betraktelse" (Grates). Ja, kolla in allt som översatts av Bouraoui. Hon är den översatta litteraturens största hemlighet.

Läs "Ingen i världen" det är fin berättelse om en pojke. Men allra mest om det sega helvete hans mamma lever med. Hon är bakgrunden. Men romanens verkliga smärtpunkt. Men läs den som del i den här vågen av nordafrikansk-europeisk fiktion. De binds samman av våldet och vansinnet, av männens krig mot kvinnorna.
Problemet med Matars bok är att den är så sandpapprad att den smärta som berättelsen vilar på fått smärtstillande. Ytan är sval som på de flesta brittiska bestsellers med drag av förlagsfabrikat. De fransk-arabiska är mer oslipade, otillgängliga, vassa i kanterna som sprängsten och väldigt obekväma att läsa. I dom har inget läkt. Alla sår ligger öppna.

tisdag, mars 20, 2007

Irak fyra år

Fichtelius intervjuer med Persson blev magplask. Duktig dokumentär. Han kunde gjort den lika bra utan att ens träffa Persson. Jag hade hoppats på en timma samtal, grovt redigerad från olika tillfällen. Frågor, svar. Med en estetik som var mer Big Brother än pensionärsdokumentär.

Tappade intresset och började istället fundera över vad dagens borgliga ledarsidor skulle skriva om Irakkriget på fyraårsdagen efter utbrottet. I morse blev jag glatt överraskad av DN:s skarpa och engagerade huvudledare. Kriget var fel från början och har blivit en katastrof. Irak är, med Kurdistan som viktigt undantag, ett förstört söndermanglat sönderslitet land. Och för USA är kriget ett nederlag av samma dimensioner som Vietnam. Nej, större.

Det är värre på Svenskans och Expressens ledarsidor. Dom skriver ingenting i dag. Det är lite pinsamt. Där argumenterade man för kriget. I namn av liberala friheter agerade de medlöpare. jag väntar fortfarande på att de ska skriva att de hade fel. I grunden fel. Inte bara att kriget gått åt helvete på grund av taskig amerikansk politik.

Jag har nån gång skrivit att den dag är inte långt borta när irakier i Bagdad känner nostalgi för Saddam Husseins tyranni. Den dagen är här nu.
Jag letar efter det där citat bland mina gamla artiklar. Hittar istället fyra jag skrev för Expressen 12/1 2005, 25/1 05, 30/1 05 och den sista 31/1 05. (Av någon anledning går det inte att länka direkt till alla artiklarna, för några hamnar ni på min hemsida och får leta efter de där de ligger i datumordning. Sorry för omvägen.) De skrevs inför det första fria valet till den församling som skulle skriva ny konstitution. Jag läser dom. Upptäcker att dom fortfarande håller. Den optimistiska tilltro till demokrati och politik höll inte, men den pessimistiska om totalt sönderfall har dess värre besannats. Jag minns också reaktionerna. PM Nilsson sa vid en lunch att han avskydde varenda rad i de tre första artiklarna. Dilsa Demirbag Sten skrev på annan plats i Expressen att artiklarna var "luftbubblor utan förankring i verkligheten" och att jag var "paranoid". Och i DN klämde Hans Bergström till med att jag skrev "löjligt pretentiöst" och att det var "tankesmörja" och politisk galenskap.
Tja, jag vill höra era röster nu när era politiska projekt i Irak gått åt helvete – återigen med kurderna som (än så länge) värmande undantag.
Det kanske är att förhäva sig och allmänt fånigt ego att älta gamla artiklar man skrivit, men en fyraårsdag handlar ändå om att titta bakåt, så det här får stå kvar.

söndag, mars 18, 2007

Ser hon friläget?

Jag lyssnade till Mona Sahlins tal i dag. Nån stor retoriker är hon inte. Men det finns nåt annat som är en enorm kontrast mot både Persson och Reinfeldt – engagemang.
Hennes uppdrag är svårt. Hon måste restaurera partiet, släppa fram nya röster och öppna hela apparaten. Men lika viktigt är att återge socialdemokraterna en politik: konkreta reformer, inte mysiga visioner utan ordentliga precisa förslag på hur livet kan bli bättre.
Jag tror inte det handlar om höger eller vänster, utan att återskapa den klassiska socialdemokratiska styrkan att kunna identifiera vanliga folks problem och sen hitta gemensamma lösningar som ökar den individuella friheten.

Partiet hon tar över är sargat. Men jag tror hon tajmar ett oväntat politiskt guldläge. Högern i hela Västeuropa har sträckt vapen inför välfärdsidén. Ingenstans trummas det om systemskifte. I Sverige säger moderaterna hela tiden att den svenska modellen ska försvaras. Vänstern har helt enkelt vunnit opinionsbildningen om välfärdspolitiken. Ingen som vill riva kan bli vald.
Nu är det alltså läge att sluta ligga på försvar och ta initiativet.
Ingen svensk socialdemokrat har haft bättre läge på 35 år. 1972 var året före oljekrisen. Efter den gick alla progressiva reformister på grund, och har sedan dess spelat försvar. Mona Sahlin har en chans att vända spelet. Ser hon det?

fredag, mars 16, 2007

Upprorets röster

I går kom Torun Börtz rapportbok om fattiga franska förorter (mest parisiska) och novemberupproret ut, Betongen brinner (Leopard). Jag trodde kultursidorna skulle ge den stort utrymme. Men där hade jag fel. Hennes bok är kanske inte tillräckligt "litterär". Nej, den faktiskt ganska antilitterär. Nämligen en klassisk rapportbok. Själv håller hon sig borta från sin text, som istället fylls av röster från dessa fattiga stadsdelar plus en och annan sociolog. Det är en nästan osannolik flod av människor som kommer till tals - kort och sällan med några längre berättelser, mer som snabba bilder tagna med mobilkamera.
Man får glömma sina önskemål om nåt slags mer sammanhållen politisk berättelse. Om man gör det och bara simmar ut bland rösterna – upprörda, eftertänksamma, bittra, kloka, angelägna – så får boken ändå stort värde. Ja, den blir omskakande.

Paris fattiga förorter är övergivna platser. Lämnad åt dess öde. Det visste vi ju. Men det är nog värre än många trott. Det handlar om fattigdom förstärkt av rasism. Disciplinerad av våld från polisen, myndigheterna och medias stereotypa berättelser. Våldet framstår lika närvarande som i de gamla kolonierna. Börtz rapport avslöjar en kollaps i det franska politiska systemet. Vänsterintellektuella fransmän markerar hela tiden mot "anglosaxisk mångkultur" (senast Pascal Bruckner i Expressen) samtidigt som deras egen modell faller handlöst. Det är helt naturligt att människor i Paris förorter bryter upp och flyttar över Kanalen till London – där får dom i varje fall jobb.

De röster Börtz fångar ger en komplex bild av novemberupproret. I motsats till de brittiska raskravallerna på 1980- och 90-talen saknades ett politiskt sammanhang. Den franska vänstern svek och stannade kvar i innerstan. Den brittiska aktiverades när Brixton och Handsworth brann. Vem minns inte alla aktiviströrelser typ Rock Against Racism?
Men novemberupproret var ändå politiskt. Det var den fattiga massan som rörde sig, som riste. Börtz slutsats är solklar: det var inte religion eller kulturkrockar som utlöste våldet: det var fattigdom, marginalisering, rasism och statens våld.

Förortens folk vill inte ha integration. Dom vill ha rättvisa, jämlikhet och respekt. Här finns massor av träffande citat: "Det är fransmännen som bör integrera sig i det land de själva skapat." - "Jag vill inte bli integrerad. Jag vill ha ett jobb." - "Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?" - "Jag känner inte hat mot de vita, det är inte det. Men det som jag inte längre står ut med är talet om att rasism beror på att folk inte känner varandra. Vänta lite, vi har varit här i 75 år nu, fransmännen ockuperade oss i 200 år, de kan inte längre säga att de inte känner oss araber."

Bokens konstlöshet gör att den blir rätt seg att läsa. Men innehållet, alla de här rösterna, är fantastiska att lyssna till. Det är en tyst planet mitt i välfärdens självgodhet som plötsligt får komma till tals. Tillsammans blir de ett självtänkande demonstrationståg som vandrar ut ur boksidorna och rakt över läsaren. På så vis är boken en liten bragd.

måndag, mars 12, 2007

Positiv städbehandling

Skriver kort debattinlägg på Sydsvenskan i dag om regeringens beslut att det är just städning och inte andra tjänster vi behöver. Intressant detaljstyrning av våra vardagsliv. Varför kan man inte sänka momsen på alla tjänster? Då kanske även de som arbetar med låga löner i samma sektor också kan få chansen till lite juste hjälp med det ena och andra. Läs här.

söndag, mars 11, 2007

Svårt samtal

I dag skriver Niklas Ekdal på DN:s ledarsida om "Det magiska ordet", alltså liberalism. Han tycker kritiken som kommer från både vänster och höger är jobbig. Underförstått – tja...nästan mer över än under egentligen – menar han att vi som inte är liberaler ska sluta oroa oss, kritisera och diskutera liberalismen. Jag tycker inte det är så smart inställning. Den påminner om den socialister och kommunister satte upp några år efter murens fall.

Anledningen att just liberalism diskuteras så mycket är enkel. Det är den klart dominerande ideologin. Inte bara i Sverige utan globalt. Liberalismen vann - konsekvensen är att den måste synas kritiskt. Och diskussion, kritik, granskning, dialog, samtal är väl kul? Har ett egenvärde? Särskilt i en liberal världsbild.

Problemet är att väldigt få liberaler verkar vilja ta en sån här diskussion, eller utvärdering av liberalismen. Allt för ofta slutar de med den banala, och inte särskilt intellektuellt hållbara, slutsatsen att allt som är bra, snällt och ökar friheten är liberalism.

Och i går efterlyste Daniel Sandström (Sydsvenskans kulturchef) en nyanserad debatt om liberalismen. Hans rubrik är symtomatisk: "Det knepiga ordet liberalism". Men drar också slutsatsen att den aldrig verkar bli annat än värdelös pajkastning mellan bombhöger och bombvänster. Han menar att det liberala uppdraget är på väg att glömmas bort. Det krävs alltså ett mer initierat samtal för att förnya.
Det är som att det hela tiden är på väg en ordentlig diskussion, men att den alltid ställs in eller får förhinder. Det behövs en hård självkritisk granskning inifrån liberalismen. Inte om nyliberala övertramp, utan om just den "goda" liberalismen. En diskussion där liberaler spelar huvudrollen, görs utifrån en oro att idéarvet stelnat i segerleende och där man kan se både det ljusa och mörka arvet, både frihetsgärningarna och skulden.
Förra året kom Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens bok om den svenska välfärdsstaten. Det var en enormt spännande inledning på en sådan diskussion. Många socialdemokrater och vänsterintellektuella läste och började prata intensivt om deras slutsatser. Men bland liberaler var det ganska tyst. Varför det?
I höstas kom så Fronesis mäktiga temanummer om liberalism. Bidrag från både socialdemokrater, socialister och liberaler. Men var det några liberala kultur- och ledarskribenter som kommenterade eller hakade på?
I våras försökte jag provocera fram en debatt på Expressens kultursida om liberalismens skuld. Det föll platt.
Det är ingen överdrift att Al Gores film också ställer frågor om just liberalism och marknad. Där har det faktiskt börjat lossna ett självkritiskt samtal.
Det verkar svårt. Men jag vill läsa en sån diskussion. Kan inte Ekdal och Sandström dra igång? Jag tror europeisk liberalism behöver den. Och vi andra som lever med deras idéer behöver den också. För 15 år sedan hade socialdemokratin akuta idéproblem. Är liberalerna på väg in i ett liknande läge?

lördag, mars 10, 2007

The Corner

The Corner är äntligen en ny amerikansk teveserie att hänga upp livet på. Det var länge sen det kom nåt nytt som verkligen kändes BRA på det där sättet att man faktiskt inte sett nåt liknande. Fredag kväll, samma tid som Vita huset lämnade tomt. Påminner om The Wire och på samma plats: Baltimores saggiga slum och drogkvartar. Men ingen polisintrig alls. Avsnittet i går var som en snygg novell: början och slut som bara var ett utsnitt ur en heroinberoende mammas liv. Dokumentär karaktär. Skarpare i konturen än förra Wiresäsongen. Avsnittet/novellen inleddes med dokuintervju med mamman, sen började spelet, och så stängdes det med en ny intervju, nu med en polis som växt upp i stadsdelen. Miss inte nästa fredag.

torsdag, mars 08, 2007

Vill veta mer

Ryssland, var är Ryssland? Såg Rapport i går kväll. Långt inslag om nån fånig utbildning i Moskva där unga kvinnor lär sig förföra män. Vad är det för nyhetsjournalistik? Det bara förstärker stereotypen att ryssar är reaktionära barbarer. När såg jag ett genomarbetat inslag på Rapport om demokratistriderna i samma land? Kan inte minnas nåt.

Att jag tände snett i går beror säkert på att jag läst Amanda Lövkvists enkla men ambitiösa reportagebok om den ryska demokratioppositionen – I väntan på Lenins begravning, utgiven av den liberala utrikespolitiska tankesmedjan Silc. Fokus är på det lilla liberala partiet Jabloko, men hon möter också unga människor från andra partier och rörelser. Putin har tagit strypgrepp på den politiska friheten. Fria val inskränks. Oppositionen trycks bort ur offentligheten, skräms, terras och mördas. Ett kapitel heter "På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner". Exakt vad boken handlar om.

Det som gör mig upprörd är att jag vet så lite. Svenska nyhetsmedier har lagt Ryssland i selektiv medieskugga. Massor om gasledningar och toppmöten. En hel del svepande omdömen om demokratins krympande arena. Men aldrig den typen av exakta uppgifter eller oppositionella röster som i Amanda Lövkvists bok.

Jag kan tänka på mig själv och Arena. Och jag fattar vad som skulle hänt om vi var en rysk tidning. Det hade varit hot och nedläggning för länge sen. Hög tid att veta mer. Ytliga reportage om udda fenomen är det sista vi behöver från Moskva. Det är inte ryssar som är barbarer, det är ofriheten som är barbarisk.

onsdag, mars 07, 2007

Inget upprop för mig

Jag har inte skrivit på uppropet att Sverige ska lämna ISAF-styrkan i Afghanistan. Och jag tänker inte göra det. Inte nu. Men uppropet har startat en viktig diskussion, som förs mest på SVD:s debattsida.
USA för krig i Afghanistan. Som vanligt med katastrofala följder. För tusende gången citerar jag Hannah Arendt om att det inte kommer makt ur en gevärspipa – bara sönderfall. Om nåt ska lämna landet är det den USA-ledda militäralliansen OEF. Dom har gjort mer skada än nytta. Jag fattar inte varför uppropet riktas mot ISAF och inte OEF/USA.
Det måste återigen dras en skarp gräns mellan ISAF, som inte ska ägna sig åt maskulina krigsövningar, och losergängen i amerikanska armén. Att Sverige ens funderar på att skicka JAS Gripen till Afghanistan är politisk härdsmälta.
ISAF ska vara kvar, Sverige vara kvar så länge det går och styrkan gör nytta. Biståndet måste dessutom öka.
Den klart bästa artikeln i debatten har skrivits av Frida Blom från Svenska freds och Bengt Kristiansson, gensekr i Sv Afghanistankommittén. Läs här.

tisdag, mars 06, 2007

Molly

Molly, Molly... Jag läste på pendeltåget i går kväll att Molly Ivins avlidit i cancer, bara 62 år gammal och alldeles för tidigt. Jag kommer sakna hennes varma sarkasmer. Molly är inte så känd i Sverige. Men hon var en av den amerikanska vänsterns bästa, skarpaste och roligaste skribenter. Hennes kolumner publicerades i många morgontidningar, bland annat den i Chapel Hill/Durham där jag bott under några perioder. Varje morgon hon var publicerad kändes som en bra morgon i ett land utan sans.

Jag vet inte hur många böcker hon hann med. Många. Jag har tre framför mig nu. En av titlarna säger allt om amerikansk politik: "You Got to Dance with Them What Brung You". Man måste ställa upp för den som betalar. What? Ska det inte vara That? Antar att det är nån Texas-specialare. Molly skrev från Texas. Hennes texter var alltid mycket Texas: språket, perspektivet, humorn, kommentarerna om de sanslösa lokalpolitikerna – korruption och knäppighet är bara förord till texaspolitiken.

Molly var populist. Hon var damned proud över det. I USA är populism den folkliga radikala traditionen, med helt andra innebörder än ordet har i Europa. Det var dessutom just i Texas dammiga bondhålor begreppet föddes som radikal folkrörelse på 1870-talet. Den svepte fram som en präriebrand, dog ut, men lever kvar som underström.

Så sorgligt att hon lämnat oss just nu. Precis när demokraterna vunnit kongressen och ett koppel nya populister valts in. Det var ju det populistiska budskapet som demokraterna vann på i höstas: fackliga rättigheter, höjd minimilön, sjukförsäkring och lite häslosam antielitistisk svada. Precis det som alltid var kärnan i hennes texter.

Här ligger också hennes två böcker om hemmapolitikern George W Bush. Först "Shrub - The Short but Happy Political Life of George W Bush" om hans tid som guvernör i Texas. Och så "Bushwacked" från 2005, där man bland annat får veta hur Carl Bildt höll utrikespolitisk kurs för Bush tidigt 1999.

Jag har alltid velat åka till Austin för att äta lunch med Molly. Det blev aldrig.
I nya The Nation ser jag en minnesruta med ett fint gammalt Mollycitat om nån lokal politiker: "He´s so mean he wouldn´t spit in your ear if your brains were on fire." Så skrev hon.

fredag, mars 02, 2007

Fanons återkomst

Före jul arrangerade Arena ett succéseminarium om Frantz Fanon. I dag finns "Jordens fördömda", hans viktigaste och mest kontroversiella bok, ute i nyutgåva. Läs min artikel här om Fanon och boken i gårdagens Sydsvenskan.
I går kväll ledde jag ett seminarium om politik och socialtjänst i Landskrona. Intressant stad att besöka. Riktig svensk hot spot.
Hur många gånger har jag inte läst och hört att man inte längre kan gå genom den stan på kvällarna utan att bli hotad eller nerslagen av vilda svartskallegäng som drar omkring. Jag tog en promenad vid niotiden. Och jag överlevde.

torsdag, mars 01, 2007

Kairo, pt3

På arabiska heter bloggare mudawena. Det har också börjat bli synonymt för opposition mot Mubaraks hänsynslösa polisstat. Ännu är bloggarna få i Egypten, runt 3000 och de flesta skriver inte politik. Egypten är långt från Irans 500 000 - 700 000 bloggare. Men effekten är den samma och antalet växer: från 300 till 3000 på ett år, trots myndigheternas försök att pressa tillbaka och sabotera.

Förra året insåg hela Egypten bloggens potential. En bloggare fick tag på en kort filmsnutt där en busschaufför misshandlades svårt av polisen. Han la upp den på bloggen. För första gången blev polisstatens repression en offentlig sak ingen kunde tysta. De skyldiga poliserna ställdes inför rätta i december. Sedan följde plötsligt fler liknande filmer av tortyr i egyptiska fängelser på andra bloggar. Abu Ghraib-stil. Poliser har helt enkelt filmat tortyroffer för att skryta inför kollegor. Nu på allas datorskärmar.

Det här är en ung up to date-opposition som inte fanns på konferensen i Kairo. Som de äldre männen aldrig nämnde. Men som jag mycket hellre hade träffat. Den reellt existerande vänstern, så att säga. Den demokratiska vänstern. I ett nummer av The Nation (19/2 07) hittade jag en intressant artikel när jag kom hem.

De politiska bloggarna är ofta kopplade till Kifaya - en ny gatusmart demokratirörelse i Kairo. De tipsar om protester och demonstrationer. Men är också länk till de nya midstreammedierna som al-Jazeera och de små, plågade men ihärdigt oppositionella tidningarna i Egypten.

Blogg plus kamera i mobilen är en mardröm för diktaturer. Och bloggarna i Egypten skriver om typiska bloggfrågor. De bevakar minoriteters rättigheter, rapporterar polisbrutalitet, blir frihetsrum för kvinnor, bögar och flator. Men repressionen slår hårt. Just nu är minst en bloggare fängslad, ännu utan rättegång, nämligen Abdul Kareem Nabeil Suleiman (med bloggnamn Kareem Amer) för sin kritik av det ultrakonservativa al-Azharuniversitetet. Kända egyptiska bloggare är (enligt The Nation) Demagh MAK, Wael Abbas och på omraneya.net hittar man tydligen en massa egyptiska bloggare - alla på arabiska, antar jag.

Den vänstern är den verkliga politiska världen. Den jag mötte i Kairo tillhörde dessvärre en som lämnat allt det där bakom sig för att vårda sina egna förlorade strider.